Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Johan III (konung av Sverige)
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
JOHAN
att utfå sin gemåls italienska arv efter hennes
moder Bona Sforza. Närmanden gjordes till
Frankrike och framförallt till Spanien, som
kunde ha inflytande över det nämnda
arvskiftet (ett spanskt sändebud kom till Sverige
1578). Även underhandlingar med påven
inleddes under 1570-talet, vilka också berörde
kyrkliga frågor. — Med 1580-talets början
undanträngdes dessa frågor ur J:s intresse. 1586
dog Polens konung Stefan Bathory, och 1587
framförde J. sin och Katarinas son Sigismund
som tronkandidat. Denne blev vald, och J :s
gamla planer på personalunion mellan Sverige och
Polen syntes förverkligade. Emellertid märkte
J. och Sigismund inom kort obehagen i den
inträdda ställningen, och J:s längtan efter
sonen vann överhand över hans politiska
planer. Vid ett möte i Reval 1589 mellan far och
son sökte J. förmå Sigismund att återvända
till Sverige, men detta omintetgjordes genom
våldsamma påtryckningar från rådet och adeln.
J:s polska politik fick senare ödesdigra
följder; den spansk-påvliga rann ut i sanden. —
Nära förknippade med J:s utrikespolitik under
1570-talet voro hans religiösa strävanden. Den
sv. kyrkan var ännu under Erik XIV
konfessionellt täml. obestämd; J. strävade nu att
närma den till den katolska, därvid följande
tendenser i tiden till medling mellan
trossamfunden. Teologiska och estetiska intressen såväl
som utrikespolitiska hänsyn torde ha lett
honom härtill. En ny liturgisk ordning (se R
ö-d a boken) infördes 1577. J. hoppades även,
att påven skulle göra vissa medgivanden, men
därtill befanns denne ovillig.
J:s regering medförde betydande finansiella
svårigheter inom landet, vilka skärptes av
upprepade myntförsämringar. Det ryska
kriget, den övriga utrikespolitiken och en
omfattande byggnadsverksamhet jämte Älvsborgs
lösen, som enl. Stettinfreden skulle utbetalas
till Danmark, skapade stor brist i statskassan.
J:s personliga skuld till rikets ekonomiskt
dåliga ställning torde dock ofta överdrivas, i sista
hand i anslutning till rådets många
klagoskrifter från slutet av hans regering. De
allmänna ekonomiska förhållandena under denna
tid ha utan tvivel en stor andel i det dåliga
läget. Vissa betydelsefulla försök att vinna
överblick över det statsfinansiella läget gjordes
av J. — Efter hand uppstod emellertid i allt
vidare kretsar missnöje med J:s regering.
Anledningarna härtill voro flera. J:s regering
hade börjat i bästa samförstånd med adeln och
hertig Karl, men detta blev ej långvarigt. I
början av 1570-talet förspordes vissa
oroligheter bland allmogen och den fångne Eriks
anhängare, och i en av dessa, De Mornays
sammansvärjning, var hertig Karl djupt
inblandad, ehuru J. icke synes ha vågat ingripa
mot honom. Även i fortsättningen blev Karl
länge en av de viktigaste företrädarna för
oppositionen mot J., dels emedan denne icke
ville tillerkänna brodern den fria ställning, som
J. själv sökt försvara gentemot Erik, dels
emedan Karl, som var kalvinistiskt orienterad,
ogillade J:s kyrkliga strävanden och vägrade
att antaga liturgien i sitt hertigdöme. Vid
mitten av 1580-talet var förhållandet ytterligt
spänt, och man fruktade rentav för krig
mellan bröderna. Efter ett slags förlikning i
Vadstena 1587 funno J. och Karl varandra i
kampen mot en gemensam motståndare, till
vilken J. efter hand kommit i öppen fiendskap:
adeln. Privilegierna till trots, hade näml. J.
fortsatt det styrelsesätt, som utvecklats under
hans företrädare, det s.k.
sekreterareregementet, vilket den självmedvetna, ofta högt bildade
yngre adelsgenerationen såg med oblida ögon.
J. fann sig i samma läge som företrädaren,
och ehuru han 1585 gifte om sig med Gunilla
Bielke, sedan Katarina Jagellonica avlidit 1583,
skärptes avogheten mellan honom och adeln,
särsk. rådet, alltmera. Våldsamma
sammanstötningar ägde särsk. rum i sammanhang
med Sigismunds val till polsk konung, då J.
ansåg de sv. representanterna ha gått
felaktigt tillväga, och än mer vid mötet i Reval 1589.
Från 1590 drabbades stora delar av högadeln
av konungens ytterligare onåd; häftiga
uppträden ägde rum. Under Johans sista år spred
sig dessutom inom prästerskapet en allt
häftigare opposition mot liturgien. Förgrämd
genom alla dessa händelser och genom
skilsmässan från den högt älskade sonen, avled J.
1592.
J:s sammansatta väsen torde vara svårt att
fatta i en formel. I uppfattning av sin
konungsliga höghet och i djärva politiska
hugskott är han sin broder Eriks like, i hetsighet
och bristande behärskning både faderns och
broderns. Trots hans ofta framhållna
vankelmod torde dock, som här framhållits, vissa
bestämda idéer .prägla hans regering, ehuru
ofta modifierade av yttre hänsyn el.
känslo-skäl. Huvudparten av hans oförnekliga
begåvning ligger emellertid på det teoretiska, särsk.
det estetiska planet. Hans bildning var
omfattande: från hans engelska resa vitsordas
hans ypperliga latin, och han kan betecknas
som en av sin tids lärdaste teologer i Sverige.
Hans litterärt-politiska verksamhet kan
studeras i hans anklagelseskrifter mot Erik.
Byggnadsverksamhet var emellertid hans ”högsta
lust”, som han själv uttryckt det. Åtskilliga av
rikets förnämsta slott har han påbörjat el.
på
— 475 —
— 476 —
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
