Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Jansen, Jens Jonas - Jansen, Herman - Jansen, Max - Jansenism - Jansenister - Janské Lázně - Janson, Gustaf
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
JANSON
framlade J. i den mycket lästa boken
”For-kyndelsen” (1906; 2 Opl. 1912; sv. övers.
”Evangelisk förkunnelse”, 1913). S.N.
Jansen, Herman, tysk arkitekt (f. 1869),
prof, vid Tekniska högsk. i Berlin. J. arbetar
huvudsaki. med stadsplaner och har bl.a.
uppgjort generalplaner för Stor-Berlin (1910),
Angöra (1929) och Madrid (1930). G.S.
Jansen, Max, tysk historiker (1871—1912),
prof, i München 1908, utgav från 1907
”Studien zur Fuggergeschichte”, från 1910
”Histo-risches Jahrbuch”. Som huset Fuggers
arkivarie kom J. att ägna denna familjs historia
spec. forskningar. Av hans arbeten bör
nämnas: ”Die Anfänge der Fugger” (1907), ”Jakob
Fugger der Reiche” (1910). E.Lö.
Jansenism, en fromhetsriktning inom
katolicismen, benämnd efter C. Jansen (se denne),
vars augustinska teologi i Frankrike
företräddes av abboten i S:t Cyran, J. Duvergier de
Hauranne (se denne), som omkr. sig samlade
en krets fromma och sedestränga katoliker.
Med den djupaste vördnad för kyrkans
sakrament och prästerskap (alltså ingen sympati för
protestantismen) förenade dessa kravet på
personlig omvändelse och strävan efter kristlig
fullkomning under sträng botgöring och
frigörelse från världen. Sitt centrum fick denna
riktning i nunneklostret Port Royal utanför
Versailles under abedissan Angelique Arnauld
(se denna), som reformerade sitt kloster och
1634 gjorde abboten i S:t Cyran till dess
andlige ledare. Sedan nunnorna 1626 flyttats till
Paris, blev det urspr. Port Royal en
tillflyktsort för bildade män, som där i avskildhet
ägnade sig åt andaktsövningar, studier, förf.-skap
och undervisning. Deras uppfattning av boten
och nattvarden kom till uttryck i A. Arnauld
d. y:s (se denne) uppseendeväckande skrift ”De
la fréquente communion” (1643), av vilken
särsk. jesuiterna kände sig träffade. En
betydande del av prästerskapet och den bildade
lekmannavärlden ställde sig på jansenisternas
sida. Genom Blaise Pascals (se denne) ”Lettres
provinciales” (1656 ff.) skärptes ytterligare
konflikten mellan j. och jesuiterna, vilka eggade
statens och kyrkans högsta myndigheter att
inskrida mot j. Påven, som redan 1642
förbjudit Jansens Augustinus-bok, förmåddes 1653
att i en bulla uttryckligen fördöma 5 satser
därur ss. kätterska. Jansenisterna erkände då
påvens rätt att avgöra, vad som var kätteri
(question du droit), men bestredo, att de
irr-läriga satserna funnos i Jansens skrifter
(question du fait; i verkligheten träffade de
någorlunda Jansens mening, även om de icke kunde
påvisas ordagrant). Denna distinktion
förkastades emellertid av påven 1656: de dömda
sat
serna förklarades verkligen tillhöra Jansen.
Från 1660 sökte Ludvig XIV med tvång
undertrycka j. Formellt böjde sig flertalet
jan-senister för övermakten genom en kompromiss
(”clementinska freden”, efter påven Clemens
IX, 1669), men deras religiösa grundsatser
kunde icke så lätt utrotas. Ett nytt uppsving fick
j., då P. Quesnel (se denne) i dess anda 1687
utgav sitt N.T. med uppbygglig kommentar,
som anbefalldes av själva
kardinalärkebiskopen av Paris, Noailles. En ny framstöt mot
j. gjordes 1705, då underkastelse utan
förbehåll under bullan 1653 krävdes. Port Royal,
som vägrade, upphävdes och förstördes 1710,
och 1713 riktade påven mot j. (särsk. mot
Quesnel) bullan ”Unigenitus”, vari t.o.m.
ordagranna citat från Augustinus förklarades
kätterska. Striden mellan acceptanter (som
gillade denna bulla) och a ppellanter (som
mot den vädjade till kyrkomötet) fortsatte
ända till franska revolutionen (se H. F. D
a-guesseau). Ss. samfund fortlever j. genom
gammalkatolikernas (se d.o.) kyrka i Holland,
till vilken en del landsflyktiga franska
jan-senister anslöto sig. — Litt.: C. A.
Sainte-Beuve, ”Port Royal” (3 éd., 7 bd, 1867); P.
Honigsheim, ”Die Staats- und Soziallehren der
französischen Jansenisten im 17. Jahrhundert”
(1914). A.M-n.
Jansenister, anhängare av jansenismen.
Janské Låznè [ja’nskè lä’zne], se J o
han-ni s b a d.
Janson, Gustaf, förf. (1866—1913), började
som målare och journalist men slog igenom
som frisk skildrare
av Stockholms
skärgård med dess tunga,
kärva öbor i ”En
uppkomling” (1898),
ett tema, som vidare
utföres i ”ön” (1908),
”Hårda tag” (1911),
”öns herre” (1913)
samt humoreskerna
”Skepp ohojl” (1917).
Mest känd är hans
robinsonad
”Paradiset” (1900),
fort
satt i ”De första människorna” (1906). Som
fantasirik och spännande äventyrsskildrare
framstår han i ”Nils Dobblare” (1906), om en
sv. 1500-talsäventyrare, samt i ”Faran” (1909).
från Attilas tid. 1870-talets Stockholm går
igen i ”Det gamla huset” (1904—05). Ett starkt
fredspatos talar ur ”Abrahams offer” (1901),
om boerkriget, och ”Lögnerna” (1912) med
miljö från Italiens Tripoliskrig. I ”Förlorade
söner” (1907), ”1 mörkret” (1909), ”Hemlösa”
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
