Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Jerusalem - Historia
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
JERUSALEM
under turkisk överhöghet ett godtyckligt
regemente, varunder särsk. judekolonien fick
lida mycket. 1824 gjorde J. ett snart kuvat
uppror och öppnade utan strid portarna för
Ibrahim paschas egyptiska armé 1831, men i
freden 1841 återställdes turkarnas välde. 9/i2
1917 intogo engelsmännen under Allenby J.,
som sedan dess är huvudstad i det engelska
mandatet Palestina. Judarna, som alltjämt äro
avstängda från den gamla tempelplatsen och
vid den punkt av dess gamla ringmur, där
de kunna komma närmast platsen för sin
gamla nationalhelgedom, ha en mycket
besökt vallfartsort (se Klagomuren), ha efter
världskriget genom engelsk förmedling satts
i tillfälle att i någon mån realisera sionismens
(se d.o.) program. Trots segt motstånd av den
arabiska befolkningen, ofta urartande till
blodiga sammanstötningar, ökas det judiska
inslaget i J. genom en tidvis stark invandring.
Flera judiska inst. ha upprättats, främst det
hebreiska univ., som öppnades 1925 med ett
biokemiskt och ett judaistiskt inst. Snart
följde ett inst. för orientaliska studier, ett för
mikrobiologi och hygien, ett för matematik,
Einstein-inst. Hösten 1928 började den
humanistiska fakulteten sin verksamhet som en
sammanslagning av de judaistiska och
orientaliska inst., utökad med ett antal lärostolar i
filosofi, litteratur, språk och historia.
Studentantalet var 1928/29 c:a 250. — Litt.: G. A.
Smith, ”J., the topography, economics and
history from the earliest times to A. D. 70”
(2 bd, 1907—08); G. Le Stränge, ”Palestine
under the Moslems” (1890). G.O-r.
Patriarkatet J. Sin kyrkliga
rangställning uppnådde J. med stöd av sina heliga
ställen och traditioner, icke, som övriga
patriarkstäder, på gr. av sin politiska betydelse.
Kyrkomötet i Nicæa 325 tillerkände J.
hedersrummet bland Palestinas städer. I Chalkedon 451
erhöll dess biskop ss. patriarkat de 3
palesti-nensiska provinserna, vilket definitivt
bekräftades av mötet i Konstantinopel 553. J. kom
aldrig att spela någon framträdande roll i kyrko
historien och förlorade all betydelse, sedan
dess område lagts under muhammedanskt
välde. Efter den turkiska erövringen (1517) blev
det beroende av patriarken i Konstantinopel;
till patriarker valdes därefter greker, som icke
ens alltid residerade i J. Under 1800-talets
senare del dominerade det ryska inflytandet.
Jämte detta grekiskt-ortodoxa patriarkat, som
omfattar 15,000 kristna under 13 biskopar, har
J. även ett armeniskt samt (under korstågstiden
1099—1291 och från 1847) ett latinskt,
ro-merskt-katolskt patriarkat. — Ett evang.
bi-skopsdöme för Syrien, Kaldéen, Egypten och
— 425 —
Abessinien upprättades 1841 i J. av Preussens
regering och Englands kyrka, vilka omväxlande
skulle tillsätta biskop. Under Samuel Gobat (se
denne), biskop 1846—79, grundlädes i
Palestina evang. skolväsen och sjukhus. På gr. av
svårigheten att förena tyskar och engelsmän
upphörde ämbetet 1881. A.M-n.
Konungariket J. grundades, efter att
l:a korståget 1099 lett till åsyftat resultat och
den heliga graven frånryckts islam. Under
korståget hade den syriska kuststräckan fallit
i de kristnas händer. Här bildades 4
feodalstater: grevskapet Edessa längst i n. under
Balduin av Flandern, furstendömet Antiokia
under Bohemund av Tarent, grevskapet
Tri-polis under Raymond av Toulouse och
konungariket Jerusalem under Gottfrid av
Bouil-lon, som antog titeln den heliga gravens
beskyddare. Sistn. rike sträckte sig under sin
största tid från Beirut i n. längs kusten till
Askalon i s. Den ö. gränsen följde i stort sett
Jordanlinjen; i s.ö. gick en flik av landet
bortom Döda havet och ned till Röda havet. De
tre smärre staterna i n. stodo i feodalt
beroende av konungen av Jerusalem, vilket
samband hade ringa reell betydelse. — Rikets eg.
organisatör var Balduin I (1100—18), den
förste, som antog titeln konung av J. Riket
erhöll sin slutliga utsträckning till stor del
genom erövringar. Konungar voro: Balduin II
(1118—31), Fulco av Anjou (1131—47), Balduin
III (1147—69), Balduin IV (1163—85), Balduin
V (1185—86), Guido av Lusignan (1186—94),
som 1190—92 delade riket med Konrad av
Montferrat, Henrik av Champagne (1194—97),
Amalrik av Lusignan (1197—1205), Johan av
Brienne (se denne), som slutl. avstod riket åt
sin måg kejsar Fredrik II, vilken i sin tur
1240 överflyttade konungavärdigheten till
Cyperns furstehus. Till sin organisation var
kungariket J. en feodalstat av ovanligt typren
form. Dess härskarklass utgjordes av
korsriddarna och deras ättlingar, mest av fransk
nation, vilka byggde sina borgar över hela
landet. Den franska medeltidskulturen gjorde sitt
insteg i Palestina. Ett säreget inslag erhöll
landets adel genom de andliga riddarordnarna.
Befolkningen utgjordes av landets tidigare inv.
av grekisk-ortodox el. muhammedansk tro och
semitisk ras. Motsättningen i religion, ras och
kultur skärpte klyftan mellan främmande
herrar och österländska undersåtar. Invandringen
från Europa förslog ej att göra det
västerländska elementet rotfast i landet. Förbindelsen
med Europa upprätthölls förnämligast genom
de italienska sjöstäderna, vilka drevo en livlig
handel på Syriens och Palestinas kust och ägde
förbindelser med en inhemsk köpmannaklass
— 426 —
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
