Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Juliana Maria (drottning av Danmark) - Juliana (prinsessa av Hessen) - Juliana (prinsessa av Nederländerna) - Juliana av Norwich - Julianehaab - Julianska kalendern, perioden, tideräkningen el. eran - Julianus, 1. Didius (romersk kejsare) - Julianus, 2. Flavius Claudius (avfällingen; romersk kejsare)
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
JULIANA AV NORWICH
nung Fredrik V av Danmark i dennes 2:a gifte.
Otillgänglig intog hon under sin makes och som
änkedrottning under
sin styvson Kristian
VII:s regering en
undanskymd ställning
vid hovet, till dess
hon i
sammansvärjningen mot Struensee
1772 spelades ut mot
denne och drottning
Karolina Matilda.
Efter statskuppen
blev hon
medelpunkten i den nya
regeringen, men utan
politisk begåvning kom hon helt att stå under
O. Guldbergs ledning. Efter palatsrevolutionen
1784, då ministären A. P. Bernstorff kom till
makten, förlorade hon allt inflytande. P.N-m.
Hessen. 1) J., prinsessa (1652—93),
dotter till Karl X Gustavs syster Eleonora Katarina
(se denna), uppfostrades vid sv. hovet och var
ämnad till gemål åt Karl XI. Vacker och
varmblodig, inlät sig emellertid J. i en kärlekshandel
med en gift man, överste Gustav Lillie, och
födde honom 1672 en son. J. avlägsnades då
från hovet men inlät sig några år efteråt i ett
nytt kärleksäventyr, med en holländare vid
namn Marchand. 1679 gifte hon sig med denne,
som 1680 upphöjdes till friherre v. Liljenburg;
de flyttade sedan till Holland. P.S.
Nederländerna. 1) J., prinsessa,
nederländsk tronarvinge (f. 1909), enda barn till
drottning Vilhelmina och prinsgemålen
Henrik. Th.
Juliana av Norwich [nå’rij], engelsk
mystiker (o. 1343—efter 1413), trol. uppfostrad i
be-nediktinklostret Carrow nära Norwich och
någon tid nunna där, senare eremit i dess närhet.
J:s berömda ”Revelations of divine love” (utg.
i flera moderna ed.) utmärkas av ett väl
avvägt förhållande mellan det emotionella och
intellektuella; karakteristiskt för J. är, att ss.
huvudsynder nämnas slöhet och misströstan.
S.N.
Julia’nehaab [-håb], det sydligaste och
tätast befolkade distriktet på Grönland, mellan
61°n.br. och Kap Farvel, består av 9
kommuner (31 boplatser) med sammanlagt 3,661 inv.
(1930). Huvudorten, kolonien J. (554 inv.), är
synnerligen välbyggd och en av Grönlands
största lastageplatser. — I distriktet finnas
talrika spår av gammal nordmannabebyggelse,
bl.a. Igaliko, det forna Gardar, koloniernas
andliga och världsliga centrum med
biskopssäte, domkyrka och tingsställe. A.Ahn.
Julianska kalendern, perioden, t i d e-
rä kn inge n el. eran, jfr D i o k 1 e t i a n
s-ka tideräkningen. Se Kronologi.
Julia’nus. 1) D i d i u s J., romersk kejsare
(d. 193 e.Kr.), se Didius Julianus.
2) Flavius Claudius J., kallad J.
Apo’stata (Avfällingen), romersk kejsare
och nyplatonsk
teolog (332—363). Vid
den familjemassaker,
varmed kejsar
Con-stantius (se denne)
tryggade sin
tronbe-stigning mot
pretendenter, sparades hans
kusiner, de späda
prinsarna Gallus och
J. (337). Sedan även
Gallus röjts ur
vägen, upphöjdes J.
till cæsar med
kom
mando över Gallien (355), efter att dittills
under kejserlig onåd ha levt ett tillbakadraget
studieliv i den grekiska rikshalvans
lärdoms-centra; den urspr. kristne prinsen var redan
vunnen för den nyplatonska teologien, som han
omfattade med fanatiskt apostlanit, och
drömde om att kring detta lärosystem bygga upp en
antikristen kyrka (därav tillnamnet). I Gallien
visade sig J. mot förväntan som en energisk
organisatör och genial fältherre (segern vid
Strassburg 357 över en alemannisk
invasions-här). Då kejsaren genom truppförflyttningar
sökte motverka hans för centralmakten
obekväma maktställning, proklamerade J. 360 öppet
uppror i sin residensstad Paris. Innan det
kommit till väpnad sammanstötning, dog
Constan-tius 361, och J. blev obestritt hans efterträdare.
Som kejsare såg J. sin uppgift i att realisera
tanken om nyplatonsk statskyrkobildning,
kombinerad med anlikrisllig kampanj. Den kristna
kyrkan utmanövrerades planmässigt från
skola, här och förvaltning och bekämpades med
intensiv propaganda (vari ingick J:s teologiska
skriftställarskap, utmärkt mer av brinnande
övertygelse än av intellektuella el. estetiska
kvaliteter). Kampanjen avbröts genom J:s’
fälttåg mot Persien och inställdes omedelbart vid
hans död på slagfältet 363. — Märkligt nog har
J:s’ eftermäle icke blivit dikterat av den
kristna kyrkans förklarliga fiendskap. Huvudkällan
till hans historia har varit den honom
personligen närstående historikern Ammianus
Marcel-linus (se denne). Under det sista årh., fr.o.m.
novantik och romantik, ha J:s’ gestalt och öde
i hög grad sysselsatt Västerlandets fantasi, som
symboler för ”antikens undergång” (Viktor
Rydberg, Merezjkovskij) el. över huvud för den
tragiska drömmen om ”det tredje riket” (Ib-
— 715 -
— 716 —
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
