Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Jaunpur - Jaurekaskaforsen - Jaurès, Jean
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
JAUREKASKAFORSEN
kant för sin parfymfabrikation. Staden
grundades 1359 av Firoz Schah Toghluq och
var 1394—1478 residens för en av sultanen i
Delhi oberoende dynasti, som efter
härskartiteln sultän al-§ark, ”österns sultan”, plägar
benämnas Scharqi-dynastien. Från denna tid
härstamma J:s berömda moskéer, byggda i den
s.k. Scharqi-stilen, en egenartad avläggare av
den indisk-muhammedanska konsten, utmärkt
av de höga plattformarna, de i två våningar
uppförda pelargångarna kring centralgården
samt de propyléartade ingångsportalerna till
den kupolformigt välvda förhallen. Berömd är
också den av Akbars guvernör Munim khan
1564 uppförda stenbron över Gumti. Under
mogul- och brittisk tid har J. icke spelat
någon roll. O.P.;C.F.
Jaurekaskaforsen, lappska Jaurekaskakuoika
(Sjömittforsen), fors i övre Luleälv mellan
sjöarna Langas och St. Lulevatten; 5 m. hög
och 1 km. lång. För resande å båtleden
Lule-luspen—St. Sjöfallet finnes väg förbi J. och
Sv. turistföreningens stuga, Langasstugan. S.E-s.
Jaurès [zårä’s], Jean, fransk politiker (1859
—1914), erhöll en brett humanistisk, starkt
klassiskt betonad
bildning; var ett par
år lärare i lyceet i
Albi, därefter
föreläsare vid univ. i
Tou-louse. Deputeradl885,
lät J. inskriva sig i
den radikala
vänstern. Redan vid
denna tid visade han
stort intresse för
arbetarfrågor och
socialismen samt
gjorde sig bemärkt för
sin varma vältalighet. Sedan han fallit igenom
vid valen 1889, återupptog han sin
föreläs-ningsverksamhet i Toulouse. 1890 anslöt han
sig till socialistiska partiet. Ånyo deputerad
1893—98 och fr.o.m. 1902, tog han betydande
del i kammardebatterna om Boulanger och
Pa-namaaffären samt ingrep med kraft till
försvar för Dreyfus och lyckades förmå
socialistiska partiet att verka för dennes sak. Genom
att 1902 stödja ministären Combes åstadkom
han den sammanhållning mellan kammarens
vänstergrupper, som är bekant under namnet
”blocket”, och hoppades därigenom kunna
uppnå fördelar för arbetarklassen. En tid var
han vicepresident i kammaren. J. såg i
socialismen en fullkomning av den stora
revolutionens program, till det ekonomiska området
utsträckande tillämpningen av dess
demokratiska idéer. Han lyckades 1901 ena flertalet
av de socialistiska partierna i Frankrike under
namnet Parti socialiste fran^ais. Vid
internationella kongressen i Amsterdam 1904 hävdade
han rätten för socialisterna i varje land att
själva bestämma sin taktik och, där de så
funno lämpligt, genom samarbete med övriga
republikanska partier föra en aktiv politik,
motsatsen till den tidigare
obstruktionstakti-ken. Han överröstades av Bebel, Jules Guesde
och Vaillant, vilka genomdrevo antagandet av
motionen från Dresdenkongressen, vilken
fördömde ”varje politik innebärande eftergifter
för den rådande ordningen”. Lojalt fogade sig
J. i beslutet, men hans världspolitiska plattform
var honom undanryckt, och han insåg redan
då, hur den internationella socialismen
därigenom försvagat sin förmåga att arbeta för fred
och folkförbrödring. På kongressen i Rouen
1905 var han huvudtalare för de franska
socialistiska gruppernas förenande till ”det
unifiera-de socialistiska partiet”, den franska avd. av
Arbetarinternationalen S.F.I.O., vars chef han
blev. — 1904 grundade J. jämte L. Herr (se
denne) m.fl. tidn. ”L’Humanité”, vilken blev
partiets dagliga organ. J :s’ verksamhet var
därefter nära förknippad med det unifierade
partiets, vars främste talesman i parlament och
press han var. Särsk. bekant är hans
två-dagarsduell med Clemenceau 1906 i
deputeradekammaren. J. insåg, att spänningen mellan
de europeiska staterna och de militära
kapprustningarna riskerade att medföra världskrig,
och han sökte undvika ett dylikt genom att
mobilisera den internationella arbetarrörelsen.
In i det sista satte han härvid sin tillit til)
den tyska socialdemokratien. Han ivrade för
skiljedom och begränsade rustningar, men
samtidigt var han en varm fosterlandsvän och
hävdade nödvändigheten av ett franskt militärt
försvar. Dessa sina idéer framlade han i det
berömda arbetet ”L’armée nouvelle” (1911;
förk. sv. övers. 1916). Dagen före
mobiliseringen 31/t 1914, mördades J. av en svagsint
fanatiker. 1925 fördes hans stoft till Panthéon.
J. har utg. bl.a. ”Les preuves” (1900) om
Dreyfusaffären, ”Action socialiste” (1899),
”Études socialistes” (1902), ”Discours
parle-mentaires” (1904). Han har dessutom skrivit
revolutionens historia (1901) i ”Histoire
socialiste”, vars redigering leddes av J. På många
håll anses hans framställning av vissa perioder
av den stora revolutionens historia som det
kanske främsta, som skrivits om denna. —
Personligen var J. den enkle, anspråkslöse lärde.
Bred, satt, stark, med stor, öppen, vid panna
och talande, goda ögon. Allmänt anses han
som den sydfranska talekonstens ypperste, med
en sprudlande livlig, varmhjärtad, omväxlande
— 375 —
— 376 —
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
