Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Italien - Litteratur - Teater
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
ITALIEN
(f. 1858) och toskanaren R ena I o Fucini
(d. 1922).
Dramat utvecklas från idédramat,
representerat framförallt av Ibsenlärjungarna E. A.
Butti (d. 1912) och R. Bracco (f. 1860),
över reaktion mot den empiriska psykologien
och den minutiösa realismen inom det
veris-tiska och psykologiska dramat, som i Italien
kallas teatro di poesia — S e m B e n e 11 i (f.
1877), F. V. R a 11 i (f. 1877), E. L. M o r s e 11 i
(d. 1921) — och det ännu ivrigare betonande
av det fantastiska och irrationella på det
reellas bekostnad, som fått namnet teatro del
grottesco — L. Chiarelli, L. Antonelli,
E. Gavaccioli, Rosso di San S e c o
n-d o — till den ”nya teater”, som dess främste
banerförare L. P i r a n d e 11 o (f. 1867)
definierar i följ, ord: ”Det gamla dramat var
baserat på passion, det nya är uttryck för
intellektet. En av de nyheter, jag infört i del
moderna dramat, består i att jag förlänat det
intellektuella det passionellas spänning”.
Utomordentlig novellist, har Pirandello först
sedan han som dramatiker visat sin skicklighet
i att vända dialektik till poesi nått också
utöver I:s gränser, därutom i allm. ännu mer
beundrad än i eget land. Däremot ha
fascis-terna trots många ansträngningar ej lyckats
stampa fram sitt ”nya drama”, varigenom de
— liksom förr enhetsdiktarna — vilja lära,
att ”om man ock kan glömma konsten för
fäderneslandet, så får man aldrig glömma
fäderneslandet för konsten”. Den ende, som skriver
en i eg. mening ny, nervös, starkt
koncentrerad stil, är fortfarande Benito Muss o
1 i n i. Perioden inledes med ett av
diktanalysens största mästerverk, De Sa n c t i s’
berömda ”Storia della letteratura italiana” (1870
—-71). Hans främste efterföljare är estetikern
och historikern Benedetto C r o c e (f.
1866), som från sekelskiftet till fascismens
genombrott behärskar italiensk kultur som ingen
annan. Hans lärjungar äro så gott som alla
yngre kritiker, även om de ofta göra anspråk
på att ha ”gått förbi” och skapat egna system:
A. G a r g i u 1 o, G. A. B o r g e s e, A. T i 1
g-h e r, Fr. Flora. Utsökta essayister äro R
e-nato Serra (1884—1915), Silvio d’A m
i-c o (f. 1887), A. B a 1 d i n i (f. 1886), E. C e c c h i
(f. 1884), G. Prezzolini (f. 1882), Ugo
Ojetti (f. 1871), den sistn. utg. av I:s
förnämsta litterära tidskr. ”Pegaso” och en stilist
av mycket hög klass. Det nutida I:s efter
Croce lärdaste litteraturkännare är A. F a r
i-nelli (f. 1866), prof, i Turin. Andra
betydande humanister äro Kalevala-översättaren P
a-v o 1 i n i, Ibsenkännaren Sc. Slataper
(1888—1915), Bellmans- och
Frödingsbeundra-ren G. G a b e 11 i. G.Bgh.
Teater. Ur den liturgiska sången (laude),
sådan den odlades särsk. i Umbrien, utveckla
des under 1200-talet kyrkliga spel (sacre
rap-presentazioni), där latinet snart fick vika för
landets språk. Uppförandet, från början
prästernas sak, övertogs småningom av religiösa
lekmannasamfund (compagnie di pietå e
de-vozione) och leddes av en festaiuolo. Dessa
spel nådde i Florens under 1300-talet sin
blomstring. Med humanism och renässans
väcktes vid univ. och hov intresset för det
antika dramat, och inhemska försök i dess
anda läto ej vänta på sig. Utom Rom, där
påvarna Paul II, Sixtus IV och senare Leo X
ägnade teater och drama särsk.
uppmärksamhet, utgjorde hoven i Ferrara och Mantua den
litterära renässansteaterns stödjepunkter o.
1450—1550. Dess mest lysande period inföll
under hertig Ercole I (Este) i Ferrara och
markgreve Lodovico III (Gonzaga) i Mantua,
där bland 1400-talets yrkesskådespelare Filippo
Lapaccino och Ercole Albergati vunno rykte
ss. tidens främsta och där 1471 det första
profandramat på italienska, ”Orfeo” av Angelo
Poliziano, uppfördes. Repertoaren bestod av
tragedi i grekisk och komedi i romersk stil,
fars och moralitet, under 1500-talet också av
religiöst drama, balett och herdedrama, allt
i förening med musik. Utstyrseln blev snart
lyxbetonad, och dekorationstekniken
utvecklades snabbt under medverkan av stora
konstnärer, bl.a. Mantegna och Rafael.
Draperiscenen övergavs för det målade
fondperspektivet och detta redan under det tidigare
1500-talet för Sebastiano Serlios plastiska
perspektiv. Hans scentekniska verksamhet blev
grundläggande för den senare europeiska teatern
och har i huvudsak stått sig intill våra dagar.
Den av Andrea Palladio 1580 i Vicenza
uppförda Teatro olimpico bär ännu i dag vittne
om senrenässansens italienska hovteater. O.
1600 kom det recitativiska musikdramat på
modet. Det förelåg redan o. 1635 fullt utbildat
ss. opera och blev i denna form allas egendom.
Offentliga operateatrar, ofta av ansenliga mått,
restes under 1600- och 1700-talen i I:s större
städer, bl.a. de ännu i bruk varande Teatro
della Pergola i Florens (1652), Teatro
Argentina i Rom (1732), Teatro San Carlo i Neapel
(1737), Teatro della Scala i Milano (1777) och
Teatro La Fenice i Venedig (1791). Vid sidan
av den litterära teatern framträdde redan tidigt
den folkliga, improviserande, helt
professionella (se C o m m e d i a d e 11’ a r t e), vars
glanstid inföll 1550—1750. Den var från början
av 1600-talet en svår medtävlare till den
litte
— 187 —
— 188 —
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
