Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Jesus Kristus - Konsthistoria
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
JESUS KRISTUS
framställningar av J. När den kristna kyrkan
under 2:a årh. började begagna sig av
konstnärliga uttrycksmedel, blev den gestalt,
varunder Frälsaren framställdes, helt naturligt
idealskön i hellenistisk stil (stundom med
apollini-ska drag). Annars — och redan tidigare —
hade J. betecknats genom symboler el.
monogram. Bland symboler blev lammet det
förnämsta, ofta bärande korsfanan (se A g n u s
D e i och Kristussymboler). Tidigt
framställdes emellertid J. som Den gode herden
(se Herden) med lammet över skuldrorna
el. i famnen. En annan symbol blev fisken
(Ichthys, se d.o.). Bland monogrammen (se
K r i s t u s m o n o g r a m) blev en
bokstavsför-kortning av Kristus, anslutande sig till
kors-formen, vanligast jämte A och O (alfa och
omega) samt I H S och I N R I (se d.o.). —
Från 2:a årh. bli mänskliga bilder av J. allt
vanligare. Äldst av dessa är den skägglösa
idealtypen med kort, krusigt hår; ett vackert
ex. från 300-talets mitt är Junius Bassus’
sarkofag (Rom); ännu under karolingisk tid är
denna idealtyp icke ovanlig. Från 300-talet
framträder, vilket måhända beror på en syrisk
(pa-lestinensisk) tradition, den skäggiga typen.
Denna typ förekommer stundom i samma
bildserie som den förra, så t.ex. i S. Apollinare
Nuovo, Ravenna (500-talet), där J. som
skägglös idealgestalt framställdes i
underverkssce-nerna, medan den skäggiga typen förekommer
i nattvards- och passionsscenerna. Den
”skäggiga” typen, vars förnämsta drag äro icke blott
det korta skägget utan även det långa, i
mitten delade, på skuldrorna nedfallande håret
— ett utseende, som avviker från alla profana
porträttframställningar —, blir från 400-talets
senare del den vanligaste (väggmålningen i
katakomben SS. Pietro e Marcellino och mosaiken
i S. Pudenziana äro huvudexemplen), och i
stort sett bibehåller den sig genom alla årh.
I österlandet hade denna typ utvecklats särsk.
efter kyrkomötet i Nicæa 325. J. framställdes
med ovalt ansikte (från mitten av 300-taleti,
omgivet av nimbus, långt, lockigt hår och kort,
svart skägg, rak näsa och gulaktig ansiktsfärg;
dragen blevo i den bysantinska konsten (se
d.o.) allt strängare och mera åldriga, ögonen
majestätiska, ögonbrynen sammanhängande.
Denna typ förekommer i österlandet som
Pantokrator i kyrkans huvudkupol el. i
altarrummet. I Västerlandet uppträder den
särsk. i bröstbild över kyrkans triumfbåge, t.ex.
i Rom, Venedig, Palermo etc. Som
världsdo-mare, ofta tronande mellan jungfru Maria ocb
Johannes Döparen, har J. detta högtidliga
utseende (den s.k. D e e s i s-framställningen). Särsk.
i Västerlandet utbildade sig därbredvid typen
M a j e’s t a s D o’m i n i (Rex glo’riæ), J. vanl.
omgiven av en mandelformig gloria (mando’rlu)
och sittande på regnbågen el. världsklotet (ofta
med en annan regnbåge under fotterna); han
håller h. handen (el. två å tre fingrar därav)
uppsträckt till välsignelse och i v. handen
”livets bok”, vilande på knäet. Vid mandorlan
sväva änglar el. — och detta blir det vanligaste
— de fyra evangelistsymbolerna (se E v a n g
e-list), vilka urspr. betecknat gudomlighetens
tron. Denna framställning, som först
uppträder i Bawit, Egypten, på 400-talet och under
500-talet i S. Vitale, Ravenna, förekommer
sedan måleriet oftare från 700- och 800-talen
först i bokillustrationen och glasmåleriet, så i
monumentalmåleriet som utsmyckning av
absiden; i skulpturen blir denna framställning
från 1100-talet en av de allra viktigaste scenerna,
prydande bågfältet över kyrkans huvudingång
(tidigaste ex. Saint Trophime i Arles och
katedralen i Chartres, i Norden först å domkyrkan
i Lund). Kyrkorna pryddes nu även på andra
platser med ståtliga framställningar av J.;
mest berömda äro från 1200-talet Le beau
Dieu i Amiens och Le beau Christ i Reims. —
J. som barn började under den senare
medeltiden framställas i konsten och blev under
renässansen ett synnerligen omtyckt ämne, särsk.
scenen vid krubban (se vidare Heliga
natten, Herdarnas tillbedjan Heliga
tre konungar, Heliga familjen ocn
Maria, konsthist.); ur legenden, särsk. Jesu
barndomsbok, hämtades åtskilliga scener.
Maria, tillbedjande barnet, blir en särdeles
omtyckt andaktsbild (en tavla av Filippo Lippi
är ett bekant ex.), likaså Jesusbarnet frambäres
i templet och följande scener ur
barndomshi-storien. Om Jesu dop se Johannes
Döparen.
Konsten arbetar här hand i hand med
dramatiken, som hade en viktig uppgift vid och
t.o.m. i kyrkorna. Ett mellanting utgjorde
processionerna, där bilder ur Jesu liv kringburos.
En kvarleva är t.ex. den s.k. Palmåsnan, d.v.s.
J. ridande in i Jerusalem; sådana figurer (i
skulptur) finnas också i vårt land bevarade.
Förrådandet genom Judas
Iskari o t samt korsbärandet voro också
sådana omtyckta dramatiska motiv. Under
medeltidens senare del blir den lidande J. ett av
konstens allra förnämsta föremål. D e n
korsfäste hade tidigt blivit altarets prydnad (se
Altare, sp. 791). J. framställdes ant. naken
med ett kort skört el. i lång klädnad. Ännu
under den äldre medeltiden är hållningen
majestätisk och huvudet (nästan) rakburet; i st.f.
törnekronan förekommer en verklig krona.
Den korsfäste (crucifVxus), som jämte korset
— 445 —
— 446 —-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
