Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Karl IX (konung av Sverige)
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
KARL
härtill kom, att rådet med oro såg K.
ytterligare befästa sin makt genom att vid
Söderköpings riksdag utnyttja sitt inflytande bland
de lägre stånden. Det var därför helt naturligt,
att då K. ämnade vände sig mot en av
Sigis-munds ståthållare, Klas Fleming i Finland,
rådet vägrade godkänna denna åtgärd. Som
påtryckningsmedel använde då K. att avsäga sig
riksföreståndareskapet, samtidigt som han
sammankallade ständerna. Avsägelsen godtogs
av Sigismund, samtidigt som han förbjöd
riksdagens hållande. K:s sätt att mot konung och
råd hänsynslöst bana sig väg till en stark
maktställning hade därmed lett fram till en
hotande brytning. Riksdagen i Arboga 1597
gjorde denna till verklighet. K. förmådde efter
häftig agitation ständerna att bekräfta
hans»riks-föreståndareskap; härvid drog han sig icke för
än så demagogiska framställningar. Rådet tog
konsekvenserna av dessa revolutionära
åtgärder från hertigens sida och flydde till stor del
till Polen, medan K. med väpnat följe tågade
igenom flera landskap för att trygga sitt välde
samt intog Äbo, där Klas Fleming avlidit.
Si-gismunds försök att med väpnad makt
återvinna sin faders rike (1598) misslyckades
genom slaget vid Stångebro; K. erövrade därefter
de fasta platser i landet, som ännu voro
konungen trogna, främst Kalmar och de finska
slotten. K. lät vidare ständerna, på vilka han nu
kunde räkna, förklara konungen avsatt samt
förnya hans eget riksföreståndarskap. De fingo
även i Linköping 1600 bekräfta domarna över
de rådsherrar, som Sigismund föregående år
utlämnat (se Linköpings blodbad). Vid
samma riksdag erkändes K. som konung,
sedan ett mera formellt erbjudande till
Sigis-munds son Vladislav blivit utan följd och
ständerna förklarat sig ej vilja tänka på Johan
III:s yngre son Johan.
Därmed hade K. den obestridda ledningen
av riket i sin hand. Flera goda uppslag
utmärka den inre styrelsen under K:s tid. Han
sökte skapa fastare former för rådets
verksamhet, han igångsatte arbeten på landslagens
revision, han sökte, dock utan framgång, i
detalj fastställa statens krav på adelns insatser
i rikets tjänst. Hans starka kalvinistiska
intressen medförde åtskilliga tvister med
prästerskapet i dogmatiska o.a. frågor, och han
fortsatte under hela sin regering att skydda
kal-vinistisk propaganda i riket. Som en av sina
huvuduppgifter betraktade han att bringa
ordning i det av Johan HI.s myntförsämringar
förstörda penningväsendet; vidare nedlade han,
liksom han tidigare gjort inom sitt hertigdöme,
betydande arbete på att främja det svenska
stadsväsendet. Han utfärdade stadgar med
av
— 1205 —
seende på handeln, lät anlägga en ny stad,
Göteborg, vid Göta älvs mynning, vilken
organiserades delvis efter holländsk förebild, och
var angelägen att sörja för en
kanalförbindelse, som skulle förbinda bergslagsområdet vid
Vänern med Västerhavet. — Sin ställning som
landets herre lät han bekräfta genom kröning
först 1607, sedan hertig Johan vid riksdagen
i Norköping 1604 avsagt sig sina anspråk på
kronan; i sammanhang med denna avsägelse
antogs en ny arvförening.
K:s utrikespolitik bestämdes till stor del av
förhållandet till Polen. Under tvisten mellan
honom och Sigismund hade Sverige säkrat åt
sig kontrollen över handeln på Ryssland; i
fortsättningen sökte K. uppehålla ett gott
förhållande till Ryssland. Redan 1600 gick han till
anfall mot Polen och lyckades erövra betydliga
delar av Livland, samtidigt som han befäste sin
ställning i Estland; en påbörjad belägring av
Riga måste uppges 1601. Det visade sig icke
möjligt att behålla de gjorda erövringarna;
1605 gick K. åter över Östersjön för att vända
sig mot Riga, men blev slagen vid Kirkholm.
Mot slutet av sin regering såg sig K. nödsakad
att i Ryssland vände sig mot Polen. Ryska
inbördesstrider pågingo sedan 1604, varvid det
parti, som leddes av den s.k. falske Dmitrij,
lyckats få stöd i Polen. K. slöt sig till tsar
Vasilij Sjujskij och hoppades att ytterligare
kunna trygga Sveriges baltiska välde genom
ryska medgivanden; 1609 slöt han förbund med
tsaren, och under Jakob De la Gardie och Evert
Horn stredo sv. trupper i Ryssland mot
polackerna. Sedan Vasilij störtats, tycktes t.o.m.
möjligheter öppnas för en av K:s söner att bli
rysk tsar. K. drog sig ej heller för tanken att
engagera sig i den allmäneuropeiska,
politiskreligiösa kamp, som under hans tid utsträckts
till Norden. — Danmark, som en tid i lugn åsett
de sv.-polska striderna, beslöt utnyttja
situationen och började krig 1611. Den politik,
som förde K. upp på tronen, visade sig sålunda
ha många och invecklade utrikespolitiska
konsekvenser. — I sina mellanhavanden med olika
fiender visade K. städse stor förståelse för
vikten av att kampen fördes även med litterära
vapen.
K. erinrar i flera avseenden om sin fader:
genom sin praktiska inställning, genom sin
stora maktlystnad och sin betydande
demagogiska begåvning, genom våldsamheten i sitt
temperament. Hans oförmåga av milt
uppträdande ger åt hela hans politiska bana ett drag
av brutalitet och hätskhet. I energi och
handlingskraft ter han sig dock i sin art
imponerande, och hela hans politiska verksamhet
fullföljer med sällspord målmedvetenhet vissa
— 1206 —
Artiklar, som icke återfinnas under K, torde sökas under C-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
