Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Japan - Historia
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
JAPAN
der leyasus närmaste efterföljare Hidetada
(1616—22) och lemitsu (1622—51). — Redan
Hideyoshi hade gripits av farhågor för det
spanska världsväldets erövringsplaner, 1587
förbjudit kristendomens predikande och
vägrat kristna präster tillträde till landet. Han hade
emellertid då ej gjort allvar av förbudets
efterlevnad, men 1597 tog han itu med de farliga
utlänningarna, lät fängsla 6 västerländska
franciskaner, 3 japanska jesuitfäder och 17
proselyter samt korsfäste dem. Propagandan
fortsattes emellertid energiskt i det fördolda,
och även ett kategoriskt utvisningsedikt (1614)
av leyasu kunde ej stävja denna trafik;
kristendomen vann stadigt nya proselyter trots
svåra förföljelser (martyrernas antal från 1614
till 1640 torde ha varit o. 3,000). De spanska
och portugisiska köpmännen, som från sina
skepp insmugglade missionärerna, blevo illa
anskrivna och från 1640 helt avstängda från
handel i J. Holländarna, som helt avhöllo sig
från religiös propaganda, upptogo deras
mantel och fingo i faktorier på ön Deshima i
Naga-sakis hamn bedriva en handel, som dock var
ytterligt strängt reglerad och övervakad. Även
med kineserna upprätthöllos vissa
handelsförbindelser. I övrigt blev J. under två årh. totalt
avspärrat från förbindelser med utlandet. Från
1600-talets början till 1800-talets mitt åtnjöt
J. en tid av inre lugn och förkovran som aldrig
förr. Den därav följ, starka folkökningen,
kombinerad med avspärrningen utåt,
framkallade snart försörjningssvårigheter. Redan
under shogun Tsunayoshi (1680—1709) voro de
kännbara, och under lenobu (1707—12) och
letsugu (1713—16) tvingade de till
myntregleringar och tvångsavskrivningar av statsskulder,
under Yoshitsune (1716—45) ledde de till
allvarliga kriser och o. 1800 hade de starkt
undergrävt shogunatets prestige; denna
minskades ytterligare genom intellektuella
strömningar, ledda av framstående lärde, vilka
ivrade för en återgång till den forntida
”guldålder”, då kejsaren själv, ej usurpatorn
shogun, hade hela makten. Så var marken
undergrävd för den gamla dualistiska regimen, när
en ytterligare påfrestning kom i form av
utländsk påtryckning om landets öppnande för
främmande handel. Efter fruktlösa försök till
närmanden från flera länder under 1800-talets
förra hälft, kom det till allvar, när U. S. A:s
ombud kommodor Perry 1853 dök upp med en
eskader utanför Tokyobukten och krävde
handelsfördrag. Detta inledde en 15-årig kris.
Shogunregeringen, som kunde något bedöma
de främmande ländernas resurser, var hågad
för tillmötesgående, men ridderskapet i gemen
var starkt chauvinistiskt och utlandsfientligt.
Den konservative kejsar Komei (1847—67) blev
medelpunkten i denna rörelse. Efter
våldsamma brytningar slöt shogunregeringen, ledd av
Ii Naosuke, 1858, egenmäktigt handelsfördrag
med U. S. A. och sedan med Holland,
Ryssland, England, Frankrike på för J. hårda
villkor: tullar fastställdes till mycket låga satser,
och främlingarna beviljades
exterritorialitets-rätt (d.v.s. de undandrogos J:s lagar och stodo
under sina egna konsulers jurisdiktion).
Shogunatets maktpolitik var dock dömd att
misslyckas. Ii mördades 1860, och efterträdaren
Ando kunde blott en kort tid genom
skräckvälde upprätthålla systemet. En riddarhär
tågade till Edo och tvang shogunregeringen att
gå in på underhandlingar med kejsarhovet om
nytt statsskick. Utlandsfientligheten blossade
nu upp, och diverse våldsdåd mot främlingar
ledde till repressalier, 1863 besattes Yokohama
av engelska och franska trupper, Kagoshima,
huvudstad i länsriket Satsuma (på Kyushu),
och riket Choshus fort vid Shimonoseki
bombarderades av främmande eskadrar. Detta
tvang till besinning, och kejsaren nödgades
1865 själv avblåsa striden och godkänna
traktaterna. Till shogun utsåg Edoregeringen 1866
Yoshinobu, tidigare en av chauvinistledarna,
vilken hade goda förbindelser med Kyotohovet,
och Tokugawahuset hade nu utsikter att med
utländskt stöd och alltjämt stor makt få regera
genom ett modifierat, med kejsarfamiljen
samarbetande shogunatsystem. Detta drev
rivaliserande länsriken, främst Satsuma, Choshu,
Tosa och Hizen samt vissa grupper av
hovadeln (kuge) till en ny ansträngning att helt
eliminera Tokugawaväldet, och i dec. 1867 kom
det till en väpnad kupp, då
Tokugawatrupper-na utdrevos ur Kyoto. Yoshinobus sak gick
förlorad genom ett kort fälttåg, och 3/i 1868
kungjordes ett edikt, vari en ny landsregering
tillsattes av idel Satsuma, Choshu- och
Tosa-män, kring den unge kejsaren Mutsuhito
(re-geringsnamn Meiji, 1868—1912) ss. högste
ledare. Den ”kejserliga restaurationen”
markerades genom att kejsaren överflyttade från
Kyoto till Edo, nu omdöpt till Tokyo (”östra
huvudstaden”). Kejsaren proklamerade i en
”kejsared” mars 1868, att ”hela folkets”, ej
blott adelns, väl var styrelsens mål, att
församlingar skulle inkallas för skapande av nya
styrelseformer, att gamla hindersamma
traditioner skulle slopas och att lärdomar skulle
hämtas från utlandet. Ett par årtionden av
forcerat reformarbete vidtogo nu. Ledarna
voro en grupp dugliga yngre riddare från de
mäktigaste länen, Okubo och Saigo från
Satsuma, Kido, Ito och Inoue från Choshu,
Oku-ma och Eto från Hizen, Itagaki och Goto från
— 329 —
— 330 —
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
