Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - James - James, 1. William
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
JAMES
James [jéimz], engelsk namnform för
Jakob.
James [jéimz]. 1) William J.,
nordamerikansk psykolog och filosof (1842—1910),
till-bragte sina
uppväxtår på resor i
Amerika och Europa i
sällskap med fadern,
den originelle
swe-denborgaren Henry J.
d.ä.; utbildade sig en
tid till målare, 1861
—69 till
naturvetenskapsman, blev med.
d:r 1869 vid
Harvards univ., 1872
lärare i anatomi och
fysiologi; var sannolikt
den förste, som föreläste och demonstrerade
fysiologisk psykologi i U.S.A. (1875), inrättade
1876 ett psykologiskt laboratorium; var 1880—
1907 prof, i filosofi (1889—97 nominellt i
psykologi), kallade 1892 H. Münsterberg (se denne) att
övertaga psykologien och ägnade sig sedan
mest åt metafysiska och kunskapsteoretiska
problem. Vid sin död hyllades J. som den efter
J. Edwards och Emerson ”tredje klassiska
representanten för amerikanskt tänkande”. —
J:s’ epokgörande ”Principles of psychology”
(2 bd, 1890; sammandragen till ”Psychology
(Briefer course)”, 1892; sv. övers. 1925; se även
”Talks to teachers”, 1899; sv. övers. ”Några av
själslivets problem”, 1916) bryter helt med
associationspsykologien (se d.o.). Själslivet är
ett kontinuum, en ”ström”. Det består ej av
element, som syntetiseras. En iakttagare kan
genom övning finna, att en viss
luktförnimmelse beror på flera olika lukter, men detta
bevisar icke, att ett flertal luktförnimmelser
förelågo i den oanalyserade upplevelsen. Lika
oberättigat är det att fatta ”medvetandets
ström” som en summa av temporala snitt; man
förbiser då övergångarna. J. har sin styrka i
att fånga de svåråtkomliga, flyktiga
själsakter-na, ”fransarna” och ”marginalerna”, och
suggestivt beskriva dem. I sin helhet utgör hans
psykologi en levande tillämpning av
utvecklingstanken, i detaljerna överflödar den av
djärva teorier. Mycket omdebatterad har den
s.k. James-Langeska känsloteorien blivit, enl.
vilken sinnesrörelserna äro förnimmelser av
inre förändringar i organismen. — J. ansåg,
att de ockulta företeelserna borde
fördomsfritt granskas, och deltog från 1884 i Society
for psychical research (se
Parapsykolo-g i) men kom till negativt resultat, vad angår
deras beviskraft för själens fortvaro efter
döden (”Själslivets mystik”, 1898, ”Människans
dolda krafter”, 1919). — J:s’
Giffordföreläs-ningar om ”The varieties of religious
experi-ence” (1902; sv. övers. ”Den religiösa
erfarenheten”, 1906) ha inspirerat den
religionspsykologiska forskningen världen runt. Det var
första gången en naturvetenskapsman
betraktade hjältar, helgon och narrar av allehanda
religioner och bekännelser med psykologens
intellektuella sympati, och denna inställning
har visat sig viktigare än J:s’
förklaringshypo-teser, som bygga på en rätt tvivelaktig lära om
det subliminala jaget (se U n d e r m e d v
e-tande). — I ”The will to believe” (1897; sv.
övers. ”Viljan till tro”, 1908), ”Pragmatism”
(1907; sv. övers. 1916) och ”The meaning of
truth” (1909) har J. utvecklat sin filosofiska
pragmatism (se d.o.). Innebörden av ett
begrepp avslöjar sig i dess praktiska
konsekvenser, dels genom arten av det handlande,
vartill begreppet leder, dels genom de
erfarenheter, som väntas inträffa, om begreppet är
sant; följderna skulle bli helt andra, om
begreppet vore osant; två skenbart olika begrepp,
som visa sig ha samma följder, äro identiska.
Tillämpas dessa pragmatiska kriterier på
religiösa begrepp, kunna onödiga ordstrider
undvikas, och det blir enl. J. uppenbart, att dessa
begrepp ha en real betydelse, då de betinga
en radikalt annan totalreaktion mot världen,
än vad deras negativa motsvarigheter göra. Då
valet står mellan två alternativ, vilkas följder
äro oöverskådliga, har man rätt att tro på sitt
livsintresse. Skulle den handlande först
förvissa sig om att han har världsförloppet på
sin sida, bleve det ingen handling av, men om
han på egen risk sätter det goda i världen,
kan framtiden få en ny inriktning. Då
underlåtenheten kan ha lika ödesdigra följder, är
språnget ut i det okända att föredraga (jfr
Pascal). Guds verklighet kan icke bevisas,
men Guds rike kan förverkligas genom tro,
som är verksam i kärlek (jfr G u d s b e v i s).
J. förkunnar därför en etisk optimism och
meliorism (se d.o. Jfr ”Några livsideal”, 1917).
— Liksom Bergson vill J. hävda en
världsåsikt, som ger utrymme åt de skapande
insatserna. Världen är icke färdig,
sammanhanget är icke predeterminerat. Mot den
he-gelska monismens ”blockuniversum” sätter J.
sin pluralism (se d.o. och ”A pluralistic
uni-verse”, 1909; sv. övers. 1924), som han söker
stödja med läran, att relationer äro yttre och
faktiska, ej inre och nödvändiga (se R e I
a-tion). —• J:s’ radikala empirism (se d.o.), till
vilken han tidigt fick uppslaget hos Ch.
Renou-vier och Sh. Hodgson men som han fullt
utvecklade först efter sekelskiftet under intryck
av R. Avenarius och E. Mach (”Essays in ra-
— 291 —
— 292 —
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
