Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Jakob II (konung av Skottland) - Jakob III (konung av Skottland) - Jakob IV (konung av Skottland) - Jakob V (konung av Skottland) - Jakob VI (konung av Skottland) - Jakob VII (konung av Skottland) - Jakob av Edessa - Jakob av Sarug - Jakob Baradai (Baradeus) - Jakob ben Ascher - Jkob Edvard - Jakob Erlandsen
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
JAKOB ERLANDSEN
2) J. II, den föregåendes son, konung (1430
—60). Under J:s minderårighet kämpade två
adelspartier om makten i Skottland. J. anslöt
sig till earlen av Douglas. Partierna försonade
sig vid 1440-talets slut, samtidigt som J.
uppnådde myndig ålder. Han frigjorde sig nu
från Douglas’ inflytande och sökte stöd hos
kyrkan. En adlig sammansvärjning under
Douglas’ ledning slutade med att denne
mördades av J. och hans anhängare ledo fullst.
nederlag 1455. J. regerade sedan så gott som
enväldigt. Han inföll 1460 med en här i
England för att hjälpa Lancasterpartiet och
stupade framför Roxburgh. E.Lö.
3) J. III, den föregåendes son, konung (1451
—88), bortrövades 1456 av guvernören på
Edinburghs slott, Alexander Boyd, kom under
dennes inflytande men grep 1469 själv
regeringen under gynnsamma yttre betingelser.
Hans svaghet medförde emellertid nedgång i
konungamakten. Engelsmännen vunno
framgångar på Skottlands bekostnad, och J. led mot
upproriska stormän nederlag vid
Bannock-burn och omkom under flykten. E.Lö.
4) J. IV, den föregåendes son, konung 11473
—1513). J. hade av de upproriska
proklamerats som konung mot fadern och kröntes 1488.
Han stärkte den skotska statens inflytande
över de v. öarna. Hans understöd åt en
tronpretendent av huset York ledde till krig med
England 1496—97. Det avvecklades genom
giftermål mellan J. och Henrik VH:s dotter
Margareta. Hans förbindelser med Frankrike mot
Henrik VIII ledde till nytt krig 1513. J. föll i
ett slag vid Brankston hill s.å. E.Lö.
5) J. V, den föregåendes son, konung (1512
—42). En aristokratisk förmyndarregering av
växlande sammansättning rådde under J:s
minderårighet. 1528 tog han själv parti mot
earlen av Angus, förmyndarregeringens chef, och
fördrev honom ur landet. J. orienterade sig
utrikespolitiskt mot Frankrike, tog sina två
gemåler därifrån och kom snart i spänt
förhållande till England. 1542 utbröt ett krig med
detta land; skottarna ledo nederlag. J. avled
s.å. och efterlämnade blott ett legitimt barn,
Maria Stuart. E.Lö.
6) J. VI, konung, se ovan England 1).
7) J. VII, konung, se ovan England 2).
Jakob av Edcssa, syrisk biskop och förf.
(640—708), var i två korta perioder från 684
biskop i Edessa men tillbragte däremellan över
20 år under litterär verksamhet i olika kloster.
Han har bl.a. skrivit en fullst.
bibelkommentar och en syrisk grammatik samt infört
metoden att använda de grekiska vokaltecknen för
vokalisering av den syriska texten. G.O-r.
Jakob av Saru’g, syrisk biskop och diktare
(451—521), 519 biskop i Batnan i distriktet
Sarug. J. är efter Efraim syrern (se denne)
den syriska litteraturens störste diktare, känd
framför allt för sina metriska homilier, av
vilka nära 300 finnas i behåll och delvis
utgivits av P. Bedjan. I ett stort antal brev,
hu-vudsakl. avhandlande den kristologiska frågan,
har J. visat sig vara en energisk monofysit.
G.O-r.
Jakob Barada’i (B a r a d e u s) (”med
hästtäcket” el. J. Zanzalos), syrisk munk (d. 578),
biskop i Edessa 541, organiserade den från
rikskyrkan separerade monofysitiska kyrkan i
Syrien (se M o n o f y s i t e r); hans anhängare
kallades även jakobiter. S.N.
Jakob ben Ascher, tysk-spansk rabbin (1269
—1343), kodifierade i 4 böcker de religiösa
förordningar, som i förskingringen gällde för
judarna, och gav dem sålunda ett rättesnöre för
alla livets förhållanden. C.V.J.
Jakob Edvard, engelsk tronpretendent, se
Jakob, England 3).
Jakob Erlandsen, ärkebiskop av Lund (d.
1274), blev 1250 biskop av Roskilde och 1253
i Lund. J. var en kyrkofurste av halvt
internationell stöpning, en svuren kämpe för sin
tids allmänkyrkliga idéer om kyrkans
överhöghet över staten, och han insatte hela sin
oblidkeliga kraft på detta mål. En konflikt
var därför oundviklig med statsmakten, som
förfäktade sina intressen. Då Kristofer I
och hans kansler, biskop Nils av Viborg,
sökte utvidga kungamakten i Skåne, satte sig
J. till motvärn, bestred kungens rätt att
utkalla hans underlydande till ledung och
krävde för sig alla intäckter av rättsliga böter,
dana-arv m.m. på sina domäner. Till en början
hade J. stöd av skåningarna, men då han
sökte bringa den skånska kyrkorätten i
närmare överensstämmelse med den kanoniska
rätten, väckte han deras motstånd under
ledning av hans egen broder Nils, då gälkare i
Skåne. 1256 kastade J. stridshandsken mot den
världsliga makten genom den s.k.
Vejlekonsti-tutionen, enl. vilken riket skulle beläggas med
interdikt i händelse av övergrepp mot någon
biskop; då J. ej hade hela det danska
prästerskapet bakom sig, vann den ingen allmän
anslutning. Kristofer svarade med att
fråntaga J. alla hans rättigheter 1257 och lät 1259
fängsla honom; J. blev väl frigiven efter
kungens död s.å., då dennes änka, Margareta
Sambiria, sökte försoning, men 1264 måste han
fly ur landet för den nye riksföreståndaren,
Albrekt av Braunschweig. J. begav sig till
Rom, där han förmådde Clemens IV att taga
sig an hans sak. Sedan biskop Nils av Viborg
— 261 —
— 262 —
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
