Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Judar
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
JUDAR
derna. Helt säkert måste j:s förvånansvärda
expansion förklaras genom uppsugandet av
rasbesläktade semitiska, framförallt feniciska
element. J. i diaspora voro tillgängliga för
inflytanden från främmande håll. Sin bärgning
vunno de ss. åkerbrukare, hantverkare,
soldater o.d. Däremot blevo de ett typiskt
handelsfolk först långt efter Kristi födelse. — Litt.:
A. Causse, ”Les dispersés dTsraèl” (1929); G.
Rosen, ”Juden und Phönizier” (s.å.). G.Bsm.
Kristendomens seger betydde nya
förföljelser mot j. Tidigare hade de kristna förföljts,
nu vände de sig i sin tur mot j. Sedan
Konstantin den store 323 gjort kristendomen till
statsreligion, utfärdades allehanda undantagslagar
för dem, i sht efter den judevänlige Julianus
Avfällingens död (363). Kyrkomötena förbjödo
j. att göra proselyter, att ingå äktenskap med
kristna, att inneha statsämbeten, att bygga nya
synagogor o.s.v. Biskop Kyrillos lät 415 för
driva 100,000 j. från Alexandria, och 200 år
senare skall västgöternas konung ha
tvångs-döpt ett lika stort antal. J:s kulturella och
religiösa centrum, som efter Jerusalems fall
varit Jabneh och senare (till o. 425) Tiberias,
säte för överdomstolen (synhedrion) och
patriarken (nasi), flyttades efterhand till
Mesopotamien, där j. styrdes av en egen ”exilfurste”
och där under förra hälften av 200-talet en
högsk. grundats. Efter en tid av förföljelse
från de härskande perserna, blevo j. under
arabernas välde åter gynnade. Exilfursten blev
ett slags länsherre under kalifen och fick sitt
säte i Bagdad. De babyloniska högsk. i Sura
och Pumbedita erhöllo utvidgade privilegier,
och deras ledare, gaon, förblev ända till o.
1040 j:s andliga överhuvud. J. i landet voro
bönder och hantverkare, men folkbildningen
stod mycket högt, bl.a. tack vare ett slags
folkhögsk.-kurser. De judiska lärde, ss. gaon
Saadja ben Josef, översatte flitigt
vetenskapliga arbeten från och till arabiska och utövade
över huvud en betydande litterär verksamhet.
Detsamma var i än högre grad fallet i
Spanien, där den judiska kulturen under arabernas
välde nådde en kanske aldrig förr el. senare
uppnådd blomstring. Där uppträdde under
1000- och 1100-talen diktare och filosofer, ss.
Gabriol, de bägge Ibn Esra, Jehuda ha-Levi
och Maimonides. Inom allehanda yrken
fun-nos j.; de nådde de högsta värdigheter och
utmärkte sig i sht ss. läkare. Då efterhand
arabernas religiösa tolerans gav vika för en
hård ofördragsamhet, blev j:s ställning sämre.
Då morerna fördrevos från Spanien, måste
även j., vilkas antal beräknas till minst 200,000,
lämna landet 1492, s.å. Columbus gav sig ut
på sin upptäcksfärd, utrustad för j:s
konfiske
rade guld. De från Spanien och några år
senare från Portugal fördrivna j. (sefardim,
”portugisiska” j.) utvandrade till Turkiet, Italien
o.s.v. Deras avkomlingar tala ännu en spansk
dial., uppblandad med en del hebreiska ord
och skriven med hebreiska bokstäver
(judespanska, spanjolska). För att undgå
inkvisitionens förföljelser blevo många j. skenkristna,
de s.k. marranerna, som i hemlighet
utövade sin religion, gifte sig inbördes och vid
lägligt tillfälle öppet bekände sig till sina
fäders tro, sedan de funnit en tillflyktsort, ss. i
Holland (från 1593), Hamburg, Amerika el.
England. Ett antal marraner i Spanien blevo
på 1920-talet öppet j.
Medan j. i stort sett hade det lugnt under
islams herravälde, blevo de i det kristna
Europa föremål för allehanda undantagslagar.
Kyrkomötesbesluten, som under Karl den
store och hans efterföljare icke tillämpats, sattes
av nitiska biskopar i verkställighet. Det första
korståget 1096 blev signalen till en ändlös rad
av grymma förföljelser jämväl mot de otrogna
i de kristnas mitt. Korsfararna anställde
judemassakrer i många städer, och fanatiska
munkar igångsatte särsk. korståg mot j. i Tyskland.
Dominikan- och franciskanordnarna togo till
uppgift att omvända el. utrota j. och hade
därvid stöd av påvarnas medgivande (fr.o.m.
Gregorius IX), att inkvisitionen finge användas
mot j. Eljest uppträdde påvarna ofta ss. j:s
beskyddare. Alltsedan 1247 ha sålunda
påve-bullor tillbakavisat beskyllningar mot j. för
ritualmord (se d.o.) och under digerdöden för
förgiftning av brunnar. För att skydda j. mot
förföljelser ställde de tyska kejsarna dem
under sitt omedelbara beskydd, vilket efter hand
kom att betyda, att de betraktades ss. kejsarens
livegna och utsögos av honom el. den han
bortskänkt dem till; för att kunna betala sina
upprepade friköpanden från förföljelser nödgades
de leva ss. ockrare; något hederligt hantverk
fingo de ss. stående utanför skråna ej utöva.
I de romanska länderna voro j. i regel
jordbrukare. J. fördrevos — varvid deras egendom
konfiskerades — ur Frankrike 1182, 1306 och
definitivt 1344, ur England 1290, och i
Tyskland utrotades j. nästan alldeles genom
upprepade massakrer, 1296—98, 1336—37 och i
sht under digerdöden, då i mera än 350
församlingar j. blevo ”dräpta, dränkta, brända,
stenade, hängda, strypta, levande begravna ..”
Vid medeltidens slut funnos j. blott i 4 tyska
städer: Frankfurt, Prag, Wien och Worms.
Men de tyska j. (aschkenasim) funno nya
tillflyktsorter i Polen, Litauen och Ungern, dit de
medförde sitt tyska modersmål (se
Jiddisch).
— 665 —
— 666 —
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
