Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Jesus Kristus - Konsthistoria
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
JESUS KRISTUS
— vilket kunde få utsmyckning av de 4
evan-gelisternas bilder el. symboler å korsarmarna
— bildar krucifixet, brukade också
uppsättas i stort format el. i bågen mellan
församlingsrummet och koret, vilken därför kallades
triumfbåge; här omgives det av trä skulpterade
krucifixet, stående å en trabes (bjälke), av
Maria och Johannes. En sådan grupp fanns i
nästan varje kyrka i Norden. (En större grupp
bildas av alla tre korsen, Maria, Johannes,
krigsknektarna m.fl.; se Kalvarieberg).
Här får J. under medeltidens senare årh. (i
Frankrike redan under 1200-talet) ett starkt
lidande utseende: armar, bål och ben böjas, det
h. benet korsar det v., båda fotterna
fastnag-las med en spik, och huvudet nedsjunker (så
särsk. under 1400-talet). Från den äldre
medeltiden lever på sina håll den majestätiska typen
kvar och får lång konungadräkt med krona:
den s.k. ”Volto santo” (mest bekant från domen
i Lucca); folktron gör denna gestalt till ett
särsk. helgon (S:t Vultus), också bekant från
Sveriges medeltidskonst. — DenlidandeJ..
från vars sår blodet flyter, får mot medeltidens
slut ett ytterligt realistiskt utseende, särsk. (den
levande) J. i gisslings- och
törnekröningsscener-na; han står bunden vid pelaren el. visad för
folket av Pilatus: ”Smärtornas man” el.
Ecce-homo-bilden (se Ecce homo). Under
renässansen framställes J. i halvfigur, naken sittande
i graven, stundom stödd av änglar. Nu blir
t.ex. hos Fra Angelico och Dürer
framställningen av den lidande J. mera värdig, och den
korsfäste får åter en majestätisk hållning.
Barocken medförde större rörlighet och
dramatiskt liv. Rubens blev i ”Uppresandet av
korset” och ”Nedtagandet från korset”
(Antwer-pens katedral) mönstergivande. —
Marialegen-dens utveckling medförde scenen ”Maria
krö-nes av Sonen i den himmelska härligheten”, en
scen, som vid medeltidens slut tävlade med
korsfästelsen i popularitet (se Maria,
konst-hist.); här uppträder J. åter i lugn skönhet
och värdighet. — Till framställningarna under
senare medeltiden och renässansen höra de s.k.
vesperbilderna, vilka äro, jämte
nedtagandet från korset, begråtelsen, Pietå,
Gregoriusmässan och
gravläggningen. I begråtelsescenen framställes J.
vanl. liggande på marken, omgiven av de
sörjande; så redan hos Giotto; det mest bekanta
ex. från nyaste tid är E. Noldes tavla (1915,
Hamburgs Kunsthalle). Den s.k. pietåbilden
ut-göres oftast av en skulpterad grupp: Jesu
moder med sonens lekamen i skötet, den förra
en värdig draperifigur, den senare vanl. ett
utmärglat, stundom nästan förkrympt lik; mest
fulländat blev detta svåra kompositionsproblem
löst av Michelangelo. Ss. nyss uppstigen ur
graven skall J. ha visat sig för Gregorius den
store, den förre stående på altaret vid en av
påven hållen mässa (Gregoriusmässan), en vid
slutet av medeltiden synnerligen omtyckt scen.
Vid gravläggningen, t.ex. å Rafaels tavla,
bä-res Jesu lik in i graven omgiven av de
sörjande (jfr Josef av Arimatea). Till de för
konsten betydelsefulla scenerna höra Jesu
förklaring och nattvardens
instiftelse. Den senare avbildas redan i de
underjordiska gravarnas målningar, t.ex. i
Egyptens hypogeer, sedan i de ill. bibelhand
skrifterna (t.ex. Codex rossanensis); J. sitter
(el. ligger) bland sina lärjungar, ofta med
Johannes vid sitt bröst el. går omkr., utdelande
brödet och vinet (se Nattvarden). Under
renässansen får denna scen, som hos
nederlän-darna, t.ex. Justus van Gent, framträder i
genremässig vardaglighet — liksom sedan
Rem-brandts Emmausbilder — ett mycket viktigt
rum (se Angelico, Ghirlandajo och
Lionardo da Vinci); i den protestantiska
konsten blev den synnerligen vanlig som
altar-bild. Av Jesu förklaring
(transfiguratio-nen) har Rafael gjort den mest berömda
framställningen. Det sätt, varpå han löst svävandets
problem, har också blivit mönstergivande för
himmelsfärden (se nedan). —
Nedstigandet till dödsriket och predikandet
för ”fångarna i fängelset”, ”Kristus i limbus”,
blev redan under medeltiden en omtyckt
framställning, där den dramatiska fantastiken tog
sig uttryck. — Uppståndelsen brukar
framställas med J. stigande ur sarkofagen el.
gående ur klippgraven och de sovande
soldaterna nedanför, stundom också de sörjande
kvinnorna vid sidan. Med majestätisk hållning
och djupt uttryck återgives ”den uppståndne”,
framträdande mellan helgon i en tavla av Fra
Bartolommeo. Bland scenerna efter
uppståndelsen märkes, jämte E m m a u s-b i 1 d e n, J.
uppenbarar sig för Magdalena, en
bland de få — jämte dopscenen —, som låter
naturomgivning komma till sin rätt. ”J. som
örtagårdsmästaren” el. ”noli me tangere” se
d.o. (också av denna är Rembrandts
framställning den mest kända). I
himmelsfärds-scenen blir landskapet ofta som en mörk
folie till den mot ljuset svävande gestalten. Även
i skulptur är denna stundom framställd, t.ex.
av Sergel (Adolf Fredriks kyrka, Stockholm).
— Om J. som världsdomare, se ovan om Deesis
samt art. Yttersta domen.
Vad J.-gestalten beträffar, får den genom
Giotto (1300-talet) ett mera milt mänskligt drag
än i den bysantinskt påverkade konsten, och
genom Fra Angelico ett innerligt rörande el.
— 447 —
— 448 —
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
