Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Jul
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
JUL
kristen j., i det man länge drack liknande
minnesskålar till Kristus, Maria o.a. helgon. Den
till Frej offrade sonargalten, vid vilken löften
för kommande år avlades, torde ha tillhört
hednisk j., fast tidsuppgifterna växla och
seden knappast varit allmän. Kanske även
disa-blotet (se Dis), som under vinterhalvåret hölls
på skilda tider i olika bygder, varit en
beståndsdel av hednisk j., som säkert också firats
på skilda tider. Snorres uppgift, att den i
Norge inföll vid höknatten, vars tidfästning är
oviss, bl.a. emedan fast kalender först med
kristendomen infördes, kan näppeligen ha gällt
hela Norden. Den av Prokopios (se denne)
omtalade festen i Thule vid solens återkomst
kan ej identifieras med j., fastän
tidsbestämningen någorlunda stämmer, då den blott kan
passa områden n. om polcirkeln. Någon
anledning att anse nordisk j. som en urspr.
solfest finnes ej.
Jämförelsevis sent införde kyrkan en fest
till åminnelse av Jesu födelse, vars datum var
okänd. Den förlädes till en början till olika
dagar, bl.a. 6/i. Först vid 300-talets milt fästes
den i Rom vid dåv. vintersolståndsdag, 25/i2,
för att undantränga den senantika festen till
solguden, vars födelsedag då firades och vars
kalendersymbolik lätt kunde tillämpas på
Kristus.
För folklig uppfattning är j. årets förnämsta
fest, som därför kräver grundliga förberedelser
med slakt, bak, brygd, ljusstöpning, rengöring
och utsmyckning med julbonader m.m. Dess
längd har uppfattats olika. Den s.k. jultolften
innefattade tiden 25/ia—5/i, men julfriden
— brott mot den belädes med dubbel bot —
ingick under medeltiden redan 21/is,
Tomas-mässa, och 13/i2, Lucia, uppfattas ofta ss. j:s
början. Dess slut har i nyare tid förlagts till
13/i, Knut. Flera dagar benämnas lilla jul,
t.ex. Vn, 13/i2, 21/i2, 13/i och 2/2. Den folkliga
j.-festen syftar ss. flertalet fester framåt mot den
följ, tiden, och då den ju infaller efter
arbetsårets slut, får den i viss mån karaktär av
nyårsfest, även om det officiella nyåret förlagts till
annan tid, t.ex. vinternätterna (se d.o.). Man tar
därför vid j. tydor om hurudant året skall bli
och iakttager sedvänjor, avsedda att påverka
det. Vädret under jultolftens dagar ansågs t.ex.
förebåda de följ. 12 mån:s väderlek. För att
se, vad det nya året skulle medföra, gick man
under j.-natten års gång (se d.o.), företog
kristallskådning, blystöpning o.a.
spådomsåt-gärder. J. utmärktes av riklig mat och dryck,
ej blott emedan man då hade samlade förråd
efter skörd och slakt, utan även emedan
överflöd vid årets början ansågs båda gott för hela
året. Utom lutfisk och gröt, i katolsk tid den
”Sista kärven”.
Nordiska museet.
fastemat, som skulle föregå den eg. festen,
hade man riklig köttmat, särsk. fläsk, helst i
form av svinhuvud, skinka el. helstekt gris,
vilket möjl. kan härledas från det gamla
sonar-galtoffret, varvid dock
måste märkas, att
svinkött av ålder varit
festmat, oberoende av
religiösa synpunkter. På j u
1-afton el. d o p p a r
e-dagen skulle man
”doppa i grytan”, d.v.s.
förtära brödskivor, doppade
i köttspadet. Bröd
bakades av fler och finare slag
än eljest. Familjens medl.,
särsk. barn och tjänare,
fingo var sin julhög,
bestående av ett bröd av
varje slag och ofta en ost
och ett talgljus. Dessa
bröd fingo gärna prydliga
former. Sådana
”julkusar” med ofta
skämtsamma namn hade ej magisk
el. religiös karaktär utan
gjordes till prydnad och
till nöje för barnen.
Samma formglädje tog sig i
samband med lekar och
julupptåg uttryck i varjehanda halmfigurer, t.ex.
julbockar, fåglar, dockor m.m., likaledes utan
samband med magi el. religion. Däremot hade
den s.k. s å k a k a n, ett skådebröd, som låg
på julbordet hela j. och sedan förvarades i
sädbingen till vårarbetets början, till uppgift
att i sig samla j:s kraft och meddela den till
utsäde, plöjare och dragare. På förmögnare
ställen delades rikliga matgåvor ut till
jultiggare, liksom varje besökande självfallet måste
trakteras för att ej ”bära ut julen”. Boskapen
fick särsk. traktering för att trivas under året.
Likaledes hälldes julöl på vårdträden (se d.o.),
fruktträden och gårdens åkrar. Ett annat
utslag av j:s överflöd är julkärvarna, som sattes
ut åt fåglarna, bl.a för att dessa ej skulle
skada säden under året. Där man vid skörden
ägnat ”sista kärven” särsk. uppmärksamhet,
valdes stundom denna till julkärve, vilket dock
Såkakor från Västmanland och Västergötland.
— 709 —
—- 710 —
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
