Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Kalendegillen - Kalender, kalendarium - Kalenderklinga - Kalenderregler - Kalenderår - Kalesch - Kaleva (mytologi) - Kaleva, Ömsesidiga försäkringsbolaget - Kalevala
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
KALEVALA
och England, och de förvärvade genom gåvor
stora rikedomar. Småningom urartade deras
festligheter, under reformationstiden upplöstes
de flesta, och deras egendom indrogs. I
Norden äro de kända blott från Danmark (inkl.
Skåne och Gotland), där de förbjödos genom
Kristian IV:s recess 1643. De kallades här vanl.
k. (även förvrängt till galtegillen), och
ännu fortlever i Lund ett dylikt brödraskap
(SodalFtium sacerdo’tum majus lunde’nsium),
vars historia kan följas tillbaka till 1300-talet.
Det består numera endast av de båda
stads-komministrarna och kyrkoherden i S:t Peters
klosters och N. Nöbbelövs församlingar. Det
s.k. Kalendehuset (nu flyttat till
Kulturhistoriska museet) har intet att göra med detta gille
utan synes ha samband med ett Sodalitium
minus, om vilket i övrigt endast föga är
bekant. — Litt.: W. E. Wilda, ”Das Gildenwesen
im Mittelalter” (1831). C.
Kale’nder (medeltidslat. calenda’rium, till
lat. cale’ndæ, l:a dagen i mån.), k a 1
enda r i u m. Begreppet k. användes i olika
betydelser. K. betecknar dels sammanfattningen
av alla de regler för tidsindelning och
tideräkning, som varit gällande hos olika folk och
vid skilda tidpunkter. Man talar således om
den judiska k., den julianska k. el. gamla
stilen, den gregorianska k. el. nya stilen, franska
revolutionskalendern (se d.o.) o.s.v. I denna
betydelse sammanfaller läran om k. med
kronologien (se d.o.). K. betecknar också en tryckt
förteckning i tabellform över årets dagar, så som de
äro ordnade för ett visst år i månader och
veckodagar med angivande av tidpunkterna för de
religiösa festerna och helgdagarna m.m.,
således sammanfallande med almanacka (se d.o.
och Computus ecclesiasticus). En
sådan förteckning kan också avfattas så, att den
gäller för vissa år i följd el. för ett obegränsat
antal år (beständig k., calenda’rium
perpe’-tuum). — Till k. fogades redan tidigt nyttiga
uppgifter av olika slag (se K a 1 e n d e r r e
g-1 e r) och även uppsatser av underhållande
natur. Det är huvudsaki. sådana publikationer,
som numera hos oss gå under beteckningen k.,
som t.ex. Statskalendern, Lärarekalendern etc.
I vissa fall slopas de kalendariska uppgifterna
fullst., och k. blir beteckning för en
publikation av växlande innehåll, som utkommer en
gång om året. M-t.
Kalenderklinga, svärdsklinga med
dekorativt inetsad, mer el. mindre fullst. kalender;
förekom redan på 1500-talet i Tyskland och
återupplivades i Sverige på 1700-talet. G.W.F.
Kalenderregler, korta anvisningar och
regler i ordspråksform med folkmedicinskt,
meteorologiskt och till lanthushållningen hörande
— 969 —
innehåll. K. anknyta till vissa dagar och
deras helgonnamn, varvid omständigheter
iakttagna ifrågavarande dag tros spela in under
följ, tidsperiod el. ha avgörande betydelse för
en följ, dag, som anses stå i bestämt
förhållande till den förra (t.ex. ”när Erik ger ax,
ger Olov kaka”). Den muntliga traditionens k.
äro dels grundade på urgammal
naturiakttagelse, dels övertagna från sedan 1500-talet i
Europa spridda tryck, främst
”Bondeprakti-kan” (se d.o.). — Litt.: A. Yermoloff, ”Der
landwirtschaftliche Volksweisheit in
Sprich-wörtern. 1. Der Volkskalender” (1905). S.L-d.
Kalenderår, tiden fr.o.m. årets första dag
t.o.m. dess sista, enl. gällande kalender.
Kale’sch (fra. calèche, ytterst ett slaviskt
ord), lätt, 4-hjulig vagn med 2 mot varandra
vända säten och med sufflett baktill;
framsätet ofta litet och blott avsett för tillfällig
användning. Även tyngre k., liknande landån (se
d.o.), ha förekommit. Bj.
Kadeva, se Finsk mytologi, sp. 559.
Ka’leva, ömsesidiga
försäkringsbolaget, Finlands äldsta livförsäkringsbolag,
grundat ss. a.-b. 1874, förändrat till ömsesidigt
1923. Huvudkontor i Helsingfors. S1/i2 1931
var sammanlagda livförsäkringsbeståndet
(direkt och indirekt) l,232,s mill. fmk. Samma
dag var omslutningen 292,» mill. fmk., varav
grundfond 2,5 mill. Th.Dn.
Ka’levala, finska folkeper, ss. samlat
diktverk utg. av Elias Lönnrot (se denne),
sedermera betraktat som Finlands nationalepos.
Allmogesångarna föredrogo dessa som mindre
kväden, s.k. runsånger (fi. runo, äldre runoi),
vilka dels utgöra episk-lyriska ballader, dels
rent lyriska dikter, besvärjelser och
trolldoms-kväden samt folkdiktning av annan art.
Gemensamt för dessa skilda diktformer är det
versmått, ”runometer”, i vilket de äro
avfattade. Varje ”runvers” utgöres av 4 trokéer och
består i regel av 8 stavelser. Strofindelning
förekommer icke och i regel ej heller slutrim,
men däremot allitteration inom samma
versrad. Runversen prydes, liksom ofta primitiv
lyrik, av parallellism, en upprepning av
samma tanke i två el. flera på varandra följ,
verser i olika ord el. bilder. De episka sångerna
föredrogos till enkla, entoniga melodier,
stundom av två rapsoder samtidigt, som sittande
mitt emot varandra och hållande varandra i
händerna vaggade fram och tillbaka i takt
med versens rytm (jfr K., inledning till l:a
sången). Bland mängden av namngivna
run-sån^are finnas många med stor ryktbarhet,
t.ex. i Nordkarelen Simana Sissonen (d. 1848),
i Archangelsk Arhippa (död o. 1840) och
Miih-kali Perttunen, i Ingermanland sångerskan
— 970 —
Artiklar, som icke återfinnas under K, torde sökas under C-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
