Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Kalevala - Kalevepoeg - Kaleviska bildningar - Kalf, Willem - Kalfaktor - Kalfatra
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
KALFATRA
av ett uråldrigt finskt folkepos och betraktade
sitt arbete som försök till rekonstruktion
härav. Denna åsikt var länge den allmänt
förhärskande. Den eg. K.-forskningen började
först o. 1880 med Julius Krohn (se denne),
som för att påvisa varje enskild sångs
vandring från en trakt till en annan utarbetade
den bekanta topografisk-historiska metoden,
som sedermera vunnit allmänt erkännande som
folkloristisk arbetsmetod. Hans arbete har
sedermera fullföljts av sonen Kaarle Krohn (se
denne) m.fl. Härvid visade sig, att de enskilda
runsångerna ha olika ålder och ha uppstått på
skilda ställen inom det finska språkområdet.
Om något enhetligt ursprung kan icke vara
tal. Olika geografiska områden ha givit
väsentligen olika tillskott till rundiktningen:
esterna diktade framförallt lyrik och ballader,
västfinnarna legender och trollformler, i
finska Karelen samarbetades de två
sångargrup-perna, och på ryska sidan utbildades de episka
cyklar, vilka Lönnrot knöt samman till K. —
Ehuru sångernas ålder överskattats —
diktarten i sin helhet är ej äldre än medeltiden,
och enskilda sånger äro byggda på sv. och
ryska folkvisemotiv el. historiska tilldragelser
—, är dock mycket av innehållet förkristet
stoff. Typiska i detta avseende äro
upphovs-myterna: jordens och himlens skapelse ur
världsägget; Sampo, kvarnen, som maler
havets och jordens rikedomar, den trollkunnige
smeden Ilmarinen smider dess brokiga
lock (himlavalvet); den första harpan skapas
av det till formen harpliknande käkbenet hos
en fisk el. av stammen på en klagande björk
o.s.v. Inhemsk finsk mytologi döljer sig även
bakom namnet P o h j o 1 a, dödsriket vid
döds-floden i n., dit sol och måne bortrövas, men
framförallt i de magiskt bindande
trollsångerna. — Som episk komposition står K. ej i
jämbredd med homerisk dikt el. den
germanska hjältedikten. Även de gamla folkliga
kvä-dena anknyta snävt till enskilda motiv och
sakna överblick över handlingen. Men i avseende
på lyriskt djup, fin naturförståelse och
bildrikedom och ej minst genom den milda och
vemodiga medkänsla, som utmärker finsk
folklyrik, stå dessa sånger ouppnådda inom all
folkdikt. — Litt.: Sv. övers, av M. A. Castrén
(2 bd, 1841), K. Collan (2 bd, 1864—68, 2 uppl.
1922), R. Hertzberg (1884); J. Krohn, ”Finska
litteraturens historia, 1. Kalevala” (1891); K.
Krohn, ”K.-studier” (i ”F. F. Communications”
53, 67, 71, 72, 75, 76,’1923—28); F. Ohrt, ”K.”
(2 bd, 1907). S.L-d.
Ka’levepoeg, estniskt nationalepos, på finsk
runmeter (jfr Kalevala), förf, av läkaren
F. Kreutzwald (1803—82) och utg. i 20 sånger
— 973 —
med o. 19,000 verser 1857—61 med en till den
estniska texten fogad dålig tysk övers, (ny
övers. 1900). Förarbeten voro tidigare gjorda
av prästen Schüdlöffel och läkaren F. R.
Fähl-man. Eggade av den framgång, Lönnrots
Kalevala mötte, sökte dessa patrioter av estnisk
folkdikt skapa en motsvarighet. Icke så få av
de runsånger, som stått Lönnrot till buds,
åter-funnos även i estnisk tradition. Då dessa dock
ej voro av episk karaktär och Kreutzwald
dessutom ej kunde erhålla tillräckligt antal
runvers för att sammansätta ett längre
diktverk, behandlade han sina källor mycket fritt
och byggde huvudsaki. på prosasägner och
folksagor, som han själv satte i runvers. Efter
Kreutzwalds död 1882 ha hans uppteckningar
och manuskript gått förlorade, varför man ej
med säkerhet kan avgöra, hur mycket i verket
som författats av honom själv och vad som
är folkligt original. I eposet berättas om
Kale-vepoegs (Kalevs sons) färd till Finland för att
döda det troll, som rövat hans moder, hans
älskog med en främmande ungmö (hans
syster), hans strider med troll och kämpar, hans
död för eget svärd och hans tjänst som
väktare i helvetet. — Litt.: F. Ohrt, ”Kalevala”,
2 (1907). S.L-d.
Kale’viska bildningar betecknade urspr., enl.
de finska geologerna Ramsay och Frosterus,
en veckad sedimentär lagerserie, äldre än de
jatuliska bildningarna (se d.o.), vilka senare till
skillnad mot de förra icke skulle vara
granit-genomsatta. En del ha ansett de båda serierna
vara samhöriga, stundom sammanfattade ss.
karelska bildningar. K.b. finnas
huvudsaki. i ö. Finland från Ladoga upp i
Finnmarken och även i n. Sverige; de tillhöra
urberget. Se F e n n o s k a n d i a, sp. 225. A.Hbm.
Kalf, W i 11 e m, holländsk målare (o. 1622—
93), utbildades till en ypperlig stillebenmålare,
till en början slutande sig till Pieter Claesz,
i mera jämn och kall belysning, senare till
Rembrandts skimrande ljusdunkel och lysande
kolorit. K. har mestadels målat existensbilder,
”döda föremål” el. stilla interiörer av kök o.d.
Prov på de senare finnas i Nationalmuseum i
Stockholm samt (tillskrivna K.) i Göteborgs
museum. I Kunstmuseet, Köpenhamn, finnas
”Den kinesiske porslinsskålen” och ”Nature
morte”. — Bild se sp. 975. E.W.
Kalfa’ktor (till mlat. calefa’cere, göra varm;
eg.: som har att göra upp eld, eldare, jfr
Chaufför), soldat, som tjänstgör ss.
upp-passare åt officer.
Kalfatra [-fa’t- el kaT-] (ytterst av
österländskt ursprung), sjöv., driva och becka nåten
i ett fartyg; i överförd bemärkelse: skarpt
nagelfara el. kritisera, gå illa åt. E.H.
— 974 —
Artiklar, som icke återfinnas under K, torde sökas under C.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
