Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Japan - Historia
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
JAPAN
(uji) levde kommunistiskt i små byar. Deras
religion var en blandning av naturgudskult och
ankult. Den främsta uji var den, som räknade
sina anor från solgudinnan Amaterasu, och
denna vann en viss suveränitetsställning genom
sitt traditionella ledarskap vid vikingatåg.
Denna ätt räknas som nuv. kejsarhusets förfäder,
och man har rekonstruerat dess ”historia” upp
till 660 f.Kr., då ”kejsar Jimmu” besteg
tronen. Vikingatågen gällde Koreas olika
småstater. Dessa hade redan under de första kristna
årh. rönt inflytande av kinesisk kultur. Från
Korea invandrade både kineser och koreaner
och lärde ut kinesiska kulturelement. Den
kinesiska skriften togs i regelmässigt bruk o. 400
e.Kr. 552 lärde japanerna känna buddismen
genom förmedling av kungen i Pekche (en
liten stat i Korea), vilket föranledde stora
brytningar mellan konservativa ätter (Mononobe,
Nakatomi) och Sogaätten, som anslöt sig till
den nya tron. Efter Mononobeältens
undergång 587 tryggades buddismen och fick
tempel och prästerskap. Ledningen för
buddise-ringen tog sedermera en kejserlig prins
Shoto-ku Taishi (regent 593—621), som ivrigt
arbetade på anknytning till fastlandskulturen. Han
öppnade diplomatiska förbindelser med Kinas
huvudstad Chang-an (607), sände dit talrika
studerande, byggde J:s första stora buddistiska
tempel i kinesisk stil, Horyuji vid Nara (607),
och proklamerade rent kinesiska statsideal,
med kejsaren och hans ämbetsmän som
riksstyrelsens stomme. Efter Shotokus död kom
ett bakslag från med kejsarhuset rivaliserande
ätter (främst Soga), men hans tankar slogo
igenom och realiserades av prins Naka-no-Oe
och dennes medhjälpare Kamatari av
Nakato-miätten, stamfader till Fujiwarahuset. Under
regeringsperioden 645—650 (kallad tai-kwa,
”stor reform”) genomfördes ett system,
varigenom all landets jord förklarades vara
kejsarens och utlånades av denne mot skatt in
natura el. dagsverken. I st.f. ättecheferna skulle
ss. styresmän insättas av kejsaren utsedda
ickeärftliga provins- och distriktsguvernörer, de
förra (skatteindrivare) tillsatta på 4—6 år, de
senare (domare) på livstid. Men systemet blev
en halvmesyr, långt ifrån så demokratiskt som
mönsterlandet Kinas. De höga sysslorna
anförtroddes åt ujichefer och blevo snart
slentrianmässigt ärftliga. Där så ej var fallet,
för-behöllos de den gamla ujiaristokratien genom
att de högsk.-studier och examina, som ledde
till ämbeten, förbehöllos denna. Dock hade
reformen djupgående följder: den tidigare lösa
koalitionen av alldeles oberoende
ättekorpora-tioner ersattes med en organisatoriskt enad
kejserlig nation, vars centralregering uppbar
betydande skatter och höll avsevärda trupper.
Med den administrativa kinesiseringen gick
den andliga hand i hand, buddismen vann stor
utbredning, och i början av 700-taIet var det
ganska primitiva levnadsskicket för de ledande
familjerna antikverat. Man skapade nu en
permanent huvudstad (vilket förut ej funnits):
Nara (huvudstad 710—784), en lysande stad
med tempel och palats, byggd efter kinesiskt
mönster. Litteratur uppblomstrade, skriven på
både kinesiska och japanska.
Buddhakyrkor-na blevo snart så starka, att de hotade
kejsarhusets makt; detta försökte förgäves genom
flyttning från Nara undandraga sig deras
inflytande (från 794 residerade man i Miako,
nuv. Kyoto). Nya tempel uppväxte i Kyoto och
på det närbelägna berget Hieizan, och kejsaren
blev alltmera en lekboll i de mäktiga
prelaternas händer, så mycket mer som ätten i
huvudstadens lyx och dådlöshet hastigt förvekligades.
Snart nog togo världsliga stormän, huvudmän
för gamla ätter, vilka genom inbringande
provinssysslor vunnit rikedom och inflytande,
ledningen. Bland dessa framträdde under
800-ta-let alltmer Fujiwaraätten (avkomlingar till
Kamatari), och fr.o.m. att F. Yoshifusa blev
formligen utnämnd till sessho, viceregent,
ledde Fujiwaraherrarna nästan enväldigt
regeringen, i det de gifte kejsarna med
Fujiwara-damer och tvungo dem, den ene efter den
andre, att abdikera vid unga år. — Under denna
kejsarepok ända fram till 1000-talet utvidgades
det japanska väldet ständigt åt alla håll på
ainus bekostnad. De familjer, som utkämpade
dessa strider med hjälp av legoknektar och
som skapade stora nyodlingar, vilka skänkte
dem förmögenhet och makt, utvecklade sig
småningom till en ny krigaradel av helt annat
snitt än den gamla förvekligade
huvudstads-aristokratien. Cheferna, daimyo (”stora namn”),
hade lägre riddare, samurai (”tjänare”), ss.
vasaller, och detta nya ridderskap bildade
småningom en sluten kast, med starkt förakt för
det ofrälse folket och inbördes enat av en
ridderlig trofasthets- och solidaritetsmoral. Dess
främsta familjer blevo nära nog oberoende
härskare över sina stora domäner, och då de
satte sina unga män som officerare i gardet i
huvudstaden, fingo de starkt inflytande även
över hovet. De ledande buddistkyrkorna följde
exemplet och blevo genom stora legotrupper
stater i staten. Det kom snart till stark rivalitet
mellan ett par ledande hus, Taira och
Mina-moto, och Tairaätten hade nästan diktatorisk
makt under senare delen av 1100-talet, tills
dess makt fullst. krossades av Minamotoätten,
ledd av bröderna Yoritomo och Yoshitsune,
framförallt genom sjöslaget vid Dannoura
— 325 —
— 326 —
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
