Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Jakob (Alfeus’ son) - Jakob, ”Herrens broder” - Jakob I Erövraren (furste av Aragonien) - Jakob II den rättfärdige (furste av Aragonien) - Jakob (greve av norra Halland) - Jakob I (konung av England) - Jakob II (konung av England)
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
JAKOB
yngre” (J. minor) i Mark. 15:40, 16:1 o.a. och
inom katolska kyrkan med J., ”Herrens
broder” (se denne). S.N.
Jakob, ”H errens broder” (även kallad
”den rättfärdige”), enl. Mark. 6:3 en av Jesu
bröder, först efter Jesu död (i 1 Kor. 15:7 talas
om en Jesu uppenbarelse för J.) nämnd ss. en
av ledarna för den urkristna församlingen
(Apg. 12:17, Gal. 2:9) och särsk. ledare för det
judekristna partiet, stenad 62 e.Kr. på dåv.
översteprästen Ananos föranstaltande. Enl.
katolsk tradition finnas J:s reliker i Rom. J.,
som dyrkas ss. klädestillverkarnas och
köpmännens skyddspatron, avbildas med en
klubba el. tygvalkarstång. Festdag Vs. J. har
upp-givits vara förf, till J:s brev (se d.o.) i N.T. S.N.
Jakob, namn på talrika furstar.
A r a g o n i e n. 1) J. (Jayme) I
Erövra-ren (1208—76), Peter II:s son, en typisk
representant för det medeltida riddarväsendet,
blev kung 1213, låg i framgångsrik kamp med
morerna och erövrade från dem Valencia och
Mallorca. Han slöt 1258 fördrag med Ludvig
IX av Frankrike, som avsade sig länshöghet
över Aragonien. 1269 gjorde J. ett misslyckat
korståg. Han efterträddes i Aragonien av sin
son Peter III, under det att han åt sonen
Jakob instiftade kungariket Mallorca (se d.o ) B.
2) J. II den rättfärdige (d. 1327),
blev vid fadern Peter III:s död 1285 kung av
Sicilien och vid brodern Alfons III:s död 1291
jämväl av Aragonien. Sicilien gick snart egna
vägar. J. förlänades i samband med tidens
många italienska strider av påven med
Sardinien, som han intog i strid med Genua. J.
sammansmälte sina spanska besittningar till ett
enhetligt rike. B.
Danmark. 1) J., greve av n. Halland (död
o 1310), var sonson till Valdemars Sejrs oäkta
son Nils, som från 1216 var greve av n. Halland.
J. anslöt sig till den stormannaopposition mot
Erik Klipping, som 1286 lät mörda konungen i
Finderups lada. Dömd fredlös jämte sina
med-brottslingar på danahovet i Viborg 1287, tog
J. sin tillflykt till n. Halland, där han med
stöd av Norge förde en långvarig kamp mot
Erik Menved. Hårt ansatt av denne,
överlämnade han 1305 sitt grevskap till konung Håkon
Magnusson av Norge och spelade sedan icke
mera någon framträdande roll. H.Bg.
England. 1) J. (James) I, konung (1566
—1625), som konung av Skottland J. VI, enda
barn till Maria Stuart och Henrik Darnley,
förklarad för skotsk konung 1567, 1572 till
namnet myndig men övertog i verkligheten
först 1583 regeringen. Han fick en vårdad
uppfostran och ägde stora kunskaper, framförallt
i teologi. Hans svaga och sjukliga kropps-
konstitution jämte de oroliga förhållandena
under hans uppväxttid bidrogo till den feghet
och hållningslöshet,
som utgjorde hans
kanske svåraste fel.
Han var dock ganska
envis och hade en hög
tanke såväl om sin
egen person som om
sin kungliga
värdighet. Som regent var
han ej utan
förtjänster, särsk. i
Skottland. Här böjde han
feodaladeln under
kronan och hävdade
energiskt statens makt över kyrkan. För att
ej riskera sin arvsrätt till England hade
J. vid moderns avrättning 1587 undvikit allt,
som kunde stöta Elisabet, och 1603 blev
han också hennes efterträdare. I England
blev J. dock aldrig populär. Han var och
förblev en främling, gynnade länge otillbörligt
sina skotska landsmän och ådrog sig åtlöje
genom sitt uppträdande och harm genom sin
svaghet för gunstlingar. Hans vacklande, ofta
spanskvänliga utrikespolitik ogillades av
engelsmännen, hans hängivenhet för
episkopalkyr-kan ss. kronans starkaste stöd retade både
katoliker och puritaner, och hans förkunnande i
tid och otid av konungadömets gudomliga rätt
bragte parlamentet i harnesk. Kampen mellan
krona och parlament har därför sina rötter i
J:s regering, ehuru den under hans tid ej tog
några svårare former. Även som förf, har J.
uppträtt, i sin ungdom med åtskilliga poem,
sedan med avh. om konungadömets gudomliga
rätt. Han äktade 1589 Anna av Danmark och
hade med henne sönerna Henrik Fredrik (d.
1612) och Karl (I) samt dottern Elisabet (av
Pfalz). — Litt.: T. F. Henderson, ”James I.
and VI.” (1904). P.S.
2) J. II, konung (1633—1701), yngre son till
Karl I och Henriette Maria, föll 1646 i
parlamentets händer men rymde 1648 och utbildade
sig sedan i fransk tjänst till en god militär.
Efter restaurationen gjorde han sig som
storamiral väl förtjänt om den engelska flottan.
Testakten tvang J., som — sannolikt 1671 —
övergått till katolicismen, att nedlägga sitt
ämbete, och o. 1680 svävade t.o.m. hans
arvsrätt i allvarlig fara. Vid broderns död
erkändes dock J. utan motstånd som konung (1685
—88). Hans mot Frankrike rätt självständiga
politik vann folkets bifall, och Monmouths
uppror kuvades, men grymheten vid dettas
bestraffande och J:s okloka inre politik kommo
stämningen att svänga om. Ivrig katolik, var
Uppslagsbok. XIV. ___ 257 ___
9
— 258 —
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
