Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Järn och stål - Järn- och stålframställning
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
JÄRN OCH STÅL
kolhalten är, desto större blir den naturliga
hårdheten och hållfastheten. Tack vare j:s
egenskap att undergå omvandlingar vid högre
temp. kan man dessutom modifiera de
mekaniska egenskaperna hos j. med viss kolhalt
inom vida gränser genom upphettning till
bestämda temp. med efterfölj., på olika sätt
reglerad svalning (se G 1 ö d g n i n g, H ä r
d-n i n g och Värmebehandling), liksom
även genom bearbetning i varmt och kallt
tillstånd. Vid tillverkning av j. begagnar man sig
i stor utsträckning av dessa förhållanden, och
mikroskopiska strukturundersökningar intaga
vid sidan av hållfasthetsprov en framskjuten
plats vid kontrollen av produkternas
lämplighet för sitt ändamål.
Huvudparten av allt j. är olegerat. För en
mångfald spec. ändamål använder man
emellertid 1 e g e r a t j., där man genom tillsats
av ett el. flera legeringsämnen framkallat för
ändamålet särsk. lämpliga egenskaper. I
främsta rummet bland de olika typerna av
le-gerat j. stå de s.k. rostfria stålen.
Le-geringsämnenas art och mängd i dessa stål
växla, allteftersom man önskar särsk.
mot-ståndsförmåga mot angrepp av olika frätande
ämnen, och efter erforderlig grad av
rostsäkerhet. I allm. innehålla stålen krom och
nickel. En vanlig sammansättning är 18 °/o krom
och 8 °/o nickel. Legeringsämnena äro
emellertid dyra, och man söker med hänsyn till
stålets pris hålla så låga halter, som
användningsändamålet medgiver. För
byggnadskon-struktioner o.d. har ett relativt billigt stål med
upp mot 1,5 °/o koppar visat sig ur
rostnings-synpunkt bättre än olegerat stål. För att öka
eldhärdigheten legeras j. med krom,
kisel, molybden etc. Till s.k. snabbstål,
avsett för skärande verktyg, som arbeta med
stor skärhastighet, användes stål med c:a 18 °/o
wolfram. En stållegering med c:a 12 °/o
mangan besitter särsk. stor slitstyrka och
användes för krosskäftar, spårkorsningar o.d.
— Vid sidan av dessa o.a. typer av höglegerade
stålsorter användas ofta sådana med endast små
halter av legeringsämnen, vilka, utan att
direkt förändra stålets karaktär, göra det mera
mottagligt för en viss behandling, t.ex. öka dess
förmåga att taga härdning (se d.o.) el.
förbättra dess allmänna egenskaper. Vid icke
smidbart järn ha legeringstillsatser endast
mycket begränsad användning. Genom
legeringsämnen förskjutas temp. för omvandlingarna
i j. Vissa höglegerade stålsorter bestå vid vanl.
temp. av austenit el. martensit, även om de icke
undergått särsk., därpå inriktad behandling.
— Genom inverkan av svavel blir j. sprött i
rödvarmt tillstånd, s.k. rödbräcka. Syre
har samma inverkan, s.k. rödskörhet.
Fosfor gör j. sprött i kallt tillstånd, s.k.
kall-bräcka. I gjutjärn håller man dock gärna
en relativt hög fosforhalt, emedan järnet
därigenom blir mera tunnflutet och lättare
fyller gjutformen. En avsiktligt hög
svavel-halt finner man ibland i stål, som är avsett
att bearbetas med automatiska skärverktyg.
Järn- och st ål framställning. Konsten att
framställa järn ur malm har bevisligen varit
känd sedan o. 1300 f.Kr., då
järnframställning omnämnes i ett brev från hettitkonungen
Chattuschilisch II till Ramses II. Äldre fynd av
järnföremål äro visserligen kända, bl.a. från
Kreta o. 1500 f.Kr., men man kan ej med
säkerhet avgöra, om ej dessa föremål äro tillverkade
av gediget järn. I Sverige äro fynd av
järn-föremål kända från o. 1100 f.Kr., men dessa
äro med all säkerhet av utländskt ursprung.
Intill o. 150 f.Kr. äro sv. fynd ytterst
sällsynta. Från denna tid börja de att uppträda
allmännare, vilket talar för, att man då
börjat en inhemsk tillverkning grundad på egna
malmfyndigheter. Vissa forskare anse dock,
att tiden härför ligger mycket längre tillbaka,
o. 600 f.Kr. De första ugnarna för
järnframställning utgjordes endast av en grund, med
lera el. sten inklädd grop i marken, i vilken
bergmalm el., särsk. i Sverige, myrmalm
upphettades med ved el. träkol och reducerades
utan smältning. Man fick på detta sätt små
klumpar av starkt slaggbemängt järn, som
genom upprepad upphettning och hamring
hopsmiddes till en för vapen och verktyg
användbar produkt, dock givetvis med mycket
ojämna egenskaper. De äldsta ugnarna drevos med
naturligt drag. Genom införande av bläster,
först driven för hand el. med trampverk,
senare med vattenkraft, fick man en kraftigare
upphettning, större produktionsförmåga och
ett renare järn. Man ökade också ugnarnas
storlek och murade dem över marken, ofta i
en kista av stockar. I Sverige utvecklades på
detta sätt den s.k. b 1 ä s t e r- el. o s m u n
d-ugnen, som på sina håll användes ännu in
på 1800-talet. Ett högre utvecklingsstadium
bilda styckugnarna, ett slags låga
schaktugnar, som började användas i
Steier-mark, sannolikt o. 1200. Alltjämt framställdes
dock endast smidbart järn, oftast med
låg kolhalt. Man visste emellertid, att man
genom att låta järnet kvarstanna i ugnen
under fortsatt eldning kunde få ett hårdare
material, d.v.s. stål, bildat genom
kolupptagning från träkolet. Då man i strävan att
framställa denna värdefullare produkt också ökade
hettan i ugnen genom kraftigare bläster, blev
kolupptagningen ibland så stark, att man jämte
— 807 —
— 808 —
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
