Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Italien - Litt. - Italiens fornspråk - Italienska folkpartiet - Italienska kriminalistskolan - Italienska republiken - Italienska Somaliland - Italienska språket
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
ITALIENSKA SPRÅKET
im 17. Jahrhundert” (2 bd, 1901—04); H.
Kretzschmar, ”Geschichte der Oper” (1919).
Italiens fornspråk. Det forna Italiens
språkförhållanden uppvisa betydande skiftningar och
olikheter och äro ännu ej fullt utredda. Bland
I. f. märkas i första rummet de till den
indo-europeiska språkstammen hörande, varom se
Italiska språk. En särställning intager
etruskiskan, se Etruskiska språket. Av
de övriga genom inskrifter och glossor kända
språken höra venetiskan och messapiskan till
den indoeuropeiska illyriska språkgruppen (se
Illyriska språk). Den förras gränser
voro av fyndorterna att döma ung. Adige i s.
och v., Tagliamento i ö. samt östra Sydtyrolen
och södra Kärnten i n.; den är oss bekant
genom c:a 300, mestadels mycket korta inskrifter.
Den senare hörde hemma i s.ö. Italien
(huvudsaki. Kalabrien); av densamma finnas c:a 200
inskrifter samt ett antal glossor. Övriga med
säkerhet indoeuropeiska språk i det forna 1.
voro grekiskan, ditförd av de grekiska
kolonisterna alltifrån 8:e årh. f.Kr. och av
stor betydelse i Italiens språkliga historia,
vidare alltsedan c:a 400 f.Kr. den till den
keltiska språkgruppen hörande galliskan i n.
Italien, varifrån ett mindre antal galliska
inskrifter äro kända; keltiskt var antagligen
också språket i de i trakten av Luganosjön och
Lago Maggiore funna, efter forntidens
lepon-tier uppkallade lepontiska inskrifterna.
Av språkminnesmärken med tydlig
indoeuro-peisk karaktär må slutl. nämnas de s.k. f o m
sabelliska inskrifterna från trakten s. om
Ancona, vilkas språkliga klassificering dock
är oviss; möjl. tillhöra de den italiska
språkgruppen el. kanske snarare den illyriska.
Något n. därom vid Novilara s. om Pesaro äro
de s.k. Novilarainskrifterna funna, vilkas med
ett egenartat utvecklat italiskt alfabet skrivna
språk man ännu ej lyckats bestämma; i varje
fall visar sig på språket ett starkt etruskiskt
inflytande, övriga epigrafiska minnesmärken
från n. Italien äro skrivna med det
nordetruskiska alfabetet, en avläggare av det
vanliga etruskiska; i detsamma äro även ett antal
etruskiska inskrifter avfattade i en egenartad
etruskisk språkform, som man plägar kalla
nordetruskiskan; dess fyndplatser äro ö.
Nord-italien och Tyrolen ända upp till s. om
Innsbruck. Slutl. märkes den endast genom
ortnamn kända liguriskan (se d.o.). C.F.
Italienska folkpartiet, se Partito
populäre italiano.
Italienska kriminalistskoian, en i Italien ver
kande riktning inom den moderna
straffrättsvetenskapen. Den vill i straffet uteslutande se
ett skydd mot brottsligheten ss. ett
samhälls-ont och bortser från den gamla
vedergällningstanken. I. k. grundades av C. Lombroso genom
hans uppslagsrika arbete ”L’uomo delinquente”
(1876) och utbyggdes sedan av hans lärjungar,
särsk. R. Garofalo och E. Ferri. I.k. har särsk.
framhållit miljöns och dåliga yttre
förhållandens stora inverkan på brottsligheten. E.K.
Italienska republiken. Cisalpinska
republiken (se d.o.) erhöll 1802 namnet I.r., då dess
författning ändrades till överenstämmelse med
konsularförfattningens principer; N. Bonaparte
fick presidentskapet på 10 år. Efter franska
kejsardömets upprättande ombildades I.r. 1805
till konungariket Italien. P.N-m.
Italienska Somaiiland, se So ma liland.
Italienska språket. Utbredning.
Italienska talas f.n. av ung. 40 mill. människor,
utgörande inv. i konungariket Italien, öarna
inbegripna (Korsika, Malta delvis), några
tusental schweizare, kolonister i Nordafrika och
ung. 1 mill. i Nordamerika, lika många i
Brasilien och % mill. i Argentina. Å andra sidan
inkräktar albanskan på italienskan i n.ö. och
s. Italien (ung. 100,000 människor). I
medeltiden talades även grekiska på Sicilien och i
Syditalien, arabiska på Sicilien. — Historia.
I.s. är en utveckling av (vulgär) latinet och
tillhör sålunda de romanska språken. Det
differentierade sig senare än systerspråken på gr.
av den fasthet, som romarspråket hade i
Italien, och det framträdde ej ss. nytt språk före
900. Efter sparsamma litterära alster börjar
ung. 1230 en riklig litteratur med den
sicilianska diktarskolan, vars språk är huvudsaki.
toskanska. Detta berodde säkerligen på att
skolans skalder till en del härstammade från
el. fått sin utbildning i de gamla kulturcentra,
Toscana och Bologna, och att, då de sökte ett
gemensamt språk, de upptogo den mest
kultiverade, allmänt kända toskanska dial., som
försattes med sicilianska element och med ord
och former från de av skolan efterbildade
pro-vensalska trubadurernas språk och från latinet.
Detta konventionella litteraturspråk blev i
huvudsak den följ, tidens litterära språk ända till
modern tid, ett språk, ”som alltid skrivits,
aldrig talats” (Foscolo). — Utvecklingen från latinet
visar huvudsaki. följ, drag, till en del redan
vulgärlatinska: övergång från syntetiskt till
analytiskt språk med omskrivningar i st.f.
kasus- och komparationsändelser, i st.f. verbens
passiv och i st.f. vissa verbformer; i fonetiken:
i tonstavelse fritt è>ie (teneOtiene) i, è>e
(fide^fede, mè>me), ö,ii>o (coröna^corqna,
giila>gqla), fritt o>uo (bonu>buono),
efter-tonigt æ>e, e>i (vitæ>vite, flores>fiori), efter-
— 201 —
— 202 —
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
