Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Jubileerboken el. Lilla Genesis - Jubileum - Jubileumsfonder - Jubileumsfondssanatorier - Jubileumsport, Jubileumsår - Júcar - Jucker, Juckerras - Juda - Judæ, Leo - Juda Halevi - Judar
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
JUDAR
(jubileer) på 49 år. J. finnes i tysk övers, i
”Die Apokryphen ... des Alten Testaments”
hrsg. von E. Kautzsch, 2 (2 Aufl. 1921). S.N.
Jubile’um (jfr lat. annus jubilæ’us, jubelår,
se d.o.), jubelfest, minnesfest (100-, 50-årsfest
o.d.). — J u b i 1 a’r, person som firar jubileum.
J u b i 1 e’r a, fira jubileum.
Jubileumsfonder, se Konung Oscar II:s
jubileumsfond och Konung Gustav
V:s jubileumsfond.
Jubileumsfondssanatorier, se Konung
Oscar H:s jubileumsfond.
Jubileumsport, Jubileumsår, se Jubelår.
Jücar [zo’kar], flod i ö. Spanien, upprinner
på Cerro de San Felipe, mynnar i
Valencia-bukten vid Cullera; c:a 400 km. lång.
Kustslätten bevattnas från J. O.P.
Jucker, J u c k e r r a s, se Hästar, sp. 730.
Juda, israelitisk stam (Jos. 15), för vilken J.,
Jakobs son (1 Mos. 49:8 ff.), ansågs vara
stamfader; tillhörde de stammar, som o. 1200 f.Kr.
från s. inkommo i Palestina. Av dessa trängde
blott J. in i kulturlandet och övergick till
åkerbruk; dess område omfattade trakten
mellan Jerusalem och Hebron. David organiserade
J. som stat och förenade det med Israel (se
d.o.). G.Bsm.
Judæ [jö’], Leo, schweizisk teolog (1482—
1542), Zwinglis och
Bullingers (se dessa)
medarbetare vid
reformationens genomförande i Schweiz.
J. utgav bl.a. 3
katekeser och ledde den
i Zürich påbörjade
bibelövers. Hans mest
betydande gärning
var nyorganisationen
av det kyrkliga livet
enl. den reformerta
läran. S.N.
Juda Halevi, se Jehuda h a-L e v i.
Judar. Namnet j. betecknar urspr.
befolkningen i Juda rike till skillnad från dem, som
bodde i Israel, och blev efter babyloniska
fångenskapen det vanliga namnet på
ättlingarna av det gamla Juda rikes inv. Om j:s
tidigare historia se Israel och Babyloniska
fångenskapen. 539 f.Kr. föll Babylon i
persernas händer, och de där bosatta j. fingo
av Kyros tillåtelse att återvända till sitt land.
Juda utgjorde nu endast en prov, i persernas
världsvälde och fick avstå från egen politik
men erhöll ett avsevärt mått självstyre och
fullst. religiös frihet. 520 f.Kr. fanns i
Jerusalem ss. persisk ståthållare en avkomling av den
davidiska dynastien, Serubbabel, vilken erhöll
tillstånd att återuppbygga templet, därmed
skapande en religiös medelpunkt för j. De
nationella kretsarna knöto stora förhoppningar
vid Serubbabel, och Sakarja och Haggai siade
om honom ss. Messias. 445 f.Kr. förordnade
Artaxerxes I en jude Nehemja,
perserkonungens munskänk, till ståthållare över j. med
uppgift att återuppbygga Jerusalems murar, från
storkonungens sida ett led i hans strävanden
att åt sig skapa fasta stödjepunkter i det
oroliga Syrien. Nehemja grep sig ivrigt an med
åtskilliga religiösa reformer, hans ideal var j:s
avsöndring från andra folk, han verkade mot
de blandade äktenskapen, för prästtionden och
sabbatsvilan (jfr Esra). J:s historia under
det sista årh. av persernas välde är så gott
som okänd. — Under det grekiska
herraväldet erhöllo j. av Alexander tillåtelse att
bosätta sig i det av honom grundade
Alexand-ria och fingo f.ö. behålla sina rättigheter. Från
denna tid börjar den hellenistiska kulturen (se
H e 11 e n i s m) öva allt starkare inflytande på
j. 301 f.Kr. kommo j. under p t oleméerna,
vilka fortsatte persernas toleranta
religions-politik. Ptoleméerna sökte aldrig med våld
påtvinga sina undersåtar den grekiska kulturen
och rönte därför sympatier från de
konservativa i Jerusalem och största delen av folket.
198 f.Kr. gick makten över Palestina över på
seleukiderna, vilka voro fantastiska
ivra-re för Orientens hellenisering. De
understöddes i Jerusalem av en bildad överklass, vars
ledare voro de mäktiga tobiaderna (en judisk
släkt härstammande från en viss Tobia, med
rätt att indriva skatter m.m.).
Motsatserna bland j. stegrades alltmer, och när den
geniale Antiochos Epifanes bestigit tronen, blev
krisen akut. Det hellenistiska reformpartiet
lyckades besätta det översteprästerliga ämbetet
med sina partivänner, ett grekiskt gymnasium
byggdes, och plikten att hålla den judiska
lagen upphävdes. Då oppositionen växte, beslöt
Antiochos att våldsamt nedslå den:
Jerusalems murar nedrevos, på den s.ö. kullen
byggdes en borg (Akra), där en syrisk besättning
inlades, sommaren 168 f.Kr. förbjöds vid
dödsstraff den judiska kulten, och Jerusalems
tempel invigdes åt Zeus Olympios. Uppror bröt
nu ut i öppen låga. I spetsen för de fromma
stod prästen Mattatias jämte hans fem söner,
de s.k. mackabéerna. Av dessa lyckades
Judas efter faderns död besätta templet och
avskaffa den främmande kulten 165 f.Kr. 163
—162 lyckades j. tillkämpa sig religionsfrihet,
och därmed var målet nått för de lagtrogna.
Mackabéerna traktade emellertid även efter den
politiska makten, ett mål, som de uppnådde
tack vare seleucidrikets förfall. O. 140 f.Kr.
— 661 —
— 662 —
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
