Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Japan - Religiösa förhållanden
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
JAPAN
jord-, berg-, jordbävnings-, stjärn-, havs-, flod-,
vind-, träd- etc. gudar. Bland apoteoserade
stormän märkas Hachiman, krigsguden, en
legendarisk hjältekonung från 200-talet e.Kr.;
Temmangu el. Tenjin, lärdoms- och
kalligrafi-guden, identisk med den lärde hovmannen
Sugawara Michizane (f. 845 e.Kr.); vidare elt
flertal kejsare. Vid sidan av hjältedyrkan står
förfädersdyrkan. Slutl. rymde den gamla
religionen åtskilliga falliska element (se
Fallos). — Kulten gick ut på att hålla sig väl
med alla dessa gudar, och därvid gällde det
främst att vara ren, vilket gav upphov till en
serie reningsceremonier, tvagningar, isolering,
användande av ren (genom gnidning gjord)
eld m.m. Småningom uppstodo tempel (miya)
och tempelfester (matsuri) och ett eget
prästerskap, skapat närmast efter buddistiskt
mönster. Till kulten höra vidare pantomimdanser
(kagura) och pilgrimsfärder. En guds själ
anses ta sin boning i vissa heliga föremål
(shin-tai, gudakropp), en spegel, ett svärd, en kudde
o.s.v., och dessa förvaras väl insvepta i de
heligaste rummen i de förnämsta templen; de
främsta av dessa äro Ise (helgat åt
Amatera-su) och Kizuki i prov. Izumo (helgat åt
Ona-muchi). — Shinto blev starkt tillbakaträngd
av buddismen, och på 800-taIet e.Kr. uppstod
r y o b u-s h i n t o, en starkt buddistiskt färgad
shinto, vari de shintoistiska gudarna
betraktades som inkarnationer av buddistiska; i
kulten anslöt den sig till buddismen. På 1700-talet
uppstod en puristisk renässansrörelse under
ledning av de framstående lärde Motoori och
Hirata, och vid kejserliga restaurationen 1868
skildes shinto ut från buddismen, dess tempel
återställdes i sin primitiva enkelhet; man
gjorde rent av ett försök att med shinto som
statsreligion uttränga buddismen. Detta misslyckades
fullst., men shinto är fortfarande J:s officiella
kult och kejsarhuset dess centrum. I
shinto-templen förekomma i våra dagar morgon- och
aftonoffer, då präster (som annars ej skilja sig
från vanliga medborgare och ej leva i celibat)
i mässkrud frambära offer (små fat med ris,
frukt, grönsaker, fisk, fågel, sake), samt vissa
årsfester, då unga flickor utföra kagura och
norito läsas. Lekmannens kult består i ett
kort besök i templet, några bugningar, en
handklappning och kastandet av en skärv i en
offerkista. Helgedomarna, från stora tempel
med en mängd gårdar och byggnader ned till
små bykapell av enklaste typ, räknades 1920
vara o. 115,000. — J:s huvudreligion är
emellertid buddismen, som, först införd 552
e.Kr. och kraftigt spridd under de nästföljande
seklerna, helt dominerat det andliga livet i J.
på alla områden (litteratur, konst). Överförd
först genom koreansk och sedan kinesisk
förmedling, befästes buddismen genom
regen-ten Shotoku taishi (det äldsta stora
templet, som även finns i behåll, Horyuji vid Narar
byggdes av denne 607) och blev under
Nara-perioden helt förhärskande i huvudstaden
Nara (templet Todaiji i Nara från 700-talet
finnes alltjämt kvar); vid hovets överflyttning
till Miako (Kyoto) uppväxte en mängd nya
tempel både i staden och på det närbelägna
berget Hieizan. Kyoto är alltjämt huvudorten
för de buddistiska kyrkorna. Bland dess
förnämsta nuv. tempel märkas Kinkakuji
(”Guld-paviljongen”, byggt 1397, Zen-sekten);
Myo-shinji (1300-talet, Zen-sekten); Sagano
Shaka-do (o. 1700, Jodo-sekten); Toji (700-talet,
Shin-gon-sektens huvudhelgedom); Tofukuji
(1200-talet, en av Zen-sektens huvudhelgedomar);
Sanjusangendo (byggt 1132 med 33,333 bilder
av Kwannon, barmhärtighetens gudinna),
Ni-shi Hongwanji (1591) och Higashi Hongwanji
(1895), huvudhelgedomar för Shin-sekten;
Chionin (1630, Jodo-sektens huvudhelgedom).
Den kinesiska buddismén splittrades i ett
flertal sekter, alltefter de element i lära och kult,
som man lade huvudvikten vid, och dessa
strömningar ha troget avspeglats i J. och även
där vidare utformats. Många sekter ha
uppstått men dött ut. Nuv. huvudriktningar äro:
1) T e n d a i-sekten, grundad av Saicho,
kallad Dengyo (d. 822 e.Kr.), en eklektisk
”katolsk” sammanslagning av en rad tidigare
smärre sekter, med huvudsäte på berget Hiei
(nu o. 5,000 helgedomar); huvudtemat för
Dengyo var, att varje människa är bestämd
att förr el. senare nå den buddistiska
frälsningen och saligheten (gentemot andra tidigare
riktningar, som hyllade en
”predestinations-lära”). 2) S h i n g o n-sekten, grundad av
Kukai, kallad Kobo daishi (d. 835), en
avläggare av den indiska tantrismen, är en
mysticis-tisk riktning, som verkar med besvärjelser och
stor prakt i kulten och strävar att genom
extas sätta bekännaren i helig enhet med
gudomen (f.n. nära 13,000 helgedomar). 3)
Jodo-sekten, grundad av Honen Shonin (”den
helige Honen”, d. 1212), en pietistisk riktning,
som lägger huvudvikten vid förtröstan på
Buddha Amitabha (jap. Amita butsu), härskare
i de saligas paradis (f.n. över 8,000
helgedomar). 4) Shin-sekten, grundad av Shinran
(d. 1262), en än längre driven pietism än den
föregående; den förnekade helt gärningarnas
betydelse och förkunnade trons allena
saliggörande kraft, emanciperade sig därför från
prästernas celibat och förde religionen ut i
vardagslivet (f.n. nära 20,000 helgedomar). 5)
Zen-sekten, införd från Kina 1191 e.Kr.,
läg
— 349 —
— 350 —
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
