Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Kalevala
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
KALEVALA
Paraske. — K. ss. samlat epos är Finlands
första skönlitterära skapelse på eget språk.
Intresset för runsången väcktes redan under
det svenska väldets dagar av H. G. Porthan
(se denne), sedan den under årh. undertryckts
av det protestantiska prästerskapet. Under
inflytande från den tyska och sv. romantikens
intresse för folkvisan påbörjade under
1800-talets första decennier en liten krets finska
studenter (Sjögren, Poppius, Gottlund m.fl.) den
första insamlingen av runsånger, vilken
utsträcktes även till finnskogarna i Värmland
och Dalarne. 1820 publicerade åboprofessorn
v. Becker en sammanställning av de kvad, han
funnit om sagohjälten Väinämöinen, och 1822
—31 utgav Z. Topelius d.ä. 5 h. ”Suomen
kan-san vanhoja runoja” (Finska folkets gamla
runor). En målmedveten insamling av
run-sångerna utfördes dock först av Lönnrot,
vilken som ung läkare gjorde flera
upptecknings-resor till ryska Karelen, där traditionen var
rikast bevarad. Sin första samling, ”Kantele”,
utgav han 1829—31 i 4 h. Han följde därvid
sina föregångares metod att hoparbeta olika
varianter av ett episkt kvad till en
sammanhängande sång. Efter nya insamlingsresor i
Karelen beslöt han förverkliga sin idé att
utgiva en stor samling runsånger som läsning
för folket. Han hoparbetade för detta
ändamål 1833 de olika episka kvaden till ett
sammanhängande epos på 5,000 verser, fördelade
i 16 sånger, vilket första utkast ”Runokokous
Väinämöisesti” (Runosamling om
Väinämöinen) tryckts först 1892. Efter förnyade
insamlingar och omarbetningar utkom 1835
”Kale-vala” i 32 sånger, tillsammans innehållande
12,000 verser. Denna s.k. gamla K. är dock
icke den form av verket, som gjort det till
finskt nationalepos och fört runsången över
till andra språk. Lönnrot och yngre
medhjälpare, framförallt D. Europæus, företogo under
1840-talet upprepade resor i ö. Finland för
insamling av material till en finsk ordbok.
Härvid träffade de på båda sidor ryska
gränsen sångare, som sutto inne med för dem
hittills okända kväden, vilket gav Lönnrot
anledning att infoga det nya stoffet i sitt
tidigare verk, och 1849 utkom K. i sitt nuv. skick,
22,795 verser i 50 sånger.
Första sången i K. skildrar världens
tillkomst ur ett ägg och hur länder och hav
formas av Ilmatar (”luftens jungfru”), som
föder Väinämöinen, sedan hon varit
havande i 700 år; i den andra uppträder
Väinämöinen som en kulturheros, jordens förste
be-byggare och brukare. Härefter följer hans
sångtävlan med Joukahainen, då han
binder denne med trolldomsrunor, tills Joukahai
— 971 —
Artiklar, som icke återfinnas
nen lovar honom sin syster Aino (sång 3),
som gråtande avvisar den gamle trollkarlens
frieri och därefter drunknar i havet (4); hon
biter som fisk på hans krok men försvinner
gäckande ånyo (5). Väinämöinen drager till
Pohjola för att fria till pohja jungfrun,
undgår Joukahainens hämnd (6), avvisas, då
han ej kan smida kvarnen Sampo, uppfyller
dock pohjajungfruns prov, till dess han vid
timrandet av en båt av stumparna av hennes
spinnredskap sårar sig och återvänder hem (7
—10). Väinämöinen försätter med
trolldoms-konst 11 m a r i n e n till Pohjola, där denne
smider Sampo (10). Lemminkäinen, den
tredje av K:s stora hjältar, bortför K y 11 i k k i,
som sviker honom (11—12), friar till
pohja-jungfrun, finner sin död, då han för att vinna
henne jagar svanen vid dödsfloden; modern
hopsamlar styckena av hans stympade kropp
och återuppväcker honom (12—15).
Väinämöinen söker i dödsriket trollformeln för
byggandet av sin båt (16), finner den sedan i
jätten Vipunens mage (17), far samtidigt
med Ilmarinen på ny friarfärd till Pohjola,
”den stora friarfärden” (sångerna 18 och 19),
som utgör det lönnrotska verkets mittpunkt.
Ilmarinen utför de svåra proven och vinner
jungfrun, varefter bröllopet firas (20).
Lönnrot har i detta sammanhang inflätat en serie
fristående bröllopssånger (21—25). Härefter
vidtar ”Lemminkäinencykeln” (26—30), som
skildrar Lemminkäinens farofyllda
hämnde-färd till Pohjola, hur han dräper
pohjagår-dens husbonde och går i landsflykt. Sångerna
31—36 bilda tillsammans den gripande
Kul-lervoepisoden och skildra, hur slaven K
uller v o dödar Ilmarinens maka, skändar en
ungmö, som befinnes vara hans egen syster,
dräper sin faders baneman och slutl. sig själv.
Ilmarinen smider en ny maka av guld och
silver men kan ej ge henne liv (37), rövar sin
döda hustrus syster (38). Väinämöinen,
Ilmarinen och Lemminkäinen fara till Pohjola och
röva Sampo; på vägen dit stöter båten på en
gädda, av vars käkben Väinämöinen
förfärdigar den första kantelen (se d.o.); Pohjas
härskarinna bortför sol och måne men tvingas
av Ilmarinen att släppa dem (39—49). I K:s
sista sång möter en egendomlig genklang av
uppgörelsen mellan den gamla och den nya
tron. Jungfru Marjatta (Maria) blir
havande av ett lingon och föder en son, som döpes
till Karelens konung. Väinämöinen vredgas
häröver och lämnar landet i sin kopparbåt,
sedan han skänkt suomifolket sin kantele till
sång och evig glädje.
Då Lönnrot hoparbetade sitt stora verk,
tänkte han sig de skilda kvädena som rester
— 972 —
under K, torde sökas under C.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
