Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Judendom - Judenitj, Nikolaj - Judesugga - Judetyska - Judetörne - Judex
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
JUDENITJ
Genom detaljerade renhets-, ritual- och
cere-monialbestämmelser sökte de omgärda folket
med en skyddsmur mot yttervärlden. Deras
otaliga, muntligt traderade uttalanden fingo all
börja med ej nedskrivas. Då dessa likväl i
längden ej kunde hållas i minnet, nedskrevos
de av rabbi Jehudah Hanasi (o. 200), samlade
i 6 böcker, Mischna. O. 200 år senare gjordes
två nya saml. av senare skriftlärdes lärosatser,
bägge kallade Talmud, den palestinska och den
större och viktigare babyloniska (12 folioband).
över Mischna och Talmud ha ändlösa
kommentarer och utläggningar författats.
Medan lagen sålunda vann överhand inom j.,
frambröt gång efter annan j:s etiskt-religiösa
grundkaraktär: i den apokalyptiska litteraturen,
hos esséerna, i den medeltida judiska
religionsfilosofien, i kabbalistiken och i sht i
chassi-dismen (se d.o.). Lag-j. behöll emellertid
obestritt herraväldet tack vare massans blinda tro
på de skriftlärdes auktoritet. Det var först
under upplysningstiden, som en friare åskådning
på allvar framträdde. M. Mendelssohn (se
denne) sökte ännu bevara j. i de hävdvunna
formerna, men dennes efterföljare bröto medvelet
med dessa, förbiseende alt det väsentliga i j.
var fasthållandet vid traditionen (jfr I.
Gold-ziher, ”Tradition och dogm”, 1913). Den först
i Tyskland o. 1818 framträdande reform-j. el.
liberala j., som på 1850-talet i Sverige vann en
fullständigare seger än i något annat land, gör
gällande, att j. är en rent religiös företeelse,
utan något nationellt underlag, alltså icke
ras-bunden. Befriad från varje spår av nationell
partikularism (judarna ss. det utvalda folket)
och alla egenartade ceremonier och ritualbud,
skulle j. småningom bli en av hela världen
omfattad religion, den rena monoteismen.
Ritual-och spislagarna upphävdes efterhand, t.o.m.
omskärelsen avskaffades, sabbatsfirandet
förlädes av praktiska skäl till söndagen, och
gudstjänsten reformerades efter protestantiskt
mönster, orgel och psalmsång infördes i stf.
de reciterade medeltida liturgiska hymnerna.
Den urgamla bestämmelsen om minjan — att
för gudstjänsts hållande 10 manbara män måste
vara närvarande — negligerades. Denna
urvattnade j., som i sht vann utbredning i
Tyskland och U.S.A., har visat sig vara föga
livskraftig: å ena sidan har den lett till
”avjudaise-ring” och fullst. irreligiositet, å andra sidan
utomlands frammanat en reaktion från
ortodoxt håll (jfr Agudas Jisroel). — Litt: A.
Wiener, ”Die jüdischen Speisegesetze” (1895);
L. Bæck, ”Das Wesen des Judentums” (1905);
M. Buber, ”Drei Reden über das Judentum”
(1911), ”Vom Geist des Judentums” (1916) m.fl.;
”Lärobok i israelitiska religionen” 13 uppl.
1914); L. Zunz, ”Die gottesdienstlichen
Vorträ-ge der Juden” (1832; facs. 1919); ”Die Lehre
des Judentums nach den Quellen” (5 bd, 1920
—28); ”Israels nutid och framtid” (1921); I.
El-bogen, ”Der jüdische Gottesdienst” (2 Aufl.
1924). C.V.J.
Jude’nitj, N i k o 1 a j Nikolajevitj, rysk
militär (f. 1862), officer vid inf. 1881, överste
1896, generalmajor och brigadchef 1905,
generallöjtnant 1912. J. deltog med utmärkelse i
rysk-japanska kriget 1904—05 och tjänstgjorde
1907—14 i Kaukasien. Vid världskrigets
utbrott blev han chef för 2:a turkestanska
armékåren och 1915 stabschef hos storfurst
Niko-laj Nikolajevitj i Kaukasien. Vid revolutionen
slöt han sig till de ”vita” och blev i aug. 1919
krigsminister i Nordvästrysslands regering i
Reval. I sept. s.å. började J. en offensiv mot
Petrograd men misslyckades och måste i jan.
1920 upplösa armén i Estland, varefter han
bosatte sig i Paris. E.Bz.
Judesugga, satirisk bildframställning, som
förekommer här och där i medeltida kyrkor:
Judesugga på en korpelare i Uppsala
domkyrka. 1300-talet.
en vidrig sugga dias av män, som genom den
spetsiga hatten utmärkas ss. judar.
Framställningen avser att håna judarna, för vilka
svinet var ett orent djur. Det mest bekanta
ex. från Sverige finnes å en konsol i Uppsala
domkyrkas koromgång. E.W.
Judetyska, se Jiddisch.
Judetörne, växtsläkte, se Z i z y p h u s.
Judex (lat., pl. ju’dices), domare, romerska
rättens benämning å edsvuren skiljedomare.
Rättegångsförfarandet i tvistemål i den
klassiska romarrätten var uppdelat i 2 skarpt skilda
moment. Först förhandling — in jure — inför
en magistratsperson, pretorn, där anspråket
formulerades och den tvistiga punkten angavs, litit
contesta’tio, sedan pretorn prövat och godkänt
anspråkets sakliga och formella befogenhet.
Därpå hänsköts avgörandet till en edsvuren
— 679 —
— 680 —
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
