Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Jakob II (konung av England) - Jakob Edvard (Jakob III; engelsk tronpretendent) - Jakob I (kejsare av Haïti) - Jakob (hertig av Kurland) - Jakob (konung av Sicilien) - Jakob I (konung av Skottland)
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
JAKOB
Jakob II av England vid sin bönpall. Samtida
kopparstick.
J. dock en principiell anhängare av tolerans
och utfärdade 1687 en indulgensförklaring till
förmån för både katoliker och dissenters.
Därjämte dispenserade han från testakten och
ökade armén till 20,000 man. Då 1688 födelsen
av en son grusade hoppet, att J. skulle
efterträdas av sin äldsta, protestantiska dotter
Maria, vände sig whigs’ ledare till hennes gemål,
Vilhelm av Oranien, som 1688 landsteg i
England, varpå J. flydde till Frankrike. Hans
försök att återtaga Irland omintetgjordes genom
nederlaget vid Boyne-floden 1690. Senare
franska försök att återföra J. strandade på
den engelska flottans överlägsenhet, och han
dog som flykting i Saint Germain. Med sin
första gemål, Anna Hyde, hade J. 8 barn, av
vilka döttrarna Maria och Anna blevo engelska
drottningar, med den andra, Maria av Modena,
7, bland vilka sonen Jakob Edvard. Av hans
barn utom äktenskapen märkes särsk.
hertigen av Berwick. — Litt.: H. Belloc, ”James
II.” (1928). P.S.
3) J. Edvard (Jakob III), ”den äldre
pretendenten” (1688—1766), son till J. II och
Maria av Modena — de utspridda ryktena, att
han skulle vara ett understucket barn, måste
anses helt grundlösa. Redan 1688 måste J. E.
sändas till Frankrike, där han växte upp i
Saint Germain. Vid faderns död 1701 erkändes
han som dennes efterträdare av Ludvig XIX
men misslyckades i
försöket att 1708 med
fransk hjälp återtaga
sina fäders tron.
Efter freden i Utrecht
måste J. E. lämna
Frankrike. 1715
utbröt ett jakobitiskt
uppror i Skottland,
men redan före hans
egen ankomst dit i
dec. kunde det
anses som misslyckat,
och 1716 måste J.
E. åter lämna landet. Karl XII och Alberoni
lovade visserligen båda J. E. sitt stöd,
men den planerade landstigningen i Skottland
blev ej av. 1719 äktade J. E. Klementina
So-biesky och slog sig ned i Rom, där påven
erkände honom som konung och gav honom
bostad och underhåll. Efter Klementinas död
1735 försjönk J. E. i slöhet, frågade föga efter
sina tronanspråk, som sonen Karl Edvard
ensam fick företräda, och ägnade sig i stället
nästan helt åt andaktsövningar; långt före sin
död hade han upphört att vara en politisk
faktor att räkna med. P.S.
Haiti. 1) J. I, kejsare (1758—1806), se
Dessalines.
Kurland. 1) J., hertig av Kurland (1610
—82), son till den av polackerna avsatte
hertig Vilhelm, erhöll först 1639 investitur, sökte
i striderna mellan Sverige och Polen hålla sig
neutral och närmade sig den store kurfursten,
vars syster han äktade. 1658—60 hölls J. i
sv. fångenskap men återfick i Olivafreden sitt
land. J. främjade näringarna, särsk.
skeppsbyggen, industri och handel, och förvärvade
t.o.m. kolonier i både Afrika och Amerika,
vilka dock snart gingo förlorade. P.S.
Sicilien. 1) J., konung, se ovan
Arago-nien 2).
Skottland. 1) J. L, konung (1394—1437),
son till Robert III, sändes vid späd ålder ur
landet för att uppfostras i Frankrike. På
vägen blev han uppsnappad av ett engelskt skepp
och förd till Henrik IV. I 19 år vistades
J. i England i mild fångenskap. Han
lössläpp-tes för att bestiga sin skotska tron och där
tjäna Englands intressen. 1424 kröntes J. vid
Scone. Han förde en kraftfull regering,
frigjorde sig från engelskt inflytande, knöt
handelsförbindelser med Flandern, idkade
betydelsefull lagstiftning, förfäktade nationalkyrkliga
principer gentemot påven och lät avrätta en
aristokratisk oppositionsgrupp. E.Lö.
— 259 —
— 260 —
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
