Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Justering - Justeringsstyrelsen - Justi, Johann Heinrich Gottlob von - Justi, Carl - Justicia - Justificatio - Justinianus I (östromersk kejsare) - Justinianus II (östromersk kejsare)
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
JUSTINIANUS
vänt ss. teknisk term, den av särsk.
justera-r e företagna undersökning, godkännande och
stämpling av redskap för mätning och vägning,
varigenom fastställes dessas fullst.
överensstämmelse med gällande norm (se L i k a r e
och Prototyp). Föreskrifter om j. lämnas
i k.f. om mått och vikt 9/io 1885. överinseendet
över j.-väsendet tillhörde urspr. den centrala
ämbetsmyndigheten över lantmäteriet (se
Lantmäteristyrelsen), handhades 1879
■—84 av ett särsk. ämbetsverk, Justering
s-styrelsen, förlädes därefter till Finansdep.,
tillkom 1908—10 Kontroll- och
justeringsstyrel-sen (se Kontrollstyrelsen) och tillhör
därefter Mynt- och justeringsverket. E.Spr.
Juste’ringsstyrelsen [Jys-], se Justering.
Justi [jo’s-], Johann Heinrich G o
11-lob von, tysk nationalekonom (1720—71),
prof, i Wien 1750, i dansk statstjänst 1757—
58, 1762 statlig kontrollör vid bergverken i
Preussen. Urspr. merkantilist, tog J. starkt
intryck av fysiokraterna. Han betraktas som
den tyska statsvetenskapens förste
systematiker. Skrifter: ”Staatswirtschaft, oder
systema-tische Abhandlung aller ækonomischen und
Kameralwissenschaften” (1755). T.E-r.
Justi [jo’s-], Carl, tysk konstforskare (1832
—1912), 1872—1901 prof, i Bonn, utgav en
rad utmärkta och vida spridda monografier:
över Winckelmann (3 bd, 1866—72), Velazquez
(2 bd, 1888; 3 Aufl. 1923), Murillo (1892, 2 Aufl.
1904), Michelangelo (2 bd, 1900—09) m.fl. —
Hans brorson L u d w i g J. (f. 1876), 1903 prof,
i Halle, blev 1909 direktör för Nationalgalerie i
Berlin och har utg. en monografi över
Giorgio-ne (2 bd, 1908, 2 Aufl. 1926), ”Deutsche
Maler-kunst im 19. Jahrhundert” (1921), ”Hans
Tho-ma” (1922) m.fl. E.W.
Justi’cia, växtsläkte, se Akantusväxter.
Justifica’tio, teol., se
Rättfärdiggörel-s e.
Justinia’nus, östromerska kejsare. 1) J. I
(482—565), blev 527 kejsare efter sin morbror
Justinus I. Begåvad och vetgirig, hade J. fått
all den utbildning, som kunde gagna honom i
hans blivande kall. Med administrationen o.a.
grenar av styrelsen fick han under sin
be-redelsetid som tronföljare göra praktisk
bekantskap. Han lät dock, trots sin oförnekliga
härsklystnad, aldrig locka sig att i förväg
tränga sig fram. J. gifte sig, medan ännu
Justinus levde, med sin älskarinna Theodora
(se denna), en mimisk skådespelerska av dåligt
rykte. Den orubbliga fasthet, med vilken han
genomförde utvecklingen av denna förbindelse,
torde visa ett av de mest framstående dragen
i J:s* omstridda karaktär. Omtvistad är den
andel, som Theodora kan ha tagit i regerings-
åtgärderna. Trol. har den blivit överskattad.
Men säkert är, att J. satte hennes omdöme högt.
Då vid ”nikaupproret” 532 (se
Bysantinska riket, sp. 504) kronan stod på spel,
visade sig J., möjl. på gr.
av ömsinthet inför
massakern, ej vuxen
situationen, medan
Theodora genom sin
kallblodighet
räddade riket åt familjen.
I övrigt har man
anklagat J. för
opålitlighet mot sina
hjälpare. Vad som
här berott på J. och
vad som
genomdrivits av Theodora
och hovpartiet, är tvivelaktigt. Kvar står
i varje fall som utmärkande för kejsaren en
fenomenal arbetsförmåga och en sällsynt energi
vid utförandet av stora planer på lång sikt.
Den allt dominerande tanken hos J. torde ha
varit att med återställande och utvecklande
av Konstantin den stores makt över kyrkan
(jfr Cæsareopapism) förena det gamla,
”all världen” omfattande Romerska
kejsardömet. Förberedelserna gjordes redan under
Justinus, utan tvivel med J. som förnämsta
drivkraft. 518 började inom kyrkan en
orientering åt v.: Chalcedonense (se C h a 1 k e d o n)
återställdes. Att, även med våld, upprätthålla
den sålunda fastställda ortodoxien fattade J.
som en av sina förnämsta uppgifter. I
”Cor-pus juris civilis” (se d.o.) gåvos de rättsliga
förutsättningarna för det världsrike, som skulle
nydanas. Det saknades ej skickliga män, som
härutinnan kunde bistå kejsaren. Johannes
av Kappadokien hjälpte med genial
hänsynslöshet J. länge över de allt större ekonomiska
svårigheterna. Belisarius och Narses (se dessa)
voro fältherrar av mycket hög rang och
tjänade, så vitt vi kunna döma, kejsaren med aldrig
sviktande trohet. Men verket, utan tvivel både
väl planlagt och i allm. skickligt bedrivet, var
för stort för rikets krafter. Procopius’ (se
denne) framställning är uttrycket för det hat, som
på många håll jäste i det överansträngda riket.
— I sitt äktenskap med Theodora var J.
barnlös. Han utsåg till sin efterträdare sin
systerson Justinus II. Jfr Bysantinska riket,
sp. 504 ff. — Litt.: Ch. Diehl, ”Justinien et
la civilisation byzantine au VI:e siècle” (1901);
J. B. Bury, ” History of the later Roman
em-pire”, 2 (1923). Lm.
2) J. II (669—713), son till Konstantin IV,
680 faderns medkejsare, ensam kejsare 685—
695, stod under inflytande av gunstlingar, som
— 753 —
— 754 —
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
