Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Joassu (Ijasu), Ledj - Jebavý, Václav - Jebel - Jebuséer - Jedo (Edo, Yedo) - Jefferson, Thomas
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
JEFFERSON
dold c:a 1 mån. men fasttogs slutl. och fördes
till förnyat fängsligt förvar i Gondar. C.F.
Jebavy [je’bavi], V å c 1 a v, tjeckisk förf., se
Otokar B r e z i n a.
Jebel, se D j a b a 1.
Jebuséer, Jerusalems inv., innan David
erövrade staden. Efter j. kallades staden Jebus
(Dom. 19:10 ff.). Även sedan Jerusalem blivit
israelitiskt, bodde j. i staden. G.Bsm.
Jedo (E d o, Yedo), före 1869 namn på
Tokyo.
Jefferson [jä’fasan], Thomas,
nordamerikansk president (1743—1826), tillhörde en
ansedd familj i
Virginia, blev 1767
advokat, deltog i
koloniens politiska liv,
tog till orda
gentemot det engelska
parlamentets anspråk
i striden om
beskattningsrätten, var 1775
—76 medl. av den
interkoloniala
kongressen i
Philadel-phia och var 1776
den eg. förf, till den
nordamerikanska oavhängighetsförklaringen. J.,
som erhållit en god uppfostran och hela livet
igenom hyste lärda, särsk. filosofiska intressen, var
gripen av 1700-talets upplysningsfilosofi; han
svärmade för antiken, och begreppen frihet
och folksuveränitet voro honom kära. De
nordamerikanska staternas frigörelse tedde sig
för den optimistiske J. ss. inledningen till en
ny era, varunder 1700-talets upplysningsläror
skulle omsättas i praktiken och det fria folket
självt styra. För denna sin uppfattning
verkade J. 1776—84 mestadels inom Virginias
politik och administration; bl.a. lyckades han
genomdriva ett beslut, att slavar ej vidare skulle
införas till staten. Ss. medl. av
konfederationens kongress genomdrev han 1783 förbud mot
slaveriets utbredande till Nordvästterritoriet
(se d.o.). 1785—89 var J. nordamerikanskt
sändebud i Frankrike; kring honom samlades
många av den begynnande revolutionens män.
De förbindelser, han här knöt, spelade liksom
hans långvariga vistande i Frankrike en stor
roll för honom, och hans demokratiska
uppfattning och sympati för Frankrike befästes.
1790 utnämndes J. till utrikesminister i
Washingtons första kabinett; ss. sådan sökte han
vid revolutionskrigens utbrott verka för U. S.
A:s anslutning till den gamla bundsförvanten
Frankrike, men han mötte inom kabinettet
övermäktigt motstånd hos A. Hamilton;
den
nes centralistiska och autokratiska uppfattning
var även eljest J. främmande och förhatlig.
Därtill kom, att Hamilton i sin ekonomiska
politik framförallt tillvaratog de merkantila
näringarnas intressen, under det att J., den
jordbruksidkande söderns son, därtill påverkad
av fysiokratiska lärosatser, förfäktade
agrarintressen. Slutl. såg sig J. föranlåten att 1793
lämna sin post; kring honom samlades de
missnöjda elementen i det republikanska partiet (se
Demokrater). Vid 1796 års presidentval
framförde detta J. ss. sin kandidat men
lyckades endast åt honom säkra andra platsen,
varför han i överensstämmelse med då gällande
författning 1797 blev v. president. Ss. sådan
förblev han oppositionens ledare och tog till
orda gentemot de unionella myndigheternas
”federalistiska terror” genom att ställa sig
bakom Kentucky- och Virginiaresolutionerna — J.
själv var de förstn:s förf. De framställa
läran om de enskilda staternas rätt att förklara
en unionell lag stridande mot författningen
och blevo av stor betydelse för den fortsatta
politiska diskussionen i U.S.A. 1800 års val
förde J. till presidentposten (jfr A. B u r r). Den
revolution, man väntat, uteblev. Den inre
politiken fortsatte i samma banor som tidigare:
i enlighet med det republikanska partiets
grundsatser utökades representationens makt
över finanserna och minskades hären; i
enlighet med J:s personliga läggning
demokratiserades presidentvärdigheten. Den yttre
politiken förlöpte lugnt under J:s första
presidentskap; Louisiana ö. om Mississippi förvärvades
1803 av Frankrike. Återvald 1804, mötte J.
många svårigheter under det förnyade kriget
mellan Frankrike och England. Särsk. vållade
Englands övergrepp till sjöss stora
vanskligheter, som J. ej förmådde bemästra. Då han
1807 ss. repressalier mot England genom
Embargo act lät förbjuda nordamerikansk sjöfart
till utlandet och import av vissa engelska varor,
skadade han huvudsaki. det inhemska
näringslivet, och akten måste upphävas, kort innan
J. 1809 med utgången av sitt andra
presidentskap för alltid drog sig tillbaka från politiken.
Jämte G. Washington och A. Hamilton är J.
den främste av den generation av statsmän,
som grundlagt U.S.A. och har genom sin
verksamhet under unionens tillblivelseår i många
avseenden bestämt dess kommande utveckling.
— Litt.: ”Writings of J.”, utg. av P. L. Ford
(10 bd, 1892—99); H. S. Randall, ”Life of T. J.”
(3 bd, 1853); C. A. Beard, ”Economic origins of
Jeffersonian democracy” (1915); D. S. Muzzey,
”J.” (1918); C. G. Bowers, ”J. and Hamilton”
(1925); F. W. Hirst, ”Life and letters of T. J.”
(1926). B.
— 389 —
— 390 —
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
