Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Jordlagstiftning - Jordledning - Jordlega - Jordlina - Jordloppor - Jordlöpare - Jordmagnetism
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
JORDLEDNING
samt om skydd åt arrendatorer i vissa fall
se Jordfrågan. E.K.
Jordledning, se J o r d n i n g.
Jordlega, äldre namn å avtal om nyttjande
av annans jordegendom. Äldre slag av j. voro
landbolegan och fästekontraktet (se L a n d b o
och Fästebonde). Nutidens vanliga form
av j. är arrendet (se d.o.). E.K.
Jordlina, se J o r d n i n g.
Jordloppor, Haltici’ni, en grupp bland
bladbaggarna (se d.o.), omfattande en mängd små,
endast 1—4 mm. stora skalbaggar, med
avlång el. äggrund och kullrig kropp samt till
kraftiga hoppfötter utbildade bakben.
Antennerna äro trådformiga och fästade nära
varandra på pannan. Färgen är växlande. De
full-bildade djuren äta oregelbundna hål på bladen
av flera av våra kulturväxter och bli ofta svåra
skadegörare, i sht på de korsblomstriga, ss.
kål, rovor m.fl. En av de allmännaste arterna
är den blågröna Ha’ltica olera’cea, som ibland
uppträder massvis i trädgårdar på Fu’chsia och
besläktade prydnadsväxter. De ekonomiskt
viktigaste j. höra till släktet Phyllotre’ta, vars
arter äro glänsande svarta, med ett gult
längs-band på varje täckvinge, t.ex. den allmänna
randiga j. (Ph. ne’morum) och den kanske
ännu vanligare vågrandiga j. (Ph.
undu-la’ta) m.fl. — Larverna leva vanl. som
mine-rare i bladen. Den sv. faunan räknar o. 80
arter, av vilka flera uppträda i åtm. två
gene-nerationer årl. S.Bgtn.
Jordlöpare, Cara’bidæ, en stor skalbaggsfam.
inom gruppen rovbaggar (Adepha’ga), vars
arter ha en långsträckt, vanl. svart och mer el.
mindre bronserad kropp, långa springben och
oftast punktstrimmiga täckvingar. De flesta
uppehålla sig på marken, under dagen oftast
dolda under stenar, i mossa och löv m.m. De
äro, liksom larverna, livliga i sina rörelser och
livnära sig med få undanlag av andra
insekter, maskar och sniglar m.fl. Till de största
och ekonomiskt viktigaste j. höra arterna av
släktet Ca’rabus (se d.o.) och de i träden på
jakt efter byte (större fjärillarver) klättrande
larvmördarna (släkt. Caloso’ma), igenkännliga
på den korta och breda, ofta i praklfulla
metallfärger klädda kroppen. Av övriga mer
anmärkningsvärda former må nämnas
bombar-derbaggen (se d.o.), de artrika släktena Ama’ra,
Fero’nia, Ha’rpalus m.fl. I Sverige förekomma
o. 280 arter. S.Bgtn.
Jordmagnetism. Att en vid jordytan fritt
rörligt upphängd magnet strävar att inställa
sin magnetiska axel i en bestämd riktning, är
ett sedan gammalt känt fenomen. Den riktande
kraften tänkte man sig tidigt härröra från
vissa magnetiska berg, senare från stjärnorna,
och först 1600 framställdes av W. Gilbert den
åsikten, att kraftens orsak vore att söka i
jorden själv, i det att denna förhåller sig ss.
en magnet. Redan på 1200-talet förstod man
såväl i Europa som i Kina att göra praktisk
användning av egenskapen hos en i
horisontai-planet rörlig magnetnål, en kompassnål, att
alltid inställa sig med sin axel ung. i n.—s.
riktning. Den förste, som påvisade
avvikelsen av kompassnålen från denna riktning,
den s.k. deklinationen el.
missvisningen, var Columbus, som iakttog den på sin
första Amerikafärd (1592). G. Hartman lyc
kades 1543 bestämma den magnetiska
kraftens lutning mot horisontalplanet, den s.k.
inklinationen.
Den moderna, internationellt organiserade
utforskningen av j. arbetar med
bestämmandet av 7 storheter: deklinationen,
inklinationen, den totala magnetiska fältstyrkan el.
fältintensiteten (se Fält 2), d.v.s. den kraft,
varmed en magnetisk enhetspol påverkas,
vertikal-, horisontal-, öst—väst-, samt
nord—syd-komposanten av denna kraft. För fullst. kän
nedom av den magnetiska fältvektorn är del
tillräckligt att bestämma 3 av dessa storheter,
varav de övriga kunna härledas. Vanl.
bestämmas deklinationen, inklinationen och
horisontalintensiteten, vilka storheter benämnas
j:s e 1 e m e n t e r. Utforskandet av j. har
givit vid handen, att över hela jordytan
härskar ett permanent magnetfält, vars fördelning,
bortsett från några smärre områden med
starka lokala störningar, ger ett intryck, som om
hela jorden vore en magnet, vars axel
tillnärmelsevis har n.—s. riktning. Då den mot
n. riktade polen av en fritt rörligt upphängd
magnet benämnes en nordpol, måste enl.
satsen, att liknämniga poler repellera varandra,
den i närheten av jordens geografiska
nordpol belägna magnetiska polen vara en sydpol,
och den på s. halvklotet befintliga magnetiska
polen en nordpol. Dessa bägge poler äro eg.
belägna i jordens inre, men det har (sedan
Gauss) blivit brukligt all beteckna de båda
punkter på jordytan, där fältvektorns
riktning är lodrät och följaktligen inklinationen
90° samt deklinationen obestämd, ss. jordens
magnetiska poler. Av dessa befinna
sig f.n. sydpolen vid Melville-öarna på 70°50’
n.br., 96°0’ v.lgd och nordpolen på den
arktiska kontinenten vid 71°10’ s.br., 150°45 ö.
Igd. Del jordmagnetiska fältets riktning och
styrka pläga åskådliggöras genom kartor, på
vilka orter med samma värde på j:s
elementer sammanbindas. Man erhåller på så sätt
s.k. isomagneti^ka kurvor. Lin
jer för lika deklination kallas i s o g o n e r.
— 611 —
— 612 —
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
