Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Karl den djärve (hertig av Burgund) - Karl (konung av Böhmen) - Karl I (konung av England) - Karl II (konung av England)
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
KARL
pat; han led nederlag vid Granson och Murten
1476 samt mot schweizarna och lothringarna
vid Nancy 1477, där han själv stupade. — K.
var en pliktmedveten furste, men hans
politiska planer, vilka saknade all sans och måtta,
voro omöjliga att realisera med hans och hans
rikes resurser. De sista årens motgångar
synas fullkomligt ha rubbat hans själsliga
balans. K:s hov var centrum för ett glänsande
ridderligt liv, där man sökte återuppliva
högmedeltidens döda ideal. K. hade även
betydande kulturella intressen. I.A.
B ö h m e n. 1) K., konung, se nedan
Tyskromerska riket 2).
England. 1) K. (eng. Charles) I, konung
(1600—49), 2:e son till Jakob I och Anna av
Danmark,
tronarvinge vid den äldre
broderns död,
efterträdde 25-årig 1625
sin fader. Redan som
tronföljare hade K.
utövat ett stort
politiskt inflytande, och
efter tronbestigningen
fortsatte han på den
inslagna vägen:
fiendskap med Spanien,
understöd till
morbrodern Kristian IV i
trettioåriga kriget, vänskap med
Frankrike. Till stärkande av denna gifte sig K.
1625 med Henriette Maria av Frankrike.
Den franska vänskapen förbyttes dock snart i
fiendskap, men inom kort drog sig K. tillbaka
från all aktiv yttre politik för att ägna sina
krafter åt den inre. Även här fortsatte han
på faderns vägar och kom därför genast i
konflikt med parlamentet. Helt övertygad om
ko-nungadömets gudomliga rätt, kunde han ej
förstå motståndarnas, i Englands historia och
samhällsskick dock djupt rotade motsatta
uppfattning utan såg i dem blott mot Gud och sin
konung otrogna människor och ansåg sig
därför gentemot dem ej behöva hålla tro och
loven. Därav kom den dubbelhet och trolöshet
i K:s uppträdande, som till slut gjorde
motsatsen mellan honom och hans undersåtar
oförsonlig och förde honom själv till schavotten
(se England, historia). Även rent politiskt
var delta K:s svåraste fel; hans strävan efter
envälde var i full överensstämmelse med
tidsandan, och han ville säkerligen uppriktigt sina
undersåtars väl. Som enskild person stod K.
mycket högt, han var djupt religiös och knappast så
dogmbunden som hans flesta samtida,
exempla-risk make och god fader. Verklig vänskap
torde han ha hyst blott för Buckingham (se d.o.
4), och denna brist på fullt förtroende även
för hans inflytelserikaste rådgivare bidrog till
hans olyckor. En viss svaghet i karaktären kan
man ej frikänna K. ifrån; dess olycksdigraste
uttryck var väl uppoffrandet av Strafford,
vilket K. hela sitt återstående liv bittert ångrade.
K. var en fin konstkännare och stor
konstälskare. Han efterlämnade 6 barn: Karl (II),
Jakob (II), Henrik, hertig av Gloucester, Maria,
g.m. Vilhelm II av Oranien, Elisabet och
Hen-rielte, g.m. hertigen av Orléans. — Biografier
av E. B. Chancellor (1886), J. Skelton (1898).
Viktigast äro dock: S. R. Gardiner, ”History of
England... 1603—1642”, 6—10 (1884—86) och
”History of the great civil war” (3 bd, 1886—
91). PS.
2) K. II, konung (1630—85), son till K. 1.
måste efter rojalisternas nederlag fly till
Frankrike men erkändes efter faderns
avrättning som konung i Skottland och en del av
Irland. 1650 anlände K., efter att ha måst gå in
på presbyterianernas alla fordringar, till
Skottland och kröntes där 1651 men blev s.å.
slagen av Cromwell vid
Worcester. Efter
många äventyr
undkom K. till
Frankrike, men måste efter
dettas förbund med
Cromwell taga sin
tillflykt till spanskt
område, erhöll av
spanjorerna
underhåll men levde dock
i stor fattigdom, tills
restaurationen (se d.
o.) 1660 återgav
ho
nom hans riken. Som konung (1660—85)
hyste K. i politiskt avseende i huvudsak
samma uppfattning som fadern, men, mindre
karaktärsfast och mera smidig än denne, älskade
han sin tron och dess behag alltför högt för
att vilja utsätta sig för risken att nödgas ”åter
gå på resor”, som han uttryckte det. Han föll
därför undan, när motståndet från
parlamentet blev för starkt (se England, historia).
Väl utrustad på huvudets vägnar, förstod K.
att skickligt utnyttja motståndarnas misstag
och inbördes oenighet och kunde så, åtm.
tidtals i mycket driva sin vilja igenom. I
kyrkligt avseende höll han officiellt fast vid
episko-palkyrkan, men han var i motsats till fadern
religiöst likgiltig och kände sig snarast dragen
till den katolska kyrkan, till vilken han
också på sin dödsbädd formligen övergick. Den
religiösa toleranspolitik, som K. sökte
genomföra, men vilken strandade på parlamentets
motstånd, bottnade således mera i religiös lik-
— 1247 —
— 1248 —
Artiklar, som icke återfinnas
under K, torde sökas under C.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
