Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Italien - Konst
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
ITALIEN
och patetiska ställningar, utövade ett
ödesdigert inflytande även n. om Alperna. Den
konstnärliga originaliteten var därefter i
avtagande. Under 1700-talets senare del trängde
den lugna klassicismen åter fram med
Antonio Canovas (1757—1822) eleganta och
avrundade men glatta konst. Bertel T h o
r-valdsen (1768—1844) kastade under många
år glans över konstlivet i Rom. Jämte honom
verkade på skulpturens område P i e t r o T
e-n e r a n i (1789—1869). Giovanni Dupré
(1817—82) o.a. förberedde vid 1800-talets mitt
en kraftfull naturalism (verismo), som dock
icke fick någon större betydelse för Europas
konst.
I målarkonsten blev L det ledande
landet ända till 1600-talets slut. I den
florentinska ungrenässansen hade
figurframställning och gruppbildning nått en rik
utveckling. Detta framträdde även i det nu
florerande miniatyrmåleriet (bokillustrationen).
Bredvid detta och tavelmåleriet fortsatte den
kraftiga utvecklingen även i freskomåleriet.
De litterära ämnena ur historia, bibel, mytologi
och diktning gåvo konstnärerna stora
uppgifter. Sandro Bo t t i c e 1 1 i (1444 el. 45—
1510) nådde högst i den poetiska behandlingen
av stoffet, med en rytmisk linjeföring, som
erinrar om östasiatiskt måleri. I genremässig
uppfattning utfördes stora scener av F r a
Fili p p o L i p p i (o. 1406—69) och G h i
r-landajo (1449—94). Nya insatser på detta
område kommo under quattrocento från
Um-brien, framförallt genom P i e r o d e 1 1 a
Francesca (1416—92), en mästare i
formens adel, liksom i färg- och ljusbehandling.
I figurbildning äro vid årh:s slut Andrea
Mantegna (1431—1506) och L u c a S i
g-n o r e 1 1 i (o. 1441—1523) de förnämsta
mästarna. Den förre hämtade ledning från
antikens figur- och gruppframställningar, och även
på kopparstickets område blev han en
föregångsman; hans största efterföljare var här
Marcantonio Raimondi (1480—
1534). Mantegna stod nära måleriet i Venedig,
som nu kraftigt uppblomstrade med glänsande
färgbehandling; här blev Giovanni B e
1-lini (d. 1516) det största namnet. I Venedig
infördes vid 1400-talets slut oljemåleriet genom
A n t o n e 1 1 o da Messina (1430—79);
detta hade förts till I. genom inkallade
nederländska målare, bland vilka märkes Justus van
Gent i Urbino. Under högrenässansen
blev nämnda teknik allmänt upptagen. Som
övergångsmästare stå här umbrierna P e r
u-g i n o (1446—1523) och Pinturicchio
(o. 1455—1513) samt florentinaren Fr a B
arto 1 o m m e o (1472—1517). Samtidigt med
denne verkade Lionardo da Vinci (1452
—1519), vilken, jämte Michelangelo, inleder
det nya årh:s konst. Den förre verkade länge
i Milano, och i Lombardiet uppstod nu en
livlig verksamhet på måleriets område (B e r n a
r-dino L u i n i, o. 1480—1532, m.fl.). Så
följde Correggio (o. 1488—1534; i Parma),
som blev banbrytande inom det perspektiviska
dekorationsmåleriet. Michelangelo åter fick
stora uppgifter i Rom; och här uppträdde snart
R afa el (1483—1520), delvis i tävlan med
den förre. Michelangelo överträffade slutl. i
”Yttersta domen” alla föregångare, vad
kompositionens storslagenhet och kraft beträffar.
Rafaels inflytande på den följ, tidens konst i
hela Europa blev emellertid än större, detta
gäller både tavelbilden
(madonnaframställningen) och väggdekorationen. I Florens
uppträdde ännu framstående målare, bl.a.
Andrea del Sarto (1486—1531), men annars
gick denna stads betydelse i konsthänseende
tillbaka, under det att Rom nu blev ledande.
Endast den venetianska konsten bibehöll en
kraftig särprägel, genom G i o r g i o n e (1478
—1510) och Tizian (1480—1576),
efterföljda av Paolo Veronese (1528—88)
och Jacopo Tintoretto (1518—94).
Den sistn. blir genom sitt djärva
kompositions-sätt senrenässansens förnämste
mästare. Under 1500-talets senare del då F e d
e-rigo Barocci (1535—1612) och G i o
r-g i o V a s a r i (1511—74) m.fl. verkade, gör
sig också i måleriet ett starkt patetiskt drag
gällande; det är denna riktning, man
betecknar som manierism. Ett viktigt centrum blev
nu och under barocken Bologna, där
bröderna A g o s t i n o (1557—1602) och
An-n i b a 1 e (1560—1609) Carracci ledde en
akad. Här framträdde Guido Reni (1575
—1642), Domenichino (1581—1641) m.
fl. Rom gav åt dessa o.a. mästare, ss. G u e
r-cino da Cento (1591—1666) och P i et ro
da Cortona (1596—1669), stora uppgifter.
En realistisk figurframställning infördes av
Ca r avagg io (1573—1610). Landskapsmå-!
leriet började nu att också i I. få en
självständig plats; Salvatore Rosa (1615—73)
blev dess mest bekante mästare, efterföljd bl.a.
av Allessand r o Magnasco (1667—
1749). I Venedig blev under 1700-talet
Fran-cesco Guardi (1712—93) representant för
ett stämningsfullt landskapsmålen; här verkade
även som vedutmålare de båda Canaletto
(1697—1768, resp. 1720—80). Figurmåleriet
fortsattes genom Giovanni Battista
T i e p o 1 o (1693—1770), som blev en av
rokokotidens förnämsta monum.entalmålare. På
porträttets område fick pastellmålarinnan R o-
— 197 —
— 198 —
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
