Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Johannes evangelium - Johannes från Gaëta - Johannes Gerechini (Gerreksson) - Johannes Haquini - Johannes Hyrkanos - Johannes Jäger - Johanneskristna - Johannes Longinus - Johannes Magnus
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
JOHANNES MAGNUS
i väsentliga avseenden från de 3 första
(”synoptiska”) evang., på samma gång det uppvisar
grundläggande överensstämmelser med dem.
Detta kan endast förklaras så, att J.e.
visserligen bygger på de äldre evang., men att förf,
har velat skriva ett evang., som bättre än de
tidigare låter hans Kristusbild framträda i
skildringen av Jesu liv och förkunnelse. Han
begagnar delvis andra traditioner än de
synoptiska och gestaltar sitt stoff med långt större
frihet än de äldre evangelisterna. Hans
huvudkälla är den i hans miljö rådande
förkunnelsen om Jesus, Guds son, och den där
utvecklade polemiken mot judendomen och gnostiska
strömningar. Dessa tankar och termer prägla
Jesu tal i J.e. Vi möta här en egenartad
religiös åskådning och ett särpräglat språk. —
J.e. är skrivet 100—125 av en okänd förf, med
betydande förmåga av dramatisk skildring och
talkomposition. I en grandios prolog (kap. 1)
förknippar han logosbegreppet med Jesus, den
preexistente och köttvordne. I en epilog (kap.
21) antyder han sitt evang:s sammanhang med
”älsklingslärjungen”, en gåtfull gestalt, som
av den kyrkliga traditionen identifieras med
Sebedeussonen, aposteln Johannes, vilken enl.
Ireneus skrev J.e. i hög ålder i Efesus. Här
föreligger en sammanblandning med
apokalyp-tikern Johannes (se
Johannesuppen-b a r e 1 s e) el. med en ”presbyter” (äldste)
Johannes, som vi ha vittnesbörd om från denna
tid. Vem ”älsklingslärjungen” är, veta vi ej,
men troligt är, att förf, till J.e. är rotad i en
tradition, som hade utbildat sig omkr. en av
Jesu lärjungar, vilkens vittnesbörd om Jesus
återspeglar sig i J.e. Detta har sålunda ett
indirekt historiskt värde och innehåller flera
enskilda goda traditioner. Den ”johanneiska”
traditionen torde ha uppkommit i Palestina el.
Syrien men har tidigt spritt sig till Mindre
Asien. En teologisk kosmologi och
frälsnings-lära, på vissa punkter besläktad med
paulinis-men, ligger bakom J.e. och 1 Joh. brev.
Uppenbarelseboken företer starka likheter men är
buren av en helt annan stämning. — Litt.: W.
F. Howard, ”The fourth gospel” (1931); W.
Bauer, ”Das Johannesevangelium” (3 Aufl.
1933). A.J.F.
Johannes från Gaéta, påve, se Gelasius
II.
Johannes Gerechi’ni (Gerreksson),
ärkebiskop (d. 1433), kansler hos Erik av
Pommern, av denne 1408 utsedd till ärkebiskop i
Uppsala. Domkapitlet hade redan valt en
annan, som övertalades att avsäga sig, och J.
fick påvens bekräftelse av utnämningen.
Härsklysten, brutal och lastbar, invecklades J. i
skandalösa strider och tvingades 1421 att
ned
lägga sitt ämbete mot en årlig ersättning av
300 dukater. O. 1429 gjorde konung Erik
honom till biskop av Skålholt på Island, där han
ådrog sig sådant hat, att bönderna dränkte
honom. — Litt.: G. Djurklo, ”Jöns Gerekesson”
(i ”Hist. tidskr.”, 1894). A.M-n.
Johannes Haqui’ni, ärkebiskop (d. 1432),
munk i Vadstena och Eriks av Pommern
biktfader, vald till ärkebiskop i Uppsala 1421,
invigd i Vadstena klosterkyrka 28/« 1422. J. var
en from, klok och nitisk kyrkomän. Under
hans tid återuppfördes Uppsala domkyrka
efter raset 1402. A.M-n.
Johannes Hyrka’nos, judisk överstepräst, se
Mackabéer.
Johannes Jäger, tysk humanist, se C r o t u s
R u b i a n u s.
Johanneskristna, se M a n d é e r.
Johannes Longi’nus, polsk historieskrivare,
se Jan D i u g o s z.
Johannes Magnus, ärkebiskop och historiker
(1488—1544). F. i Linköping, 1506 kanik i
Linköping och Skara, studerade J. därefter vid
utländska univ., ss. Louvain, Köln, där han
1517 blev magister, och Perugia, där han 1520
promoverades. Han medhann även att i Rom
företräda Sten Sture d.y:s intressen, sändes
1523 av påven till Sverige som legat och
besökte på hemresan i samman egenskap Polen.
Hans uppdrag var huvudsakligast att utrota
det luterska kätteriet. Tydligen i hopp att han
förmådde mycket vid kurian, valde man
honom inom kort till ärkebiskop, ehuru Gustaf
Trolle ännu levde; påven bekräftade emellertid
ej valet, och formellt var J. endast
ärkestiftets förvaltare t.v. I det längsta hoppades J.
kunna intaga en förmedlande ställning i den
uppseglande reformatoriska tvisten: så gick
han 1526 med på att uppdraga en sv.
bibelövers. åt de olika domkapitlen. Men i längden
blev det omöjligt för honom att tillmötesgå
Gustav Vasas ständigt stegrade krav. —
Hösten 1526 avsåg konungen att låta J. i Polen
framföra sitt frieri till prinsessan Hedvig; J.
kom emellertid att kvarstanna i Danzig, men
förhållandet mellan honom och Gustav Vasa
synes fortfarande ha varit gott, och han
betraktades ännu som ärkebiskop. 1528
uppgavs giftermålsplanen, och först därefter
följde brytningen mellan konungen och J,
som aldrig återvände till hemlandet. 1533
vigdes han av påven till ärkebiskop, men detta
var endast en formalitet. Senare vistades J.
i Danzig (1536) och i Italien, sysselsatt med
förf.-skap. Hans grav är i Peterskyrkan.
J:s’ skrifter äro två: ”Historia
metropoli-tanæ ecclesiæ upsalensis” (Uppsala ärkestifts
historia) och ”Historia de omnibus gothorum
— 501 —
— 502 —
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
