Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Kant, Immanuel
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
KANT
imperativ (se d.o.), ej ett hypotetiskt. Den
formuleras på två (strängt taget tre) olika sätt:
a) ”Handla så, att maximen för din vilja
alltid tillika skulle kunna gälla som princip för
en allmän lagstiftning”, b) ”Handla så, att du,
såväl i din egen person som i varje annans,
aldrig behandlar människan (die Menschheit)
blott som medel utan alltid tillika som
ändamål”. Brott mot dessa bud leder till
självmotsägelse. Intet spec. bud är i sig själv
kategoriskt; man får i varje särsk. fall se till, om
det kan härledas ur sedelagen. — Ett villkor
för att över huvud kunna handla sedligt är först
och främst viljans frihet, vidare själens
odödlighet och Guds existens. Dessa äro K:s tre
”praktiska postulater”, av vilka
frihetspostula-tet fått en mera djupgående motivering än de
övriga. Det strider icke mot det resultat,
vartill K. kommit i ”Kritik av rena förnuftet”,
där idéerna varken kunde bevisas el. bestridas.
Praktiska postulater grunda sig på
förnufts-fordringar, ej på lyckofordringar. De få ej
godtyckligt uppställas på gr. av våra önskningar,
utan måste visas vara villkor för sedlighet. De
få ej anses som sannolikhetssatser, ha ej alls
med sanning i teoretisk mening att göra; de
bero på en förvissning av annan art och ha
absolut praktisk visshet. — Moralen har sin grund i
sig själv, ej i religionen. Men i mån som vi rätt
förnimma sedekravets ovillkorlighet och
upphöjdhet över vårt godtycke, uppfatta vi
sedebu-den, som om de vore gudomliga bud. I
kristendomens läror ser Kant ett symboliskt uttryck för
människans djupaste inre liv: kampen mellan
hennes sinnliga och osinnliga natur, syndafall
och förbannelse, upprättelse och frälsning genom
det outplånliga förnuftskravet och idealet av
hennes bättre jag. Vi måste leva, som om vi
alltid hade att svara inför en domare. Bönen
är hjärtats innerliga önskan att i allt göra och
låta, som om vi vore i Guds tjänst. Den rätta
bönen är bönen om ett rätt sinnelag; den vill
verka på oss själva, ej på Gud.
I ”Kritik der Urteilskraft” (1790) behandlar
K. begreppet ändamålsenlighet; dels, i bokens
förra hälft, som blir K:s estetik, den
subjektiva ändamålsenligheten i det sköna, dels, i
andra hälften, den objektiva
ändamålsenligheten i naturen. Det sköna är föremål för ett
ointresserat välbehag, i motsats till det
angenäma, som vi begära, och det goda, som vi
vilja förverkliga. Ett estetiskt omdöme
(”smakomdöme”) kan icke bevisas men har ändå
anspråk på allmängiltighet. I förra avseendet blir
det sköna likställt med det angenäma, i
senare avseendet med det goda. Antinomien
mellan det skönas obevisbarhet och dess
allmängiltighet blir det problem, Kant har att lösa.
Uppslagsbok. XIV. __ 1121 ___
36
Artiklar, som icke återfinnas
Det sköna, menar han, försätter våra
kunskaps-förmögenheter, åskådnings- och
begreppsför-mågan, i harmonisk samverkan. I vanliga fall
råder mellan dem icke jämvikt. När vi tänka
i begrepp, tappa vi bort åskådningarna, och
när vi gå upp i dessa, fördunklas begreppet.
I den estetiska stämningen sker det undret, att
en oändlig mångfald samlas till en enhet, som
ej är det abstrakta begreppets utan
inbillnings-kraftens. Han kallar den en estetisk idé: en
”inbillningskraftens föreställning”, som ”är
förbunden med en sådan mångfald av
delföreställningar, att för densamma intet
begreppsbeteck-nande uttryck står att finna, vilken alltså
låter oss vid ett begrepp tänka till mycket
out-sägbart, varvid den därur härflytande känslan
förhöjer livaktigheten hos våra
kunskapsför-mögenheter och med språkets bokstav
förbinder anda”. Genom denna teori har K.
grundlagt romantikens estetik men tillika givit drag
av den estetiska upplevelsen, som gärna
återkomma i varje karakteristik av densamma.
Det sköna innebär enl. K. endast en
subjektiv ändamålsenlighet. En skön utsikt, en skön
gestalt behöva icke i sig själva vara
ändamålsenliga, de sätta endast våra
uppfattningsför-mögenheter i ett harmoniskt samspel. Frågan
om det i verkligheten finns rum för ändamål
och ändamålsorsaker, den gamla frågan om
mekanism och teleologi, avhandlas i 2:a delen
av samma arbete. K. skiljer därvid först
mellan formell och reell ändamålsenlighet. Den
förra är den, som vi beundra särsk. i
matematiken, där på gr. av gjorda antaganden det
ena stämmer så väl med det andra; denna ger
icke någon grund för en teleologisk
världsuppfattning. Den reella är dels yttre el.
relativ — då det ena är nyttigt för det andra —
dels inre, som vi först finna i det organiska
livet, där något är ändamålsenligt för sig själv,
i sig själv: bladet är medel för stammen, denna
i sin tur för bladet. Organismen i ett enkelt
grässtrå ställer oss inför en antinomi. Ä ena
sidan (enl. ”Kritik der reinen Vernunft”): all
nydaning av materiella ting och deras former
måste bedömas ss. möjlig efter blott mekaniska
lagar; å andra sidan: några produkter i den
materiella naturen kunna icke bedömas ss.
möjliga efter blott mekaniska lagar utan
synas förutsätta även ändamålsorsaker.
Metodologiskt kunna dessa två satser båda få gälla;
mer anser sig K. ej kunna säga. De bli
regu-lativer för forskningen; vi måste förfara, som
o m de båda vore sanna.
Samtliga filosofiska grundfrågor ha genom
K. kommit i nytt läge. Mellan de gamla
grundmotsatserna har införts en tredje,
förmedlande ståndpunkt, kriticismen, som ej innebär
— 1122 —
under K, torde sökas under C.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
