Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Judex - Judic, Anne - Judica - Judiciell - Judicium - Judiska kalendern - Judisk litteratur
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
JUDISK LITTERATUR
privatman, j., utsedd ur en samling, colle’gium,
för längre tid valda personer utan
statsanställ-ning. Denna del kallades förfarandet in
judi’-cio. — En huvudavd. av den kanoniska rättens
Liber extra, som behandlar domarna, bär
också namnet j. E.K.
Judic [zydi’k], Anne, f. Damiens, fransk
skådespelerska och operettsångerska (1850—
1911), var från 1872 Bouffes-Parisiens’ och från
1876 Théåtre des Variétés’ av pikant espri
gnistrande primadonna. J. företog med lysande
framgång turnéer genom såväl Europa som
Amerika och spelade bl.a. i Stockholm 1886
och 1890. Bland hennes roller märkas Sköna
Helena, Storhertiginnan av Gerolstein, Niniche,
Lili och Lilla helgonet. G.K-g.
Ju’dica, namn på 5:e söndagen i fastan
(pas-sionssöndag) efter dess introitus (se d.o.) Ps.
42 (43 i sv. bibelövers.), vars begynnelseord
enl. Vulgata lyda: ”Judica me, Deus” (”Skaffa
mig rätt, Gud”). Jfr D o m i n i c a. S.N.
Judicie’ll (lat. judicia’lis), som hör till
domstolsväsendet. — Judiciell indelning,
jfr Domsaga och Domstol.
Judi’cium (lat.), rättslig dom;
omdöme(-sför-måga); i romersk rätt avgörande genom judtx
(se d.o.); även den huvudavd. av kanoniska
rättens Liber extra, som behandlar
processförfarandet. Om J. dei se Gudsdom. E.K.
Judiska kalendern, se Kronologi.
Judisk litteratur är gemensam benämning
för all judarnas efterbibliska litteratur, vare sig
den använder hebreiskt språk el. någon för
judarna egendomlig dial. av ett annat språk, ss.
jiddisch, judepersiska, judespanska, el. helt
faller inom annat språkområde, om den blott
hänför sig till judiska förhållanden och problem.
Den kan indelas i 3 stora skeden: 1) den ö
s-t e r 1 ä n d sk a perioden, från bibelkanons
fullbordan till de babyloniska skolornas
undergång (o. 100 f.Kr.—1000), 2) den
västerländska rabbinska litteraturens
t i d (1000—1750) och 3) den judiska
upplysningens och den moderna
nyhebreiska och jiddisc h-1 i
t-ter aturens tid (efter 1750).
Redan vid tiden för kanons fullbordan var
hebreiskan blott ett de lärdas språk, och det
blev nödvändigt att översätta de heliga
texterna. En grekisk övers., den s.k. Septuaginta,
kom till stånd o. 130 f.Kr. i Alexandria, och
i Palestina och Babylonien uppstodo fria övers,
el. parafraser på arameiska, benämnda targüm,
som först flera hundra år senare upptecknades
och samlades. Den utombibliska tradition,
mischna, som av de skriftlärda, söferim, genom
midräsch, exeges, bringades i överensstämmelse
med den skrivna lagen och utgjordes av dels
haläkä, lagbud, dels haggädä, meddelanden av
historisk el. moralisk art, samlades under de
två första årh. e.Kr. av tannä’im, lärare, bland
vilka J e h u d a h a-N a s i (död o. 195) åt sin
samling vunnit kanonisk giltighet. Utanför
denna stående bestämmelser kallas bäraitä,
utanverk, och töseftä, tillägg. — Under närmast
följ. årh. flyttades centrum för judisk bildning
till Babylonien, och de lärde, ämörä’im,
förkla-rare, utarbetade en arameisk kommentar till
mischna, gemärä, fulländning, som jämte
mischna bildar talmüd, läran, som o. 500
förelåg i två versioner, den babyloniska och den
jerusalemiska. Redan tidigare hade uppstått
särsk. exegetiska arbeten, midrascher, särsk.
ha-lakiska, och under andra hälften av den
österländska perioden författade de lärde, nu
kallade säbörälm, granskare, och senare gä’önlm,
högheter, en mängd även haggadiska
midrascher, ss. Peslktä och Midräsch rabbä. Till
denna tid hör även uppkomsten av den judiska
språkvetenskapen. Under tidigare årh. hade
muntligt fortplantats en tradition, massöret, om
den riktiga läsningen av den hebreiska texten.
Denna vokaliserades nu av s.k. massoreter i
Babylonien och Tiberias. Gaon S a’a d j a (d.
942) skrev på arabiska en hebreisk grammatik,
och en ordbok författades av M ena chem
ben Saruk från Tortosa (död o. 970). Den
liturgiska ritualen uppväckte en religiös poesi,
vars förnämste representant är E l’a z a r h
a-Kalir (o. 800). Den sedan så bekanta
kabbä-lä, tradition, mystik, tar sitt ursprung från
denna tid, representerat av Sefer jesirä
(Skapelsens bok), från o. 800.
Den andra perioden kan indelas i 3 skeden,
den spanska blomstringen (1000—
1200), senare medeltiden (1200—1500)
och förfallets tid (1500—1750). I skydd
av den arabiska kulturen uppnådde den judiska
i Spanien sin högsta blomstring.
Språkvetenskapen främjades av Jehuda Chajjug (d.
1010), A b u 1-w alid ibn Djanah (o. 1000),
som skrevo på arabiska, och Abraham ben
Ezra (d. 1167), som skrev även sina
filologiska arbeten på hebreiska. Bland
talmudfors-karna märkas S c h e m u’e 1 h a-N a g i d (d.
1055), I s h a k a 1-F a s i (d. 1103) och M o s c h e
ben Maimon (Maimonides, d. 1204),
vilken sistn. med sina kommentarer,
religionsfilosofiska och encyklopediska arbeten
betecknar höjdpunkten av j.l. En rik poesi
utvecklades av skalder som Schelomo ben G e b
i-rol (Avicebron, Gabirol, d. 1058),
MoschebenEzra (d. 1139) och Jehuda
h a-L e v i (d. efter 1140), den sistn. även bekant
som religionsfilosofisk förf. Även de exakta
vetenskaperna, främst medicin, matematik och
— 681 —
— 682 —
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
