Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Karl VIII Knutsson (Bonde) - Karl IX (konung av Sverige)
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
KARL
Karl Knutsson. Skulptur
av Bernt Notke.
Grips-holm.
Erik av Pommern, kommit ur räkningen, vald
till konung av riksrådet. K. sökte hävda
Sveriges intressen vid
fullföljandet av kung
Kristofers och
familjen Oxenstiernas
utrikespolitiska planer.
Han blev emellertid
diplomatiskt
utmanövrerad av
Kristian I i Danmark.
Ett försök att erövra
Gotland
misslyckades. K. sökte
tillgodose sin egen kungl.
myndighet och lät
1449 genom en hastig
kupp kröna sig till
norsk konung i
Trondheim. 1450
inträdde en schism
mellan K. och det
sv. riksrådet, då det
senare på ett möte i
Halmstad löst den
sv.-danska konflikten
i unionell anda utan
hänsyn till
konungens personliga önskemål. K. ledde Sverige
till krig mot Danmark. Han utformade
ett separatistiskt-patriotiskt program, som tog
sig uttryck i agitationsskrifter och krönikor.
I sin inre politik sökte han hävda
konungamakten och stödde sig på en stram
fogdeförvaltning. Han tog sina fogdar ur kretsen av
sina anförvanter och bland adelsmän av
utländskt ursprung. Hans regeringsmetoder
erbjuda en slående likhet med Eriks av
Pommern. Liksom denne kom han i konflikt med
kyrkan och riksadeln; liksom kung Erik
störtades han av ett folkuppror i Dalarne i förbund
med Uppsala ärkebiskop. I jan. 1457 utbröt
under ledning av Jöns Bengtsson (Oxenstierna)
resningen, framkallad av krigspolitiken och det
finansiella trycket. K. flydde till Danzig, där
han genom sina rikedomar förvärvade
jordområden och planerade ett förnyat ingripande
i Sverige. 1464 återkallades han av det
Oxen-stiernska partiet och bekrigade Kristian I med
en polsk legohär. Efter en brytning med
Oxen-stiernorna tvangs K. 1465 att abdikera och
nöja sig med Raseborgs län. Emellertid blev
han för 3:e gången 1467 kallad att intaga
tronen efter brytningen mellan Kristian I och
Axelssönerna. Stödd på de sistn. och en med
dem och honom själv befryndad adelsgrupp,
regerade K. till sin död. Han hade dessa år
ingen verklig makt, och hans ställning var
osäker under krig mot Kristian I och det
Oxen-stiernska partiet. Trots giftermålsförbindelse
med Axelssönerna var förhållandet till dem
tidvis spänt. K. dog i maj 1470. Han beskrives
som en ståtlig, vältalig och högt bildad man.
Samtida porträtt visa ett hårt och
karakteristiskt utseende. I sina handlingar framträder
K. djärv och initiativrik, fylld av sin tids höga
fursteambition men med en viss brist på
politisk balans. I sitt hävdande av konungamakten
betecknar han en förbindelseled mellan
Margaretas unionsmonarki och Gustav Vasas sv.
konungadöme. — Litt.: C. G. Styffe, ”Bidrag
till Skandinaviens historia”, 3 (1870). E.Lö.
3) K. IX, konung (1550—1611), son till
Gustav Vasa och hans 2:a gemål, Margareta
Leijonhuvud. Ettårig förlorade K. sin moder,
tioårig sin fader. 1560 bestämdes i faderns
testamente hans hertigdöme att omfatta
Värmland, nästan hela Närke och Södermanland,
9 socknar i Västmanland och 4 i Västergötland.
Enl. samma testamente skulle han inneha sitt
hertigdöme med vidsträckt självständighet,
vilken emellertid i hög grad inskränktes genom
Arboga artiklar 1561. Redan 16-årig deltog K.
i nordiska sjuårskriget; 1568 började han jämte
sin broder Johan uppror mot Erik XIV, vari
han enl. sin egen framställning spelade en
huvudroll. Till lön fick han medgivanden med
avseende på sitt hertigdömes självständighet;
han insattes även i rådet och fick 1569 pröva
sina krafter på ett fälttåg till Skåne. 1571
ökade brodern hans hertigdöme med Vadsbo
och Valle härader i Västergötland. Enigheten
mellan bröderna blev dock ej långvarig.
Redan 1570 hade de måst dementera rykten om
tvister. Då K. 1574 befanns ha varit fullt
medveten om De Mornays sammansvärjning,
ökades misstron mot honom, ehuru inga åtgärder
vidtogos. Efter hand visade sig K:s
självständiga ställning besvärlig för riksenheten, detta
desto mer som K. envist höll på alla sina
rättigheter. Under K:s intensiva överinseende
uppblomstrade inom hans stora hertigdöme
näringslivet, spec. åkerbruk och bergsbruk, och
nya städer (Karlstad och Mariestad)
grundlädes. K. lät vidare till konungens förargelse sitt
hertigdöme bli en skyddsplats för alla präster,
som ej ville gå med på Johans nya liturgiska
idéer. — Under sina tvister med K. sökte Johan
understundom stöd hos rådet och högadeln,
och bl.a. till följd härav kom K. småningom att
stå i utpräglat motsatsförhållande till denna
samhällsklass. Adeln inom hans hertigdöme
hade till en del visat missnöje med hans
stränga styre; den nya generation av rikets
högadel, vilken gjorde sig bemärkt under
senare delen av Johan III:s regering, måste med
— 1201 —
— 1202 —
Xrtiklar, som icke återfinnas under K, torde sökas under C.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
