Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Jättebastborre - Jättebälta - Jättecell - Jättedykare - Jätteekorrar - Jätteeukalyptus - Jättegrytor - Jättegröe - Jättegök - Jättehattorm - Jättehjort - Jättehäger - Jättekänguru - Jättemussla
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
JÄTTEMUSSLA
glänsande svart och långt gulhårig. Den är
utbredd över hela Sverige, men sällsynt. J. är
bunden uteslutande till granen och angriper
vanl. endast nedre delen av stammen.
Modergången är endast få cm. lång. Utefter dennas
ena sida åstadkommes en utvidgning, i vilken
samtliga ägg avläggas. Larverna gnaga
sedermera ej enskilda gångar utan ett enda rum
(”familjegång”) av växlande form, som de
gemensamt söka utvidga. Modergången går djupt
in i splinten, larvgångarna övervägande i
barken. S.Bgtn.
Jättebälta, se Bältdjur.
Jättecell uppstår i allm. genom stark tillväxt
av en cell, på så sätt att kärnorna dela sig,
utan att en protoplasmadelning kommer
tillstånd (se Celldelning). En j. innehåller
därför ofta ett stort antal kärnor. Mest kända
äro de j., vilka uppträda i tuberkulösa och
luetiska reaktionshärdar, och de s.k.
främmande kropps-j., som utbildas omkr. fastare, i en
vävnad inlagrade främmande kroppar. Även
vid resorption av bensubstans bildas j. (se
B e n v ä v n a d, sp. 605). T.H-n.
Jättedykare, zool., se Dykantiloper.
Jätteekorrar, Ratufa, släkte av fam. ekorrdjur
(se d.o.) bland gnagarna, i Främre och Bortre
Indien förekommande former av upp till en
mårds storlek. Den vanligaste är kungsekorren,
R. 1’ndica, från Främre Indien. Y.Ln.
Jätteeukaly’ptus, trädart, se Eucalyptus.
Jättegrytor, i berghällar, stundom i lösa
block befintliga, i typisk form cylindriska el.
grytliknande ursvarvningar, ofta dock blott
fragmentariska el., särsk. i starkt skiffriga
bergarter, övergående i rännformiga urholkningar.
De ursvarvas av genom vattenvirvlar roterande
stenar, s.k. löpare, och äga på gr. härav ofta
spiralformiga fåror på väggarna. Storleken,
diam, och djup, växlar inom vida gränser
(maximum c:a 10—20 m.). De indelas efter
bildningssättet i: 1) J., bildade i normala
floder och vattendrag, till vilka de alltså
geografiskt äro bundna, särsk. till fors- och
fallsektionerna. 2) Glacifluviala j., orsakade av
landisars och glaciärers smältvattensflöden och
därför ej ss. de föregående bundna till
terrängens lägsta delar och vattendragen. Hit höra
flertalet fennoskandiska j. Ofta äro de belägna
högt uppe på bergshöjderna. Mest synas de
härröra från avsmältningstidens subglaciala
älvar, men ovan högsta strandgränsen även
från laterala och superglaciala isälvar. Deras
glaciala ursprung framgår ej sällan av
gla-ciala räfflor vid mynningen. Ofta äro de ss.
i Bohuslän bundna till framträdande avsatser
i terrängen, vilka i istäcket antagl. framkallat
bristningar och sprickor, som i sin tur verkat
G. Frödin foto.
Klyfta med glacifluviala jättegrytor
(max.-diam. och djup c:a 15 m.), ö. om Innsvandet,
Værdalens fögderi, Norge.
dirigerande på det glacifluviala smältvattnet.
3) J., bildade i fritt läge vid nutida el.
forntida havs- och sjöstränder genom
bränningarnas virvelrörelser och rotation av
klapperstenarna (strandgrytor). Till formen bli de
gärna grunda och långsträckta mer el. mindre
vinkelrätt mot strandlinjen. — Jfr E v o r s i o n.
G.Fn.
Jättegröe, växtart, se G 1 y c e r i a.
Jättegök, Scythrops novæ-holla’ndiæ,
tillhörande fam. eg. gökar (se d.o.), bebor
Australien, Nya Guinea och Moluckerna. J., som är
askgrå med mörka tvärstreck, är den största
av alla gökar. Den lever av insekter; bedriver
boparasitism i flöjtfågelns bo. Y.Ln.
Jättehattorm, se
Glasögonormsläk-t e t.
Jättehjort, se Irländsk jättehjort.
Jättehäger, se Gr å h ä g e rs 1 ä k t e t.
Jättekänguru, stora arter inom släktet
stor-fotkängurur.
Jättemussla, T rida’ena gigas, den största av
alla musslor; vikt 100—200 kg.; längd 1—2 m.
J. utmärkes av mycket tjocka, triangulära,
likartade skal, försedda med starka tväråsar, som
bära taktegelartat grupperade fjäll.
Kantfjällen äro knivskarpa, så att vid skalens slutande
— 885 —
— 886 —
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
