Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Giovanna I (drottning av Neapel) - Giovanna II (drottning av Neapel) - Johann av Kayserberg - Johanneberg - Johannedals trävaru a.-b. - Johannelund - Johannes (församling) - Johannes, S:t (församlingar) - Johannes (apostel) - Konsthistoria - Johannes I (påve) - Johannes II (påve) - Johannes III (påve) - Johannes IV (påve) - Johannes V (påve) - Johannes VI (påve) - Johannes VII (påve) - Johannes VIII (påve) - Johannes IX (påve) - Johannes X (påve) - Johannes XI (påve) - Johannes XII (påve)
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
JOHANN AV KAYSERSBERG
te med en här mot Neapel. J. sökte och fann
stöd hos påvemakten, åt vilken hon avträdde
Avignon. Genom upprepade giftermål sökte
hon erhålla en tronarvinge. Hon störtades och
dödades 1382 av Karl av Durazzo. E.Lö.
2) J. II, drottning (d. 1435), dotter till Karl
III av Neapel, efterträdde 1414 sin bror
Vladislav. Hennes älskare, greve Alapo, skötte
regeringen. J:s äktenskap med Jakob av
Bourbon förde till schism, som ändade med Jakobs
fångenskap och landsflykt. Under inflytande
av en ny älskare, G. Caracciolo, gynnade J.
ömsevis Ludvig av Anjou och Alfons av Ara
gonien som tronföljare. En öppen brytning
med Alfons 1423 kom J. definitivt att
bestämma sig för Ludvig, som dock vid J:s död
före-koms av rivalen. E.Lö.
Johann av Kaysersberg, tysk teolog, se J.
G e i 1 e r.
Johanneberg, församling i Göteborg (se d.o.,
sp. 179).
Johannedals trävaru a.-b. äger sågverk,
hyv-leri och lådfabrik vid Johannedal i Sköns s:n,
Västernorrlands län, samt skogsfastigheter å c:a
7,500 har. Driften arrenderas sedan 1927 av
Ankarsviks ångsågs a.-b. T.E-r.
Jobanneluhd, Evang. fosterlandsstiftelsens
missionsinst., Ulvsunda, Stockholm, utbildar
”arbetare för den inre och yttre missionen”,
inköpt för detta ändamål 1863. — Litt.:
”Hälsning från J. 1863—1923” (1923). S.N.
Johannes, församling i Stockholm, omfattar
östligaste delen av Vasastaden samt n.ö.
hörnet av Norrmalm; 22,934 inv. (1932). J.C.
Johannes, *S:t, församlingar i Malmö och
Norrköping (se d.o.).
Johannes (aram. Jö’chänän), apostel,
gali-leisk fiskare, son till en Sebedeus (aram. Zabdaj)
och bror till aposteln Jakob (d.ä.; se denne),
en av Jesu första och närmaststående
lärjungar. Om tillnamnet Boanerges se
d.o. Enl. Apg. och Gal. var J. en av ledarna
i urförsamlingen i Jerusalem under dess första
tid. Om hans senare öden veta vi intet
säkert. En gammal notis förmäler, att han i
likhet med brodern dödades av judarna, en åsikt,
som stämmer med ett i evang. bevarat
Jesus-ord (Mark. 10:39) och med den syriska
martyrkalendern av 411, vilken 28/i2 uppför
”apostlarna Johannes och Jakob i Jerusalem”. Den
kyrkliga traditionen sedan o. 175 ser i
aposteln J. tillika förf, till 4:e evang. (se
Johannes evangelium), Johannesbreven och
Uppenbarelseboken (se Johannes
uppenbarelse) och låter honom leva i Efesus till
sin död i hög ålder. Legenderna om aposteln
J. äro samlade i Johannesakterna (i ”Neutesta-
mentliche Apokryphen... herausgegeben von
E. Hennecke”, 2 Aufl. 1923—24). A.J.F.
Konsthist. J. avbildas vanl. som en ung man
med milda, sköna drag. I nattvardsscenen (se
Jesus Kristus, sp. 448) sitter han närmast
Jesus el. vilar vid hans bröst. Den korsfäste
avbildas vanl. med J. på ena sidan och Maria
på den andra. I gravläggningen intar han
också en framskjuten ställning. Som skrivande
evangeliet el. apokalypsen (på Patmos) har han
vanl. en mera åldrig gestalt; symboldjuret,
örnen, flyger till honom med inspirationens
penna el. står bredvid hans pulpet (se Eva
n-gelist). E.W.
Johannes, namn på påvar.
1) J. L, påve 523—526, avled i Ravenna som
östgotakungen Teoderiks fånge; helgon med
festdag 27/s. [B-]
2) J. II, påve 533—535.
3) J. III, påve 561—574.
4) J. IV, påve 640—642, bördig från Salona,
tog ställning emot monotheleterna.
5) J. V, påve 685—686.
6) J. VI, påve 701—705.
7) J. VII, påve 705—707.
8) J. VIII, påve 872—882, gjorde med kraft
gällande de påvliga maktanspråken och vann
en stor framgång, när Karl den skallige 875
ur hans hand mottog kejsarkronan; 881 krönte
han Karl den tjocke till kejsare. I sin mot
araberna i s. Italien fientliga politik var J.
mindre lyckosam. B.
9) J. IX, påve 898—900.
10) J. X, påve 914—928, upphöjdes på
påvestolen av senatorn Theofylakt. J. lade i
dagen utmärkta härskaregenskaper och tog
personlig del i kriget mot araberna, som han
besegrade. 915 krönte han Berengar I till
kejsare. 928 överfölls han av anhängarna till
Theofylakts dotter Marozia (se denna), sattes
i fängelse och omkom däri 929. B.
11) J. XI, påve 931—935, son till Marozia,
enl. osäker uppgift naturlig son till henne och
påven Sergius III. Efter moderns fall 932 hölls
J. i milt fängelse av den nye makthavaren,
halvbrodern Alberik II av Spoleto. B.
12) J. XII, påve 955—963 (d. 964), hette
urspr. Octavianus, oäkta son till Alberik II av
Spoleto, upphöjdes av denne till påve. J:s’
påvetid anses representera påvestolens djupaste,
dock redan under företrädarna långt gångna
förvärldsligande och förfall. Själv ägnade han
sig huvudsaki. åt världsliga nöjen. Hans
inblandning i Italiens politiska strider fingo
världshistoriska följder, då han mot Berengar
II (se denne) från Tyskland inkallade ss.
hjälpare Otto I; denne anlände 961 och
kröntes 962 av J. till kejsare, varigenom
förbin
— 491 —
— 492 —
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
