Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Japan - Historia
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
JAPAN
för fortsatt expansion. Under kejsar
Mutsuhi-tos efterträdare Yoshihito (regeringsnamn
Tai-sho, 1913—26) hade de chauvinistiska
byråkraterna i regeringen till en början alltjämt en
obestridd ledning, och de begagnade sig av
världskriget för nästa framstöt. J. hade som
Englands allierade automatiskt inträtt i krig t
och hösten 1914 erövrat Tysklands
arrendeområde i Shantung, Kiaochou (med hamnen
Tsingtao). I januari 1915 överlämnade J. till
Yüan Shi-kai en serie krav (”de 21
fordringarna”), fördelade i 5 grupper; 1) Shantung.
Kina skulle förbinda sig att godtaga den
uppgörelse, som kunde komma att göras mellan
Tyskland och J. (d.v.s. i händelse av seger
skulle J. få övertaga Tysklands arrende m.m.),
J. skulle få bygga en järnväg i provinsen, nya
hamnar skulle öppnas efter anvisning från J.
2) Manchuriet och ö. Inre Mongoliet. J:s
arrende av Port Arthur, Dairen och sydmanchuriska
järnvägen skulle utsträckas till 1997—2002.
Japanska medborgare skulle få rätt att äga
och arrendera land. En rad gruvor (kol, järn,
guld) skulle upplåtas åt J. att bearbeta,
koncession på ny järnväg Chang-chun—Kirin skulle
ges på 99 år. Inga järnvägar med utländskt
kapital finge byggas i Manchuriet utan J:s
tillstånd. 3) J. skulle få ett dominerande
inflytande över Kinas största stål- och järnverk
vid mellersta Yang-tsi. 4) Kina skulle ej få
avträda el. utarrendera någon hamn, bukt el.
ö utmed hela Kinas kust till annan nation än
J. 5) Kina skulle anställa framstående japaner
som rådgivare i politiska, militära och
finans-siella frågor. Japanska kyrkor, sjukhus,
skolor skulle få rätt att köpa land var som helst
i Kina. Polisväsendet i viktigare kinesiska
städer och orter skulle omhänderhavas av J. och
Kina gemensamt med talrika japanska
funktionärer. Kina skulle köpa minst 50 °/o av all
krigsmateriel från J. (alternativt: en stor
arsenal skulle uppsättas, driven av J. och Kina
gemensamt, med japansk ledning och allt
material köpt i J.). J. skulle få bygga 3 järnvägar
i s.ö. Kina. Kina finge ej bygga gruvor,
järnvägar el. hamnar i prov. Fukien med utländskt
kapital utan J:s tillstånd. Japaner skulle fritt
få missionera buddism i Kina. — Dessa krav,
vilkas beviljande skulle betytt ett japanskt
protektorat över Kina, väckte en storm av
förbittring i hela Kina, och Yüan Shi-kai vägrade
godtaga dem. J. hade hemlighållit aktionen för
förbundsbröderna och ville tvinga Kina till
tystnad; saken kom dock ut, och sedan J.
gjort ett försök att förneka den 5:e (den värsta)
fordringsgruppens existens, måste det retirera
och förklara denna utgöra ”önskemål att
förhandla om längre fram”, övriga krav tvangs
Kina genom ultimatum att godtaga (maj 1915,
Kina har alltid förnekat denna traktats
bindande kraft, ss. undertecknad under hot. I
Ver-saillesfreden 1919 genomdrev J. dock, att
Tysklands Shantungrättigheter överflyttades på J.;
de kinesiska delegaterna vägrade underteckna
fredsslutet. Detta år betecknade en höjdpunkt
i J:s fastlandsexpansion. 1918 hade J. jämte
flera andra makter börjat en ockupation av ö.
Sibirien, och J. hade därvid med stora trupper
besatt betydande områden; detta företag
misslyckades dock senare och måste 1922 helt
uppgivas efter stora kostnader. — I J. hade 1918
för första gången ett mera parlamentariskt
kabinett kommit till makten, och nu slog man
in på en mera försonlig Kinapolitik, detta efter
påtryckning från affärsvärlden, vilken led av
de ständiga bojkotter mot japanska varor,
som blivit följden av den japanska
agressivi-teten. Vid Washingtonkonferensen 1921—22
var J. över huvud bragt till defensiven. Ett
”femmaktsförbund” (J., England, U.S.A.,
Frankrike, Italien) reglerade flottornas storlek
(England: U.S.A.: J. i proportion 5:5:3) och ett
”nio-maktsfördrag”, som J. nödgades biträda,
fastslog Kinas (således även Shantungs och
Man-churiets) territoriella integritet och alla
länders lika rätt till handelsmöjligheter där.
Genom direkta förhandlingar med Kina i
Washington (1922) ordnades Shantungfrågan, så
att J. utrymde det besatta området mot dryga
vederlag för alla de tillgångar, det dels
”erövrat från Tyskland”, dels själv där skapat.
Slutl. upphävdes den engelsk-japanska
alliansen, som varit en hörnsten i J:s diplomatiska
byggnad. Under de följ, åren var J., som 1923
led starkt av följderna av en jordbävning,
vilken förintade Yokohama och ödeläde stora
delar av Tokyo, helt försiktigt i sin
Kinapolitik, och under nationalistpartiets frammarsch
där 1926—27 (se Kin a, historia) höll sig J.,
trots stark kinesisk provokation, helt tillbaka,
starkt medvetet om att en ny stark strömning
av självhävdelse i Kina omöjliggjorde all
japansk handel där i händelse av japansk
aggressivitet. Man inriktade sig i stället på
penetration i och för utnyttjande av Manchuriet,
som, enväldigt styrt av Chang Tso-lin, njöt god
ordning och erbjöd rika handelsmöjligheter.
Med Chang samarbetade de japanska företagen
i Manchuriet länge bra, men en spänning
uppstod, i den mån Chang byggde alltfler
järnvägslinjer, som konkurrerade med de japanska,
och började leda exporten över andra hamnar
än Dairen, och framförallt i den mån det blev
ledarna i J. klart, att någon större emigration
till Manchuriet, som kunde avlasta J:s
befolkningsöverskott, ej kunde förverkligas (klimatet
— 335 —
— 336 —
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
