Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Jesuitstil - Jesus av Nasaret - Jesus Barabbas - Jesus Kristus - Källor - Kronologi - Miljö
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
JESUS KRISTUS
grant utstyrda barockstilen, som upptogs av
jesuiterna och fick en huvudrepresentant i
kyrkan II Gesü i Rom (se Italien, konst),
som utmärker sig för svängda former och rika
förgyllningar (i altarverk m.m.). E.W.
Jesus av Nasaret, se Jesus Kristus,
Isa och N a s a r é e r.
Jesus Barabbas, se Barabbas.
Jesus Kristus (grek. Iesu’s, transskription av
aram. egennamnet Jèschüa=hebr. J’höschüa,
”Josva”; Kristus, grek, (ho) Christo’s återger
aram. meschichå, ”Messias”, ”Den smorde”, eg.
”Jahves smorde”, den av judarna väntade
Israels återupprättare av Davids ätt.
Urförsamlingen i Jerusalem bekände tron på den
upp-ståndne och till dom återkommande J. Messias,
vilket senare ord på grekisk mark i formen
Christos blev egennamn. Kyrkans herre fick
sålunda, motsvarande tidens sed, ett
dubbelnamn: Jesus Christos el. omvänt Christos
Jesus).
Källor. I hednisk litteratur omnämnes J. först
sent (Plinius d.y., Tacitus, Suetonius) och helt
flyktigt. Även den judiska litteraturen är
mycket litet givande. Vad som står om J. hos
Jose-fos (se denne), är ett kristet tillägg, och det är
högst tvivelaktigt, om Josefos har omnämnt J.
alls. De äldsta delarna av Talmud (se d.o.)
förråda kännedom om de viktigaste dragen i
Jesu verksamhet och om hans död; de yngre
delarna omtala kristendomen- och dess stiftare
med hätsk polemik och innehålla endast
tendentiösa berättelser (t.ex. att J. var son till Mirjam
och soldaten Pantheras). De fyra kanoniska
evang. äro vår huvudkälla; de s.k. ”apokryfa”
evang. sakna allt historiskt värde. Bland de
okanoniska Jesusord, som finnas hos vissa
kyrkofäder och ha återfunnits på papyrer, äro
somliga möjligtvis autentiska men föga
betydande. De tre äldsta evang. (”synoptikerna”)
stå den äldsta Jesustraditionen närmast; 4:e
evang. representerar ett senare stadium av
traditionsbildningen men har bevarat en del
gammalt, värdefullt stoff. Även inom de synoptiska
evang. måste det skiljas mellan äldre och
yngre skikt (se F o r m h i s t o r i a);
framställningen av Jesu liv och lära måste byggas på
de perikoper och ord, som återspegla en
för-kyrklig palestinsk-arameisk miljö.
Evangelis-ternas redaktionella tillägg och inledningar,
deras ombildning och anordning av stoffet sakna
historiskt källvärde. Det blir följaktligen endast
några få huvudpunkter i Jesu liv och
huvuddragen i hans verksamhet, som kunna
fastställas; för en kronologiskt ordnad biografi saknas
varje möjlighet. Även till en psykologisk
karaktärsteckning finns endast sparsamt material.
Däremot få vi en fyllig och allsidig bild av Jesu
religiösa åskådning och förkunnelse. Även hans
tankar om sig själv och sin uppgift skymta
glimtvis fram. Evang :s intresse för J. är
varken historiskt, biografiskt el. psykologiskt, utan
rent religiöst: de vilja skildra den uppståndne,
himmelske Herren i hans jordeliv, till
församlingens tjänst. Evang. kunna därför som helhet
karakteriseras ss. kultlegender (se d.o.). Men
evangelisterna använda material, som
härstammar från den äldsta lärjungekretsen och därför
äger ett utomordentligt högt historiskt värde.
Försöken att utskilja olika källor i evang. och
återföra dessa källor på vissa personer i Jesu
omgivningar äro fåfänga; de synoptiska
traditionerna äro anonyma, och de skriftliga källor,
på vilka evangelisterna ha byggt, kunna ej
rekonstrueras. Vi veta blott, att Matt, och Luk.
äro yngre än Mark, och ha använt honom saml
att de ha haft åtskilligt annat stoff gemensamt.
Kronologi. Enl. Matt. 2 föddes J. under
He-rodes den store, som dog strax före påsk år
4 före vår tideräkning. Luk. 2 förknippar Jesu
födelse med en skattskrivning under Quirinii
ståthållarskap i Syrien, vilken ägde rum år 6
e.Kr.; detta är oförenligt med Luk. 3:23, där
det anges, att J. vid början av sin verksamhet
var o. 30 år gammal. På det förra stället tycks
Luk. ha tagit fel; hur stort värde den senare
uppgiften har, kan ej kontrolleras. Detsamma
gäller om Luk. 3:1, som daterar Johannes
Dö-parens uppträdande till Tiberii 15:e regeringsår
(28—29). Försöken att på astronomisk väg
beräkna tiden för stjärnan, som ledde de visa
männen (Matt. 2), äro utsiktslösa, emedan
denna berättelse är en legend. Man har även
velat beräkna Jesu dödsår med ledning av att
J. blev korsfäst 15 (14) Nisan, vilken dag föll
på en fredag; men säkert resultat har ej nåtts.
J. dog under Pontius Pilatus, prokurator i
Ju-déen 26—36; sista termin för Jesu död är
påsken 35. Antagl. är Jesu dödsår 29 el. 30.
Aposteln Paulus vistades näml, i Korint i
början av 50-talet; det s.k. apostlakonventet (se
d.o.) i Jerusalem ägde följaktligen rum någon
gång 47—49; Pauli omvändelse får då sättas
till 30—32, och Jesu död måste ligga o. 1 år
före denna händelse. Hur länge J. verkade, kan
icke beräknas; det torde ha varit helt kort,
o. 1 år.
Miljö. Palestina var på Jesu tid en del av det
romerska imperiet. Den herodianska
vasalldynastien regerade fortfarande i de n. och ö. land
skapen, i Galiléen och Transjordanien (Peréen)
med Herodes Antipas ss. fjärdingsfurste. De
centrala delarna, Judéen och Samarien, stodo under
en romersk prokurator med residens i Cæsarea
Maritima. Inbäddade i den täta judiska
befolkningen lågo stora enklaver av hedningar (i de
— 437 —
— 438 —
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
