Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Johan III (konung av Sverige) - Johan (hertig av Östergötland) - Johan Kasimir (hertig, pfalzgreve) - Johann Georg II (furste av Anhalt-Dessau) - Johann Cicero (kurfurste av Brandenburg) - Johann Georg (kurfurste av Brandenburg) - Johann Sigismund (kurfurste av Brandenburg)
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
JOHAN
byggt: Borgholm, Uppsala, Vadstena, Kalmar,
och efter honom har man nämnt tidens sv.
byggnadsstil ”J. III:s renässans”. Märkligt är
även hans intresse för äldre tiders
byggnadsverk, spec. kyrkor. Riksregistraturet från hans
regeringstid innehåller ett rikt konsthistoriskt
material. — Litt: K. A. Bomansson, ”Hertig
J. och hans tid” (1862); A. G. Ahlqvist, ”Om
aristokratiens förhållande till konungamakten
under J. III:s regering” (1864—66); C.
Anner-stedt, ”Grundläggningen af sv. väldet i
Livland” (1868); O. Söderqvist, ”Johan III och
hertig Karl” (1898); K. Hildebrand, ”J. III och
Europas katolska makter” (1898); H. Biaudet,
”Le Saint-siège et la Suède”, 1 (1907); A. Hahr,
”Studier i J. III:s renässans” (2 bd, 1907—
10). I.A.
Endast tvenne originalporträtt av J. äro
numera kända. Främsta platsen tillkommer en
målning i helfigur från 1572, i Palazzo reale,
Siena, vilken tillskrives hovmålaren J. B. van
Uther, och vars typ återfinnes i kopior från
något senare tid (bl.a. på Gripsholm). Mest
betydande efter denna är en två år tidigare
knäbild på Tyresö. Konungens medaljer (Kungl.
myntkabinettet) sakna ej ikonografiskt
intresse; däremot visar hans gravmonument i
Uppsala en konventionell uppfattning. K.E.S.
4) J., hertig av Östergötland (1589—1618),
var enda barn till Johan III och Gunilla Bielke
och gjordes av fadern
vid ett års ålder till
hertig av Finland.
Efter Sigismunds
avsättning var J. den
närmaste arvingen
till Sveriges tron, och
detta erkändes också
av farbrodern Karl.
Redan enl.
riksdagsbeslutet 1600 skulle
han emellertid nöja
sig med hertig
Magnus’ gamla hertigdö-
me, Östergötland, och 1604 avsade sig J.
på Norrköpings riksdag högtidligt
arvsrätten till förmån för Karl och hans manliga
av-komlingar. 1606 fick han i gengäld tillträda
her-tigdömet, vars område 1610 ändrades, så att
det kom att omfatta hela Östergötland. Vid
Karl IX :s död förnyade J. sin avsägelse av sina
anspråk och fick sitt hertigdöme utökat med
en del områden i Västergötland. J. var en
fridsam, föga ärelysten och av regeringsärenden
ej vidare intresserad man med svag hälsa.
Her-tigdömets styrelse vansköttes under hans sista
år på gr. av hans tilltagande sjuklighet, men i
kriget mot Danmark visade han sig som en
tap
per krigare. Till Gustav II Adolf var hans
förhållande gott, om än slitningar ej helt
saknades. J. var sedan 1612 i ett olyckligt
äktenskap förenad med Karl IX :s yngsta dotter,
Maria Elisabet. Då han med henne ej hade
några barn, indrogs vid hans död hans
hertigdöme till Kronan. P.S.
5) J. K a s i m i r, hertig (1589—1652),
pfalz-greve, se nedan Pfalz-Zweibrücken 1).
A n h a 1 t-D e s s a u. 1) J. (ty. Johann)
Georg II, furste (1627—73), trädde 1655 i
svensk tjänst som kav.-överste och deltog i
krigen i Polen och Danmark. 1658 övergick
han i brandenburgsk tjänst, där han genast
blev general av kav. och ståthållare i Kurmark,
som han 1674 försvarade mot svenskarna.
Sedan 1660 var J.G. regerande furste av
Anhalt-Dessau, vars område han utvidgade och vars
näringsliv han främjade, men han kvarstod
det oaktat i Brandenburgs tjänst och utövade
där ända till sin död ett stort inflytande. P.S.
B r a n d e n b u r g. 1) J. (ty. Johann) C
i-c e r o, kurfurste (d. 1499), var son till kurfurst
Albrekt Akilles, hyllades 1470 som landsherre
i Mark-Brandenburg och regerade
självständigt redan under faderns livstid. Han ägnade
sin uppmärksamhet företrädesvis åt den inre
politiken och bekämpade laglöshet och
rov-ridderskap. J:s humanistiska lärdom var
berömd i samtiden. E.Lö.
2) J. Georg, kurfurste (1525—98),
efterträdde sin fader Joakim II 1571 och
koncentrerade sin verksamhet på att återställa statens
förödda finanser; den under företrädaren
rådande obestämda protestantismen avlöstes av
sträng ortodoxi. Han förenade åter det under
fadern splittrade brandenburgska
statsområ-det. I början av hans regering ägde en känd
judeförföljelse rum i Berlin. — Den förut ej
alltför talrika fursteättens framtid befästes
genom J:s 3 äktenskap; han hade 23 barn. —
Bild se bd 2, sp. 749. I.A.
3) J. Sigismund, kurfurste (1572—
1619), var ss. regent (1608—19) föga betydande
men förvärvade
genom giftermål med
Anna av Preussen
1618 detta land. Anna
hade även anspråk på
det jülichska arvet
(se J ü 1 i c h), vilka
blevo aktuella vid den
siste hertigens död
1609. Av religiös
övertygelse men
säkerligen även för att
vinna nederländarnas
hjälp i kampen om
— 477 —
— 478 —
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
