Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Japan - Historia
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
JAPAN
varit utmärkande för de följande 40 åren. Den
första blygsamma framgången i Korea 1876,
varigenom Japan fått legation och
legations-trupper i Söul, hade följts av en dragkamp
mellan japanska agenter och ett
reformvänligt parti å ena sidan, ett konservativt parti
stött av moderlandet Kina, representerat av Li
Hung-changs troman, Yüan Shi-kai, å den
andra. Detta resulterade i upprepade
kravaller, och efter en sådan 1885 tvang Ito
Hiro-bumi Li Hung-chang till fördraget i Tientsin,
vari Japan och Kina båda förbundo sig att
draga sina trupper tillbaka från Korea och
att ej ditsända nya utan att notificera
grannen, ett viktigt avkall på Kinas suveränitet
över Korea. När nu 1894 ett uppror utbröt i
Korea och Li sände undsättningstrupper, ledde
detta till japanska truppsändningar, och sedan
J. genom en kupp satt sig i besittning av Söul,
tvingade det koreanska regeringen att bryta
med Kina. Lis truppförstärkningar sänktes av
japanska örlogsmän, och J. öppnade ett
erövringskrig. Japanska trupper erövrade å ena
sidan Liaotung-halvön, å andra sidan
Weihai-wei i Shantung, och inför hotet mot Peking
måste Kina uppge striden. Genom freden i
Shimonoseki erkände Kina Koreas
självständighet, avträdde Pescadorerna och Formosa
samt sydligaste delen av Manchuriet med
halvön Liaotung (med den starka fästningen Port
Arthur och den goda hamnen Dairen) och
betalade krigsskadestånd. Emellertid ville
Ryssland, som fått allt större intressen i
Manchuriet och Korea, ej tillåta J:s förvärv av
Liaotung. Det lyckades med sig förena Tyskland
och Frankrike, och inför krigshot från dessa
makter måste J. avstå från det manchuriska
förvärvet. — J:s raska frammarsch hade
skaffat det en prestige, som resulterade i nya
allmänna fördrag (1894—99) med slopande av
främlingarnas exterritorialitetsrätt och revision
av tullsatserna. Efter kriget beredde det sig
att plocka frukterna i Korea. Här motades det
åter av Ryssland, som tack vare japanska
ledares klumpighet fick kungahuset helt under
sitt inflytande och korsade alla J:s reform- och
exploateringsplaner. När Ryssland 1898
utbyggde sin maktställning i Manchuriet genom
arrendering av Port Arthur och Dairen samt
koncession på järnväg från Port Arthur till
Harbin (på den v.—ö.-gående ”östkinesiska
järnvägen” genom n. Manchuriet, varpå det
redan fått koncession), med rätt att där hålla
skyddstrupper, blev det för de japanska
statsmännen klart, att om J. över huvud skulle ha
några framtida utvecklingsmöjligheter på
fastlandet, vore ett krig med Ryssland
oundvikligt. Man rustade ivrigt för ett sådant, men
det gällde först att isolera Ryssland för att
förebygga ett upprepande av Tysklands och
Frankrikes anslutning till detta. Härvid
vädjade man till Englands och Rysslands gamla
rivalitet i Asien, och den japanska diplomatien
firade en triumf genom den engelsk-japanska
alliansen av 1902: om en av de allierade, i
krig med något annat land, oprovocerat
an-fölles av ytterligare en el. flera makter, skulle
förbundsbrodern automatiskt gå i kriget på
den förres sida. Härmed hade J. fria händer
mot Ryssland och började en ivrig diplomatisk
aktion mot Ryssland, syftande till att dämpa
dettas aktivitet i Korea och Manchuriet och
framförallt att förmå det att avlägsna sina
trupper ur det senare. Förhandlingarna ledde
ej till resultat, Ryssland visade öppet sin
ringaktning för J. ®/z 1904 avbrötos de
diplomatiska förbindelserna, och J. öppnade
omedelbart krig (se Rysk-japanska kriget).
När fred slöts i Portsmouth, U.S.A., ®/9 1905,
voro villkoren visserligen ej helt efter det
segrande J:s sinne (man fick avstå från ett
begärt väldigt krigsskadestånd, emedan landet
var för utmattat för att våga fortsätta striden),
men Rysslands maktställning i östern var
bruten; Ryssland erkände J:s protektorat över
Korea, förband sig att draga sina trupper från
Manchuriet, överlät på J. sitt arrende av Port
Arthur och Dairen, gav J. s. hälften av
Syd-manchuriska järnvägen (från Port Arthur till
Chang-chun) och avträdde s. hälften av
Sakha-lin. — Ehuru finansiellt utmattat, hade J.
genom kriget oerhört stärkt sin ställning;
närmaste följd var en skärpning av
engelsk-japanska alliansen (1905), vari skyldighet
stipulerades att gå i krig med förbundsbrodern även
mot e n enda fiende, såvitt det gällde
”freden i Östasien och Indien” och
förbundsbrödernas ”territoriella rättighet-er och särsk.
intressen i fjärran östern och Indien”. Med detta
stöd bakom sig kunde J. omedelbart på allvar
taga itu med Korea. Med Ito Hirobumi
som ”resident” i Söul, i själva verket diktator,
lades landets realiteter under helt japansk
förvaltning, och sedan Ito 1909 mördats av en
korean, togs sista steget: Korea annekterades
och blev ”guvernementet Chosèn”. — Korea var
blott en del i det japanska
expansionsprogram-met, Manchuriet blev dess andra mål. Att
aggressiva planer mot detta ej kunde omedelbart
upptagas, berodde dels på finansiella svårigheter
efter kriget och dels nödvändigheten av en viss
försiktighet: U.S.A. började intressera sig för
Manchuriet och över huvud att mot J. visa en
betydande misstro, som bl.a. tog sig uttryck
i lagar mot immigration av japaner (1913).
Man fick därför vänta till lämpligt tillfälle
– 333 —
— 334 —
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
