Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Judar
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Polen utvecklade sig från 1200-talet alltmera
till j:s centrum. De polska konungarna
beviljade j. en vidsträckt självstyrelse och egen
rättskipning. De fingo driva hantverk och verklig
handel. På 1500-talet utsattes j. även i Polen
för förföljelser, och under B. Chmielnickis
kosackuppror 1648 nära nog utrotades j. över
hela riket: 675,000 judar mördades, och alla
som kunde flydde västerut, till sitt gamla
hemland Tyskland, till Holland, England (där j.
på Cromwells tid ånyo fingo bosätta sig, 1656)
o.s.v.
I detta nödens år — som enl. Sohar (se
Kabbala) skulle blivit frälsningens —
uppträdde i Smyrna Sabbataj Zewi, den
ryktbare falske Messias, och vann anhängare
både bland ”portugiser” och de av dessa ss.
parias ansedda ”tyska” j. Bland Östeuropas
i förtryck och religiös bokstavsträldom
försjunkna j. uppstod ett knappt sekel senare
chassidismen (se d.o.), som med sin
mysticism, naivitet och vädjan till den inneboende
livsglädjen fick samma anslutning, som i en
senare tid frälsningsarmén inom slummens
värld. Moses Mendelssohns
(1729—86) arbete på att sprida västerländsk bildning
bland sina trosfränder röjde väg för den
begynnande judeemancipationen. Fredrik II i
Preussen och Josef II i Österrike utfärdade
toleransedikt resp. 1750 och 1781—82.
Statsmannen Ch. W. Dohm (d. 1820) och Lessing
i Tyskland samt Mirabeau m.fl. i Frankrike
hade redan före franska revolutionens utbrott
påyrkat j:s jämlikhet med landets medborgare.
Franska nationalförsamlingen gav 27/9 1791 full
medborgarrätt åt alla j., som avlade fransk
medborgared. Napoleon sammankallade en
fransk-italiensk judekongress och skapade ett
nytt ”stora synhedrion”, ett judiskt kyrkomöte
(1807). I hans härars spår gick j:s
emancipation, men den blev lika kortvarig som
kejsarens välde. Överallt, utom i Holland och
Danmark, förlorade j. sina rättigheter, och
1815—19 förekommo judeförföljelser på skilda håll.
I samband med 1848 års revolutioner
genomfördes j:s emancipation i Österrike, Preussen
och Sardinien, senare i det övriga Italien, 1867
i Ungern, 1878 på Balkan, utom i Rumänien,
där de talrika j., trots Berlinkongressens beslut,
alltjämt betraktas som utlänningar och
pogromer ofta förekomma.
I Ryssland, som genom Polens delning
fått 1 mill. flera judar än förut, försökte man
än göra dem till jordbrukare, än åter fördriva
dem från landsbygden, än genom våldsmedel
kristna dem — genom 25-årig värnplikt med
uppfostran i militärskolor från 12, senare 9
års ålder —, än genom undantagslagar och
blodiga förföljelser utrota dem. Endast inom
en liten del av riket tillätos j. bo. Den
judefientliga politiken, som nådde sin kulmen
under Alexander III (1881—94; jfr art.
Antisemitism, sp. 1,252), gjorde självfallet de
ryska j., som lyckades skaffa sig tillträde till
univ. inom el. utom landet, till revolutionärer.
Med den västerländska bildningen insöpo de
även förakt el. åtm. likgiltighet för fädernas
religion; den stora massan var däremot
ortodox och politiskt indifferent. Då revolutionen
1917 utbröt, sällade sig de bildade j. allmänt
till de revolutionära partierna. J. ernådde
plötsligt alla medborgerliga rättigheter och
fingo bo överallt. Men sedan bolsjevikerna
väl kommit till makten, gjorde de även de
judiska synagogorna, religionsskolorna,
rabbinerna etc. till föremål för sitt
religionsfientliga förstörelsearbete. Att detta skett, trots
att åtskilliga j. funnits bland de styrande, en
och annan, ss. Trolskij, även bland högsta
ledarna, är knappast ägnat att förvåna, då dessa
helt fjärmat sig från judendomen. Även
under sovjetregimen ha pogromer förekommit. I
Ukraina mördades 1919 enl. uppgift 70,000 j.
Då antisemitismen (se d.o.) i Tyskland
och Österrike på samma sätt som i
Ryssland stängde j. från flera levnadsbanor och
Dreyfusprocessen i Frankrike lämnade utlopp
åt judehatet, väcktes hos Th. Herzl (se denne)
tanken att grunda en egen judestat. Sionismen
vann talrika anhängare i alla dessa länder.
Genom Balfourdeklarationen 2/11 1917
förklarade sig brittiska regeringen vilja arbeta för
upprättande i Palestina av ett nationellt hem
för det judiska folket, och 1922 ställdes
Palestina, dit redan en betydande judisk
invandring och åkerbrukskolonisation ägt rum,
under Nat. förb:s beskydd med Storbritannien
som mandatärmakt. Sedan dess har, trots
arabernas kraftiga motstånd, invandringen
tilltagit; det beräknas, att under halvseklet
1880—1929 till Palestina inflyttat 120,000 j., varav
45,000 från Ryssland, 40,000 från Galizien och
10,000 från Rumänien. Under samma period
utvandrade inalles från Ryssland 2,285,000 j.,
därav 1,749,000 till U.S.A. — Om hetsen mot
j. i Tyskland, se Antisemitism.
I Finland, där ett litet antal ryska j.
tillåtits slå sig ned (i Helsingfors, Åbo och
Viborg), erhöllo j. först 1918 medborgarrätt.
J. i Finland äro i allm. svensktalande och
ortodoxa. — I Danmark, där enstaka
sefardim fått bosätta sig redan i början av
1600-talet — den stora församlingen i Altona lydde
även under danske konungen — ernådde j.
1814 medborgerlig likställighet, med av staten
ordnad religionsundervisning och statsanställda
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
