Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Jät - Jätsberg - Jättar - Jätteagave - Jättebaggar - Jättebastborre
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
JÄT
Jät, s:n i Kinnevalds hd, Kronobergs län, vid
n.ö. stranden av Åsnen; 58,so kvkm., därav
40,22 land; 736 inv. (1932; 18 inv. pr kvkm.);
11,13 kvkm. åker (1927; 27,7 °/o av landarealen),
21,19 kvkm. skogsmark. Egendom: Jätsberg. —
Pastorat: Kalvsvik och J., Kinnevalds kontrakt,
Växjö stift. M.P.
Jätsberg, gods i Jäts s:n, Kronobergs län;
areal med underlydande 1,500 har, varav 300
åker; taxeringsvärde 550,000 kr. (1932).
Huvudbyggnaden från 1655 är av trä i 2 vån. med 2
flyglar. J. tillhörde 1664—1766 ätten Uggla,
1855—1921 ätten Rappe. Nuv. ägare är
löjtnant I. Lysén. Th.P.
Jättar, övernaturliga väsen i mytologi och
folktro, av mänsklig skapnad men med
oerhörd kroppsstorlek och styrka el. andra
bisarra och farliga egenskaper (otrolig snabbhet,
omättlig matlust, öga mitt i pannan med
genomborrande blick, förmåga att antaga
djurgestalt etc.). Olika kollektivnamn antyda dessa
egenskaper, så t.ex. vårt jätte, som liksom isl.
ptunn hör samman med urgerm. etan (äta) och
alltså betyder ”storätare” el. enl. andra
”likäta-re”, fnord. thurs m.fl. — De äldsta spåren av
hithörande trosföreställningar, som återfinnas
även hos många primitiva folk, finner man i
skapelsemyter och upphovssägner (se
Folksägen), av vilka många påträffas i den
fornnordiska litteraturen: världen har skapats av en j:s
kropp (Ymer), vindarna framgå, då en j. i
fågelhamn skakar sina vingar (Hræsvelgr).
Iögonfallande naturbildningar men även av
människohand resta byggnader av stora dimensioner
förklaras som verk av j.; fritt liggande klippblock
uppfattas av folket som kastade av j.; en udde
har bildats, genom att en j. velat bygga bro över
ett sund men ej orkat hela vägen; han har
burit grus i en säck, men gruset rann ut genom
ett hål, varvid en ås uppstod, el. han har tömt
sin ena sko, varvid den urhällda sanden gav
upphov till en kulle; man har tolkat forngravar
som j.-gravar och tänkt sig borgruiner el.
stenkyrkor uppförda av j. (se F i n n). I likhet med
folktrons lokala naturväsen (näcken,
skogssnu-van o.s.v.) tänkas j. ss. boende i bergen, havet,
sjöar, mossar o.d.; i Norge har sålunda den
ogästvänliga fjälltrakten Jotunheimen sitt namn
efter dem. I fornnordisk diktning förlädes
deras vistelseort längst bort i n.ö. (Jotunheimar),
och man föreställde sig j.-världen och dess
villkor i analogi med människornas: den
behärskas av furstar som Trym och Utgårdaloke,
jätten Hymer äger stora hjordar och
fiskevatten, och havs-j. Ägir bjuder gudarna på gille.
Mera sällan låter det sig göra att förklara namn
och karaktär på mytologiska j.-gestalter som
natursombolik. Så kan vara fallet med namn
som Ägir och Dofri (havets och fjällets j.), men
på senare och rent kompilatoriskt-mytologiskt
stadium stå de många j.-namn, som i grekisk
och noidisk mytologi sammanfalla med
naturföreteelser, ss. från nordiskt gebit Logi (eld),
Kari (vind), Jökull (isfält), Frosti (köld) o.s.v.
— I allm. äro j. en mot människor och gudar
fientlig makt i ständig kamp mot gudar och
heroer. De stå dock mytologiens gudar rätt
nära och kämpa med dem om
världsherraväldet. I nordisk mytologi besegrar Tor j. med
sin hammare och genom sin stora kraft, Oden
genom list och slughet. Den senare ger
upphov till den första striden mellan j. och gudar,
vilken för till den slutliga kampen mellan dessa
makter, slutande med gudavärldens undergång
(se Ragnarök). Om liknande motiv i
grekisk mytologi se Giganter. I epik från
medeltiden berättas om strider med j. framförallt
i keltisk diktning (Arturcykeln), men även i
germansk, t.ex. i Beowulfskvädet och
Didriks-sagan. Det människofientliga draget hos j. har
bevarats av folksagan, där de skildras som elaka
och avskräckande fula kvinnorövare och
män-niskoätare. I primitiv dikt åskådliggöres
hjältens mod och styrka bäst genom att låta honom
övervinna en ofantlig j. För att ytterligare
förhöja hjältens bedrift ger sagan j. flera
huvuden (d.v.s. i besittning av ett större mått
livskraft än vanligt folk), gör honom sårbar
endast på ett ställe el. omöjlig att döda, förrän
det föremål, vari hans liv är gömt, blivit
anskaffat. — Litt.: C. W. v. Sydow, ”J. i mytologi
och folktro” (i ”Folkminnen och folktankar”,
6, 1919). S.L-d.
Jätteaga’ve, Falsk, växtart, se
Four-c r o y a.
Jättebaggar, Dyna’stidæ, skalbaggsfam. av
gruppen bladhorningar, förekommande nästan
uteslutande i tropiska Amerika och inrymmande
några av världens största kända skalbaggar.
Den mest bekanta arten är
Herkulesbag-g e n (Dyna’stes he’rcules), vars hanne
(inberäknat det långa hornet på prothorax) uppnår
en längd av ända till 15,7 cm.; utom detta
hornutskott bär den ett något kortare på huvudet.
Honan är mindre och saknar horn. Kroppen
är mörkbrun-svart. J. äro i rörelsé under
natten men hålla sig om dagen dolda i murken
ved, under torrt löv o.d. — I Sverige
representeras fam. endast av noshornbaggen
(Ory’ctes nasico’rnis), som förekommer i s.
Sverige i sågspånshögar och garverier m.m. —
Om goliatbaggen se Guldbaggar.
S.Bgtn.
Jättebastborre, Dendro’ctonus micans, når en
längd av ända till 9 mm. och är den största
europeiska barkborren. Kroppen är avlång.
— 883 —
— 884 —
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
