Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Jerusalem - Historia
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
JERUSALEM
séerna borgen, Sion, ända till dess David o.
1000 stormade den och gjorde J. till
huvudstad i sitt rike. Hans son Salomo befäste den
ytterligare och uppförde ett Jahvetempel och
en mängd präktiga byggnader. J. blev nu
Israels medelpunkt i såväl politiskt som
religiöst avseende och tillväxte hastigt i storlek
och prakt. Efter rikets delning o. 933, då J.
endast var huvudstad i det lilla Juda rike, gick
staden tillbaka, plundrades av egypter, filistéer
och araber, och en del av dess mur nedbröts
av Nordisraels konung Joas. Under Usias och
Jotams regeringar sattes staden åter i gott
skick, och Hiskia lät leda vattnet från källan
Gichon genom en klippkanal in i staden. Under
hans regering belägrades J. 701 av assyrerna
under Sanherib, som av vattenbrist och pest
emellertid tvingades att uppgiva belägringen.
Snart blev J. tributpliktigt under assyrerna,
sökte ett stöd hos Nebukadnessars fiende, farao
Neko, men intogs slutl. av Nebukadnessar, som
lät bränna templet och riva murarna 586. En
stor del av invånarna bortfördes i fångenskap.
Då dessa efter c:a 50 år återvände, började
de återuppbygga J., och ett nytt tempel kunde
invigas 516. Under Nehemja uppfördes
murarna under ständiga strider mot samariter,
ammoniter och araber. Staden blev åter den
judiska statens och religionens medelpunkt.
Det persiska väldet bröts av Alexander den
store, som 333 intågade i staden utan att skada
templet el. kulten, och under ptoleméernas
välde rådde i J. lugn och fred. Då seleukiderna
212 vunno Palestina, började för J. en svår
tid. Antiochos Epifanes plundrade templet 170
och lät sin ståthållare Apollonios skövla staden
samt lägga in en syrisk besättning i borgen
Akra, det gamla Sion. Judas Mackabeus
befriade J., renade templet och återupprättade
kulten 165. Antiochos Eupater återtog J. och rev
ned murarna, Jonatan tog den tillbaka och
byggde nya murar, bl.a. mellan staden och
borgen Akra, där syrerna sutto kvar till under
Simons regering, då Akra förstördes och J. blev
hasmonéernas huvudstad. Under Johannes
Hyr-kanos’ regering belägrade Antiochos Sidetes J.,
som gav sig och länsades på sina rikedomar.
Efter 3 mån. belägring erövrades J. av romarna
under Pompejus 63 och plundrades därefter
av Crassus. 37 f.Kr. erövrades J. av edomiten
Herodes med stöd av en romersk här. Han
befäste staden, smyckade den med palats och
byggde på tempelberget ett Jahvetempel, ännu
skönare än Salomos. Herodes’ efterkommande
regerade till 44 e.Kr., varefter J. ställdes direkt
under en romersk ståthållare. Judarnas
missnöje tog sig slutl. uttryck i öppet uppror 66,
vilket efter förbittrat motstånd kuvades, och
år 70 föll J. efter en långvarig belägring i Titus’
hand samt förstördes till största delen.
Befolkningen dödades el. såldes som slavar.
Under Hadrianus’ regering lyckades en judisk
upprorsledare, Bar Kochba, bemäktiga sig J.
och fördriva romarna, vilket medförde, att
efter upprorets kuvande även de sista resterna
av J. förstördes och en plog drogs över
tempelplatsen. En rent romersk stad, Colo’nia
Æ’lia Capitoli’na, uppfördes på J:s ruiner med
ett Jupitertempel på tempelberget. Judarna
förbjödos vid dödsstraff att beträda den nya
staden, medan en kristen församling
småningom växte upp. Efter kejsar Konstantins
övergång till kristendomen blev J. allt oftare
föremål för kristnas vallfärder, och Konstantin
uppförde bl.a. en kyrka vid den förmodade platsen
för Kristi grav, avsedd att bli en
centralhelgedom för hela kristenheten. Judarna fingo av
honom tillåtelse att en dag årl. besöka staden
för att smörja och gråta över den
söndersprängda klipphäll, som utmärkte platsen för
det forna brännofferaltaret. J. blev biskopssäte
och 451 en av de 5 patriarkstäderna (se nedan).
614 erövrades J. av perserna under Chosroès
II, befriades 628 genom Heraklius’ segrar och
restaurerades efter persernas härjningar men
måste redan 637 el. 638 kapitulera för den
arabiske kalifen Umar, som rensade
tempelplatsen från allt där hopat avskräde och där
anlade en moské. De kristna fingo betala
tribut men behöllo sina kyrkor och övrig
egendom, medan judarna, som gynnats av perserna,
åter förvägrades att bo i staden.
Umaijad-kalifen Abd al-malik proklamerade staden
helig, gav den namnet al-Kuds (det heliga) och
uppförde Klippmoskén, felaktigt kallad Omars
moské, samt moskén al-Aksa. 878 kom J. i
händerna på Egyptens tulunider och tillföll
905 fatimiderna. En av dessa, al-Hakim, lät
1009 förstöra Gravkyrkan, som efter hans död
återuppbyggdes av den bysantinske kejsaren
efter överenskommelse med hans efterträdare.
1070 erövrades J. av seldjukerna men återtogs
av fatimiderna 1096. 15/i 1099 intogo
kors-fararna den heliga staden och bildade 1100
konungariket J. (se nedan), som först 1187
ånyo lades under islams välde av Salah ad-din.
1219 förstördes befästningarna, och staden
överlämnades 1229 på 10 år åt den tyske
kejsaren Fredrik II. Slutl. förstördes J. i grund
av Hulagus tatarer 1260 och lades därefter av
Baibars I för flera hundra år under Egypten.
En judisk koloni grundades 1267 av
Nach-manides och har oavbrutet levt kvar till
våra dagar. 1517 erövrade turkarna under
Selim I staden, varefter den ännu bestående
stadsmuren byggdes. I mer än 3 sekler rådde
— 423 —
— 424 —
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
