Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Karafuto - Karagasser - Karagen, caragheen, brosktång, pärlmossa - Kara Georg, ”Svarte Georg” (Georg Petrović) - Karageorgević, ätt - Karahavet, Kariska havet - Kara-Hissar - Karaiber, kariber - Karaimer, Karaiter - Karajuru - Karakal - Karakalpaker - Karakalpakfristaten, Karakalpakistan (Karakalpakområdet)
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
KARAFUTO
Karafuto, officiellt japanskt namn på ön
Sakhalin.
Karaga’sser, en turkiserad samojedstam,
bosatt i Sibirien kring Nizjeudinsk i
Irkutsk-guvernementet. K. livnära sig på renskötsel.
De tala ett turkiskt språk, starkt uppblandat
med samojediska element. G.Jg.
Karage’n, caragheen, b r o s k t å n g.
pärlmossa, den torkade rödalgen Chondrus
crispus (se d.o.), i mindre mängd även
Gigar-ti’na mamillo’sa, som insamlas företrädesvis på
kusterna av Irland, Bretagne och U.S.A. Efter
tvättning med sött vatten blekes den, så att
den som drog är broskartad, vitgul el. blekt
brungul. Beståndsdelarna äro slem, jod och
brom, organiskt bundna, samt kalium-,
natrium- och magnesiumsalter. K. har medicinsk
användning i form av dekokt vid katarrer i
respirationsorganen el. som karagengelé,
Gelanti’na caraghe’en, berett genom drogens
kokning med vatten och tillsats av socker. I
den tekniska industrien användes k. som
appre-tur i tyger, vid papperstillverkning och som
klarningsmedel. J.H.
Kara Georg, ”S v a r t e Georg” (serb. Crni
Gjorgje), eg. Georg Petrovic, serbisk
frihetshjälte (1762—1817). K. var av bondesläkt,
tog tidigt del i fientligheterna mot turkarna
och måste på gr. härav fly till Österrike, där
han kort tid tjänade i armén. Senare förenade
han sig med serbiska friskaror och deltog i
kriget mot Turkiet 1788—91. K. blev där
efter ledare för den serbiska frihetsrörel
sen. Tack vare löfte om hjälp från Ryssland
vågade han snart öppet framträda mot
Turkiet. 1806 vann han vid Mischar en
avgörande seger över turkarna, och under rysk
påtryckning gick sultanen med på att giva
Serbien en viss självständighet med K. som
”högste hövding”. 1812 miste Serbien sitt ryska
stöd, turkarna började krig på nytt, och
serbernas självständighet gick förlorad. K. flydde
till Bessarabien, återvände 1817 till sitt land
för att organisera ett nytt uppror men
mördades s.å. G.Jg.
Karageo’rgevic [-è], serbisk ätt,
härstammande från Kara Georg (se denne), kungaätt i nuv.
Jugoslavien. Den förste K., Alexander (1806—
85), yngre son till Kara Georg, förskaffade sig
först militär utbildning i serbisk och rysk
tjänst och valdes 1842 till regerande furste.
Under Krimkriget iakttog han neutral hållning,
vilket medförde, att han av sina motståndare
anklagades för att ha visat för stort
tillmötesgående mot Österrike. 1858 avsatt, flydde han
till utlandet. Hans yngste son Peter (1844—
1921) valdes 1903 till Serbiens konung och var
1918—21 den nybildade staten Jugoslaviens
förste konung. Peters äldre son Georg avsade
sig 1909 tronföljden till förmån för brodern
Alexander, sedan 1921 Jugoslaviens konung.
G.Jg.
Karahavet, Kariska havet, mellan
No-vaja Zemlja och fastlandet, se A r k t i s, sp.
304.
Kara-Hissa’r, (turk. Karahisar, Svarta
borgen), ingår i namn på städer och vilajet i
Turkiet, A f i u n-K„ S c h e b i n-K. M.P.
Karaiber [-al’-], kariber, indiansk
språkgrupp med huvudsaki. n.ö. utbredning.
Urhemmet torde ha legat i Guayana, varifrån de spritt
sig mot v. och n., sporadiskt även mot s.,
undanträngande arovakerna (se d.o.), varigenom de
kommit att bilda huvudmassan av den infödda
befolkningen i Guayana och ö. Venezuela med
undantag av ö. kusten, bebodd av arovaker, vil
ka också bilda språköar inom karaibområdet
Bland karaibstammar här kunna nämnas
tau-lipang och makuschi, arekuna, yekuanå,
ta-manaker, ojana, yauapery och galibi. På
Venezuelas nordkust märkas chaima och
cuma-nagoto samt längst framskjutna mot v. motilon
i gränsbergen mot Colombia och opön och
carare ö. om Magdalenafloden. N.-ut
vandrade k. över till Västindien, som de vid Amerikas
upptäckt delvis erövrat från arovakerna (se
C a 1 i n a och C i g u a y o s). N. om övre Rio
Yapura finna vi också ett område bebott av k.
umåua el. karihöna. S. därom, n. om Rio
Ucayali, återfinnas de med k. besläktade peba
och yahua. S. om Amasonfloden förekomma
också k. sporadiskt, ss. arare (nedre Tapajoz
och Madeira), bakairi vid Xingus källor,
pal-mella vid Guaporé. I Ost-Brasilien, mitt bland
gèsfolk, bilda pimenteira en isolerad karaibisk
språkö. Jfr Indianer (med bild) och
Kannibalism. G.B-r.
Karai’mer, KaraTter, se K a r ä e r.
Karajuru, färgämne, se Arrabidæa.
Karaka’1, ett rovdjur, se ö k e n 1 o.
Karakalpa’ker (”svarta mössor”), turistam
bosatt s. om Aralsjön (c:a 130,000 1911), ev.
besläktad med de k., som på 100-talet voro
bosatta i s.ö. Ryssland. K. äro dels nomader,
dels bofasta åkerbrukare. G.Jg
Karakalpa’kfristaten,
Karakalpaki-s t a’n, före 1932 Karakalpakområdet
(upprättat 1925), autonom rådsrepublik i R.S.
F.S.R., kring s. delen av Aralsjön; 119,571
kvkm.; 304,541 inv. (1926), 37 °/o karakalpaker,
29 °/o kazaker, 27 °/o uzbeker. Större delen av
befolkningen lever i oaserna vid Amu-darjas
nedre lopp, där bomull och ris odlas. I
Kyzyl-kum-öknen boskapsskötsel (fåruppfödning).
Huvudstad är sedan 1932 Nukus, 1924—28 och
1930—32 var huvudstaden Turtkul (förut kal-
Artiklar, som icke återfinnas under K, torde sökas under C.
— 1171 — — 1172 —
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
