Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Jesus Kristus - Konsthistoria - Litt. - Jesu Syraks bok - Jeszcze Polska nie zginęła - Jet - Jetong - Jetro - Jettatore, Jettatura - Jeu - Jeu de rose - Jeumont
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
JEUMONT
gripande uttryck. Detta fördjupas av Lionardo
da Vinci (nattvardsscenen), som når
höjdpunkten av det vemodsfullt värdiga uttrycket,
under det att Tizian (i ”Skattepenningen”) ger
upphöjdheten med genomträngande
hjärte-rannsakan — i omedelbar kontrastverkan.
Spanjorerna (t.ex. J. de Juanez) ha, efter dessa
förebilder, skapat en J.-bild, ofta blott ett
huvud en face med glödande blick.
Michelange-los gigantfigur i marmor efterföljes av Yttersta
domens vredgade rättskipare, höjdpunkten av
mänskligt-gudomligt kraftutbrott. Diirer, som
ger sina äldre bilder av J. drag av samtida
och sig själv, når i sin Verotiikaduk till ett
gripande uttryck av gudamänniskan. Hos
Rembrandt är det mänskliga övervägande,
redan den heliga familjen i snickarverkstaden
(Dresden) anger denna germanska, innerligt
religiösa uppfattning; men i framställningen av
J. bland de fattiga och hjälpbehövande (t.ex.
i ”Hundertguldenblatt”) blir intrycket av
scenen mera gripande än i någon idealskön
framställning. F.ö. ha Rembrandts bilder av J.
gärna ett orientaliskt (semitiskt) drag. Det
patetiska uttrycket är hos spanjorerna
förhärskande, stundom också det starka kroppsliga
lidandet. I den italienska barocken, t.ex. hos
C. Dolci, får J. gärna ett sentimentalt, tårmilt
utseende. En ny typ skapades av Thorvaldsen,
närmast besläktad med högrenässansens
(Ra-fael), en idealgestalt av kraftfull resning, men
med försonarens milda uttryck och
tilldragande åtbörd. Denna typ har icke blott i
skulpturen utan också i målarkonsten under hela
1800-talet varit den förhärskande. Rembrandts
linje (J. i ett slags vardagsuppfattning) har
emellertid också upptagits t.ex. av E. v.
Geb-bardt och F. v. Uhde. Den upphöjda
värdigheten och kraften, parad med mildheten,
framträder slutl. i J.-bilder av Joakim Skovgaard.
— Litt.: J. Sauer, ”Die ältesten Christusbilder”
(1920); H. Preuss, ”Das Bild Christi im Wandel
der Zeiten” (1921); W. Rothes, ”Christus in der
bildenden Kunst aller Jahrhunderte” (10 Aufl.
1924); K. Künstle, ”Ikonographie der
christ-lichen Kunst”, 1 (1928). E.W.
Jesu Syraks bok (i Vulgata kallad
Ecclesia’s-ticus), en av G. T:s apokryfer, urspr. på hebr.,
bevarad fullst. blott i övers, till grek, (utförd
av J. S:s sonson), lat., syr. m.fl. Boken har
namn efter förf. Jesus, sonson till Syrak (vanl.
kallad Jesus Syrak), och stammar från 2:a årh.
f.Kr. Den är ett saml.-verk av vishetssentenser
i likhet med Ordspråksboken och vill undervisa
i praktisk levnadsvishet och gudsfruktan,
vilken enl. J. består i att hålla lagen. G.Bsm
Jeszcze Polska nie zginpla [jäjce på’lska ne
zginåTa] (po., ”än har Polen ej gått under”),
Uppslagsbok. XIV. ___ 449 __
15
polsk nationalsång från 1800-talets början,
först spridd av J. H. D^browskis legioner i de
franska härarna i Italien. Melodien är av M.
Oginski. Agr.
Jet [jät, i sv. jet] (eng.), mineral, se G a g a t.
Jeto’ng [Je-] (fra. jeton, eg.: det som man
kastar, till jeter, kasta), spelmark; belönings- el.
skådepenning. Numism., föremål, urspr. avsett
för användning på ett räknebräde (a’bacus). De
första j. härröra från Italien (tessere) och äro
betygade från Frankrike under 1200-talets slut.
Här och i Nederländerna (legpenning) vann j.
sin största utbredning och betydelse. J., vanl.
av koppar o.d. men även av guld och silver,
slogos i stor myckenhet för offentliga inst.,
ämbetsverk, korporationer etc., och ett bruk
utbildades att till ämbetsmän av olika grader som
gåva utdela j. till ett bestämt antal. Även till
England (counter) och Tyskland
(Rechenpfen-nige el. Raitpfennige) trängde bruket av j. I
Nürnberg uppstod en särsk. industri för
fabrikationen av j., vilken särsk. syftade till export
på Frankrike och därför, ehuru på ett grovt
sätt, efterbildade de franska j. Sedan räkningen
på abacus blivit mindre vanlig, fick j. från
1700-talet karaktären av spelpenning. Ordet j.
kom även att helt enkelt beteckna medalj av
mindre, med de vanliga j:s överensstämmande
format. J. kallas även de medaljer av mindre
storlek (j. de présence), som till led. i akad.
och lärda samfund utdelas åt de vid
sammanträdena deltagande och sedan av akad. inlösas
med en mindre penningsumma. Sådana j.
utdelas ex. i Sverige i Vitterhets-, historie- och
antikvitetsakad., som löser dem med 2 kr. pr
styck. N.L.R.
Jetro, enl. Elohisten (se d.o.) Moses
svärfader, midjanitisk präst (2 Mos. 3:1), enl. de
äldsta traditionerna i Jahvisten (se d.o.) en
kenit (Dom. 1:16 m.fl.), kallad Reguel.
An-tagl. återspeglas här Jahvekultens förbindelse
med Midjan el. keniterna. G.Bsm.
Jettatore, Jettatura [-tå’re, resp. -to’ra]
(ital.), se Onda ögat.
Jeu [zö] (plur. jeux, fra., lek, spel), förekom,
mer i en del allmänt gängse uttryck, ss. jeu
de mots [zö da må’], ordlek, vits, jeu de rose
(se d.o.), jeux d’esprit [zö däspri’], tankelekar,
i det historiska Jeu de paume [zö da på’m],
bollhuset (se d.o.) i Versailles, bekant från
franska revolutionen. Till litteraturhistorien höra
jeux floraux (se d.o.). J.V.
Jeu de rose [zö da rå’z], ryttarlek inom ett
begränsat område, där två ryttare söka taga
en rosett, fästad på en tredjes axel. S.C-r.
Jeumont [zömå’], stad i dep. Nord,
Frankrike, invid belgiska gränsen; 6,127 inv. (1926).
J. ligger vid den kanaliserade Sambre och har
— 450 —
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
