Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Jakt (fångande)
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
JAKT
bo. Härvid kan det vilda även lockas genom
härmande av dess läte, uppsättande av vanl.
uppstoppade lockfåglar, ss. bulvan för orre,
uv för kråkor och hökar, vättar för sjöfågel
el. utläggandet av åtel för rovdjur. Vid d r e
v-el. k 1 a p p-j. drives villebrådet medelst
manskap fram mot jägarna. Härvid kommo förr
jakttyg (se d.o.) ofta till användning. — Vid
j. med hundar brukas drivande hundar,
som med skall förfölja villebrådet (stövare,
vinthundar vid h e t s-j., se d.o.), stående
hundar för fågel, skällande fågelhund samt
grythundar vid g r y t-j. (se Gryt). — Hunden
torde ha kommit i människans tjänst som
husdjur tidigast under senare skedet av
paleo-litikum. Forntidens kulturfolk, t.ex. egypter,
hade redan flera hundraser specialiserade för
olika slags j. I Sverige var spetsen länge
ensamt jakthund. Först under 1500-talet inkommo
egentliga stövare, ur vilka småningom nu
inhemska stövarraser utbildats. Som
fågelhundar brukas den tyska vorstehhunden samt den
engelska pointern och setterraserna. Spetsen,
jämthunden el. gråhunden, användas på älg
och som skällande fågelhund. Vid grytjakt
brukas tax och terrier. Vinthunden användes
numera ej till jakt hos oss. Om j. med falk se
Falkjakt. — De första jaktvapnen
voro trol. spjutet och klubban. Senare
till-kommo långbågen och armborstet, vilka länge
bibehöllo sig ss. j.-vapen, långt efter det att
eldhandvapen kommo i användning för
krigsbruk. Hos primitiva folkslag användes bågen
ännu i dag. Jämsides med de direkta vapnen
ha brukats fallgropar samt snaror, giller,
fällor och nät av olika slag. Dessa j.-redskap äro
numera i Sverige i de flesta fall förbjudna.
— J:s ekonomiska betydelse för
Sverige är ej obetydlig. Värdet av fällt vilt
uppskattades 1919 till c:a 6,5 mill. kr. och 1930
till 3,06 mill., i vilken senare summa
päisbä-rande djur utom säl ingingo med c:a 650,000
kr. 1931 skötos 5,288 älgar, värderade till
951,840 kr. Vissa år kan j. å ripor och
skogsfågel i Norrland nå betydande belopp, och
om dess värde vittnar ett kungl. beslut n/3
1932 att ”för lindrande av nöd” bevilja
förlängd j.-tid å ripa i Tärna kommun. Det
största värdet kommer dock från j.-arrendena,
och med hänsyn till dessa kan j. fortfarande
räknas som en viktig lantbrukets ”binäring”.
— Älgen är fortfarande det viktigaste viltet.
Stammen decimerades visserligen svårt under
krigsåren men har sedan genom fridlysning
ökats. De senare åren ha skjutits c:a 5,000
djur årl. Av kronhjort finnes endast en
obetydlig stam kvar i Skåne. Blott några tiotal
djur fällas årl. Rådjuren äro talrika i Skåne
och ha spritt sig långt norrut. Viltstammen har
ökats genom införandet i slutet av 1800 talet
av fasan och tysk hare. Den förstn. har gått
väl till ända upp i Stockholmstrakten, och den
senare har på lämpliga lokaler delvis utträngt
sin inhemske släkting. I Skåne, där den tyska
haren är den förhärskande, fälldes 1931 5,300
harar och s.å. över 9,000 fasaner. Ej så
fördelaktig var den 1905 företagna importen av
vildkanin; den har spritt sig oerhört och i
Skåne blivit ett verkligt skadedjur. Här skötos
1931 16,300 st., och vissa år har siffran
överstigit 20,000. Bävern, som sedan 1870 varit
utdöd hos oss, är sedan 1922 återbördad till
vår fauna, och stammen uppskattades 1932
till c:a 100 djur. De större rovdjuren ha
alltmera decimerats. Björn, lo, mård och örn ha
måst helt el. delvis fridlysas till
förekommande av utrotning, och detsamma har ifrågasatts
beträffande utter. Varg och järv äro
tillbaka-trängda till trakterna närmast fjällen. —
Medan j. tidigare endast var ett skördande av vad
naturen hade att bjuda, har på senare år en
mera rationell jaktvård börjat att vinna
insteg. För en sådan arbetar särsk. Sv.
jägar-förbundet och en del med detta associerade
sammanslutningar. Se Jaktlagstiftning.
F.A.Bn.
Ehuru endast ett fåtal av naturfolken
för sitt huvudsaki. uppehälle äro beroende av
j., bedrives denna i allm. hos dem med iver
och intresse. Vapen och metoder äro
synnerligen växlande. Urspr. använde man samma
vapen vid j. som i strid, och détta är ännu
till stor del fallet. Bågen, kastspjutet och
lansen äro både strids- och j.-vapen, men de ha
vanl. utvecklats och fulländats för sitt spec.
ändamål. En mängd olika piltyper, vilka blott
användas vid j., ha t.ex. uppstått. Spec.
j.-vapen, som icke brukas i strid, finnas av
åtskilliga slag. Sådana äro t.ex. det typiska
ur-skogsvapnet biåsröret, den på slätterna
hemmahörande bolan (kulsnöret), den för j. på
större vattendjur använda harpunen etc.
Vapnen förgiftas ej sällan. Beträffande
blåsrörs-pilarna är detta regel; de skulle på gr. av sina
små dimensioner eljest bli täml. verkningslösa.
Emellertid ställer det sig icke så enkelt för
de primitiva, att de alltid direkt kunna
nedlägga bytet med sina vapen. På gr. av dessas
ofullkomlighet och ringa räckvidd samt
bytets skygghet ha en mängd metoder att
komma villebrådet in på livet uppfunnits och
talrika indirekta j.-sätt börjat praktiseras.
Jägaren maskerar sig ofta på olika sätt för att
oförmärkt kunna smyga sig på bytet, varvid
han i enklaste fall blott bär en lövruska el. av
grenar flätad skärm framför sig, medan han
— 269 —
— 270 —
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
