Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Kalidasa - Kalif - Kalifat
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
KALIFAT
ligt i indisk litteratur, och från dennas ofta
karga formalism är han fri. Någon nyskapare
var K. icke, men då det mesta av vad som
förut presterats inom konstepik, lyrik och
drama gått förlorat, har han för senare tider
kommit att stå ss. det förebildliga mönstret.
Till sv. äro övers. ”$akuntala” av Hj. Edgren
(1875), ”Vikramorva^i” av H. Andersson (1906),
”Meghaduta” av A. Z. Collin (1866) och Edgren
(1875) samt partier av ”Kumarasambhava” i
J. Charpentier, ”Ur Indiens klassiska
litteratur” (1920). — Litt: A. Hillebrandt, ”K.”
(1921). C.F.
Kali’f (arab, challfa, efterträdare,
ställföreträdare), islams förnämsta härskartitel, som
urspr. betecknade sin bärare som ”Guds
sändebuds efterträdare” [chalifat rasül Alläh), senare
mera anspråksfullt som ”Guds ställföreträdare”
(chalifat Alläh). Titeln k., som möjl. antogs
redan av Abu Bakr, i varje fall bars av Umar,
innesluter såväl det andliga som det världsliga
ledarskapet, medan däremot profetämbetet
ansågs avslutat och sålunda ej kunde ärvas.
Medan de umaijadiska k. framförallt äro
världsliga furstar, amir al-mu’minin, förlora de
ab-basidiska k. småningom denna betydelse och bli
uteslutande andliga överhuvud, imäm
al-musli-mtn. Beroende på de olika krav, som från
olika håll uppställts för behörighet till
k.-ämbe-tet, val, apostolisk sucession, härstamning från
Muhammed el. enbart från stammen Kuraisch,
ha endast få k. vunnit allmänt gillande och
motkalifer uppträtt. Från denna fråga leder
sektbildningen inom islam sitt ursprung (se
Kalifat och Imam). G.O-r.
KalifaT (arab, chiläfa, vikariat) betecknar
dels en kalifs ämbete, dels ett av kalifer styrt
rike. Det ojämförligt förnämsta k. är det östra,
som utgör en direkt forts, på det av Muhammed
grundade andliga såväl som världsliga väldet.
Dess historia kan indelas i fem skeden:
1) Medinakalifatet under de 4 legitima
kali-ferna (632—661). Till den förste kalifen
utsågs efter Muhammeds död hans svärfar Abu
Bakr, som under profetens sista sjukdom i
hans ställe fått leda gudstjänsten som imam.
Under sitt k. (632—634) lyckades han ej blott
under islam åter förena hela Arabien, där
flera uppror utbrutit efter Muhammeds död,
utan även framgångsrikt påbörja erövringen
av Syrien genom sin härförare Chalid. Under
efterträdaren ’Umar (634—644) erövrades ej
blott återstoden av Syrien, Palestina och
Mesopotamien utan även Egypten, Tripolis och
större delen av Persien. Vid organisationen av
det stora rikets förvaltning har ’Umar visat
utomordentlig klokhet. Han mördades av en
kristen perser, varefter en svärson till profeten,
— 977 —
’U t h m a n, valdes till kalif (644—656). Under
hans k. lades nya delar av Persien jämte
Cypern under islams välde, men missnöjet växte
mot honom, särsk. bland befolkningen i Kufa
och Basra, två av ’Umar anlagda militärstäder
i Mesopotamien, och slutl. föll han offer för
en sammansvärjning. Till hans efterträdare
utropades i Medina en kusin till Muhammed,
’A 1 i, som därtill var g.m. hans dotter Fatima.
Under hans k. (656—661) rådde ständiga
in-bördesstrider, enär ett mäktigt parti under
ståthållaren i Syrien, Mu’awija, understött av
profetens änka ’A’ischa, vägrade erkänna
honom som kalif. Hans eget parti, schVa, ville
göra k. ärftligt i profetens familj och sågo i
honom den förste rättmätige imamen. Sedan
han mördats genom en sammansvärjning bland
sina gamla anhängare charidjiterna, avstod
emellertid sonen al-Hasan från anspråk på k.,
vilket i stället tillföll Mu’awija.
2) Umaijaderna i Damaskus (661—749).
M u’a w i j a I av släkten Umaija (661—680)
gjorde sin ståthållarstad Damaskus till rikets
huvudstad, nedslog genast i början av sin
regering charidjiternas och alidernas uppror,
utvidgade riket till Indus i ö. och planerade
Konstantinopels erövring, skaffade ordning i
förvaltningen och gjorde k. ärftligt inom sin
familj. Under hans svaga efterträdare
upp-stodo motkalifer i Arabien och Persien. Under
’A b d al malik (687—705) besegrades
Ab-dallah, den arabiske rivalen, i Irak och
erövrades Mekka, varigenom åter hela islam lades
under k. Mot Bysans kämpades med växlande
lycka, i Cilicien och Armenien med framgång,
och i Afrika erövrades Tunisien. Under hans
son a 1-W a 1 i d I (705—715) nådde k. sin
största makt genom vidsträckta erövringar i
Turkestan, Mindre Asien, Nordafrika till
Atlanten och Spanien. Under hans broder S
u-laiman (715—717) gjordes ett fåfängt
försök att erövra Konstantinopel. ’Umar II
(717—720) är den ende av de umaijadiska
ka-liferna, som blivit berömd för fromhet, medan
de övriga uteslutande varit världsliga härskare.
Sedan följde J a z i d II (720—724), Abd
al-maliks son, som efterträddes av sin broder
H i sch am (724—743). Båda fingo att kämpa
med inre oroligheter, förorsakade av alider
och abbasider. De följande umaijaderna voro
svaga och utan betydelse, och slutl. förjagades
den siste, Merwan II (744—750), av
abba-siden Abu l-’Abbas.
3) Abbasiderna i Bagdad (749—1258) hade
grundat sina anspråk på k. på sin närmare
släktskap med profeten. Ibrahim, en sonsons
son till al ’Abbas, dåv. överhuvud för
abbasiderna, understöddes av chorasanierna men
till
— 978 —
Artiklar, som icke återfinnas under K, torde sökas under C.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
