Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Kant, Immanuel
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
KANT
I. Kant. Målning av Döbler.
lig utan kategorierna. I motsats till den
psykologiska metoden kallar K. sin för den
trans-cendentala. — Eftersom nu rums-, tids- och
kategoriformerna äro aprioriska, måste vi
uppfatta tingen i enl. med dem, även om tingen
i sig själva ej äro ordnade efter dessa former.
Det är icke vår uppfattning, som rättar sig
efter tingen, utan dessa rätta sig efter våra
uppfattningsformer; en upp- och nedvändning
av den vanliga meningen, som K. jämför med
den kopernikanska. Härav följer emellertid, att
vi aldrig kunna uppfatta tingen sådana de i
sig själva äro. Tinget i sig (noumenet) är
oåtkomligt för vår kunskap; vi känna endast
fenomenen, men tack vare de aprioriska
formerna kunna vi för fenomenvärlden uppställa
vissa lagar, som gälla oberoende av
erfarenheten, så särsk. orsakslagen. Varje spec.
orsaksförhållande måste dock fastställas genom
erfarenheten; a priori veta vi endast, att allt som
sker måste ha en orsak. — På samma gång K.
fattar sin uppgift som en undersökning av
kunskapsförmågan, formulerar han sin fråga
även så: huru äro syntetiska omdömen a
priori möjliga? Självklart är att aposterioriska
(på erfarenhet grundade) omdömen äro
möjliga, likaledes att analytiska omdömen, vilkas
predikat redan ligger i subjektets begrepp,
kunna a priori fällas; men hur syntetiska
omdömen, vilkas predikat utsäga något nytt om
subjektet, på samma gång kunna vara
aprioriska, det var ett dittills ej undersökt problem
(se A priori). De aprioriskt-syntetiska
om
dömen, som vi ha i matematiken och
naturvetenskapen, finner K. vara berättigade,
medan metafysikens visa sig grundlösa. Eftersom
en metafysik dock blivit uppbyggd, anställer K.
en vidlyftig granskning med dess teser för att
visa, vari misstagen bestå. Av särsk. betydelse
för den kommande filosofien blir det bruk,
K. härvid gör av begreppet antinomi, varmed
menas motsägelsen mellan två teser, som båda
äro logiskt ofrånkomliga. Så är t.ex. enl. K.
bevisat, att orsakslagen gäller för alla
fenomen, men å andra sidan tvingas förnuftet
antaga i orsakernas kedja en första orsakslös
början, en akt av frihet. Mot tesen om
friheten står antitesen om orsakslagen med
samma logiska rätt; vårt teoretiska förnuft ställer
sig i denna fråga neutralt. Människan kan ej
med sin kunskap nå sådant som själen (med
dess odödlighet), friheten, Gud, men hennes
tänkande tvingar oss att uppställa dessa
”idéer” som slutmål. Antagandet av dem är
ej godtyckligt och kan ej motbevisas. I dem
pekar sinnevärlden utöver sig själv, och häri
ligger förutsättningen för en praktisk filosofi.
På en sådan är K:s undersökning i ”Kritik
av rena förnuftet” från början inriktad. För
att bereda plats för tron måste han, enl. ett
yttrande från 1787, upphäva vetandet (näml,
om Gud, frihet och odödlighet).
En praktisk filosofi uppställes i ”Kritik der
praktischen Vernunft” (1788), föregången av
skriften ”Grundlegung zur Metaphysik der
Sit-ten” (1785), sedermera närmare utförd i
”Metaphysik der Sitten” (1797). I närmaste
sammanhang med dessa skrifter står ”Religion
innerhalb der Grenzen der blossen Vernunft”
(1793). Den starka betoningen av plikten ger
K:s etik dess prägel. Ensidigheten häri har
dock mycket skärpts genom missförstånd. Man
skall handla av plikt rätt och slätt, av ”aktning
för lag”; icke i syfte att göra nytta el. bli
lycklig (mot eudaimonismen), icke ens i syfte
att höja sig till större fullkomlighet (mot
per-fektionsmoralen). Handlingens resultat
betyder alltså ingenting, näml, för dess sedlighet,
men viljan är icke verkligen pliktmässig, om
den ej uppbjuder alla till buds stående medel
att nå resultatet. En handling blir icke sedlig
genom att framgå ur böjelse, t.ex. ett av
naturen människovänligt sinnelag; pliktkänslan
kan ofta härigenom förorenas. Men även K.
vill, att dygd skall utövas med glatt och
modigt hjärta. Moralitet har en handling endast
när den framgår av plikt, men dess legalitet,
d.v.s. yttre överensstämmelse med sedelagen,
är ur andra synpunkter ej betydelselös. En
plikthandling är autonom, ej hetoronom (se
Etik, sp. 963). Sedelagen är ett kategoriskt
— 1119 —
— 1120 —
Artiklar, som icke återfinnas
under K, torde sökas under C.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
