Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Karl XV (konung av Sverige-Norge) - Karl Filip (svensk prins, hertig av Södermanland)
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
KARL
yrkets teoretiska sida ett visst, om ock något
ytligt intresse och utgav flera skrifter i
militära ämnen. I början av 1856 blev K.
vice-konung i Norge. I sept. 1857, då det visade
sig, att Oskar I:s sjuklighet var av svåraste
art, blev han regent över de förenade rikena.
Från första stund inriktade han sig på att
rekonstruera statsrådet. Hans föresats var att
skapa en ”homogen konselj” i vartdera av
unionsländerna. Därmed menade han
uppenbarligen en regering av skickliga, trogna och
lojala medhjälpare, vilka skulle lydigt och
smidigt utföra hans befallningar. De nya
ministärerna, den svenska med Louis De Geer (se
denne) som justitiestatsminister, kommo dock
att i allt väsentligt taga ledningen. K:s
obetänksamhet snarare än självrådighet tog sig dock
åtskilliga uttryck, som försvårade rådgivarnas
uppgifter. Sålunda hade han förespeglat
norrmännen, att han vid sitt trontillträde skulle
avskaffa det i Norge impopulära
riksståthållar-ämbetet. Den sv. allmänheten, riksdagen och
regeringen gjorde emellertid kraftigt och
verksamt motstånd, och De Geer fick offra mycken
möda för att på uppskovsvägen få tvistefrågan
ur världen. Ännu vidlyftigare voro konungens
skandinavistiska planer. Det som här ytterst
föresvävade honom, var tvivelsutan en
personalunion med Danmark under hans egen ledning.
Till att börja med tog sig K:s skandinavistiska
politik uttryck i täta vänskapliga förbindelser
med konung Fredrik VII. Då konflikten mellan
Danmark och Tyskland hotade att förvandlas
till krig, utlovade K. vid ett möte i Skodsborg
(juli 1863) en allians, som skulle medfört
Sveriges och Norges uppträdande på Danmarks
sida. Då den sv. regeringen under ledning av
De Geer och Gripenstedt bestämt motsatte sig
detta, nödgades emellertid K. falla undan. I
den dominerande inrikespolitiska frågan om
en representationsreform stod K. från början
bestämt på den konservativa sidan, men drevs
av De Geer steg för steg till eftergifter, till
dess han i jan. 1863 undertecknade
propositionen om ny R.O. Snart hade De Geer vunnit
en sådan ställning, att K. icke vågade avskeda
honom, ehuru lust därtill förvisso icke
saknades och planer i den vägen under åren 1862—
65 gång på gång voro å bane. Då K. emellertid
fann, att den vida övervägande delen av folket
ivrigt åstundade en reform, synes han vid den
avgörande tidpunkten, nov.-dec. 1865,
verkligen med kraft ha verkat för dess
genomförande. K. hyste det livligaste intresse för ett
förbättrat försvar, och för genomdrivande av
en härordning arbetade han, öppet och under
hand, med för honom ovanlig ihärdighet både
under ståndstidens slut och sedan
tvåkammar
— 1241 —
riksdagen trätt till. Alla hans ansträngningar
voro likväl förgäves; även de på gr. av
fransktyska krigets allvarliga varning av regeringen
Adlercreutz’ krigsminister Abelin framlagda
förslagen föllo vid 1871 års båda riksdagar på
Lantmannapartiets motstånd. Vid denna tid
hade K. drabbats av allvarlig sjukdom. Hans
gemål avled 30/s 1871. Därefter skedde en viss
förbättring av hans tillstånd, varunder han
någon tid hyste en fantastisk plan på nytt
giftermål. Sommaren 1872 sökte han under en
vistelse vid baden i Aachen förgäves bättring,
och på hemresan avled han på Malmö residens.
K. hade med sin gemål en dotter, Louise,
1869 förmäld med Danmarks kronprins,
sedermera konung Fredrik VIII, och en son Karl
(14/12 1852—13/s 1854). — K. ägde en ganska
betydande litterär talang och skrev med stor
lätthet vers. Av hans dikter utgåvos ”En samling
dikter af C.” (1863) samt ”Smärre dikter af
C.” (1865). — K. var även en av Sveriges
förnämsta konstbefordrare och själv utövande
konstnär. Han hade ett varmt natursinne och
målade flitigt landskapsmotiv från Sverige och
Norge. J. C. Boklund stod honom närmast bi,
men även A. Malmström och E. Bergh ha
väglett den kunglige diletlanten. På Ulriksdal
samlade han gärna sitt konstnärshov. Han
uppmuntrade målar- och bildhuggarkonsten i de
förenade rikena, inköpte många konstverk och
framträdde som en konstnärsfurste särsk. vid
den stora utst. i Stockholm 1866. Hans egna
tavlor finnas flerstädes i museer och slott.
Hans stora konstsamlingar (kataloger av J. von
Falke, G. Upmark och L. Looström) skänktes
till sv. staten. — Litt.: L. De Geer, ”Minnen”
(1892), ”Ur L. De Geers brevsamling” (1929);
A. C. Manthey, ”Dagböger for Aarene 1856—
74” (1905—19); H. Koht, ”Die Stellung
Nor-wegens und Schwedens im deutsch-dänischen
Konflikt” (1908); F. v. Dardel, ”Minnen” (1911
—13); ”Ur Henning Hamiltons brefsamling”
(utg. av G. Carlquist, 1914); P. v. Ehrenheim,
”Några minnen” (1916); L. Kihlberg, ”Den sv.
ministären” (1922); C. Hallendorff, ”Från Karl
XV :s dagar” (1924); E. Thermaenius,
”Lantmannapartiet” (1928). E.Ths;E.W.
10) K. F i 1 i p, prins, hertig av
Södermanland (1601—22), andre son till Karl IX och
Kristina av Holstein, föddes på Revals slott.
Han fick en god uppfostran, som 1617—18
avslutades med en resa till Danmark, Tyskland
och Frankrike. Redan tidigare hade han
börjat spela en politisk roll. 1611 hade han valts
till rysk tsar, visserligen under påtryckning
av J. De la Gardie men av de ryska
representanternas majoritet ej ogärna. I Sverige hyste
man dock betänkligheter; olikheten i religion
— 1242 —
Artiklar, som icke återfinnas under K, torde sökas under C.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
