Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Karl II (konung av England) - Karl Edvard Stuart (engelsk tronpretendent) - Karl (konung av Etrurien) - Karl, den danske (greve av Flandern) - Karl Martell (frankisk rikshovmästare) - Karl den store (frankisk och langobardisk konung)
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
KARL
giltighet och naturlig godmodighet än i
verklig övertygelse. För utrikespolitiken liksom för
sjöfarten hyste K. stort intresse, och Englands
kolonialvälde utvidgades och befästes under
hans tid, men de inre konflikterna drevo
honom att ställa sig i alltför stort beroende av
Ludvig XIV. I sitt privata liv var K. i mycket
raka motsatsen till fadern. 1662 äktade han
Katarina av Braganza, men med henne hade
han inga barn och bekymrade sig föga om
henne. Däremot hade han med sina talrika
älskarinnor, av vilka de mest bekanta voro
skådespelerskan Nell Gwyn och den av Ludvig
XIV i politisk avsikt översända fransyskan
Louise de Quérouaille, ett stort antal barn,
vilka nästan alla erhöllo höga adelstitlar. Den
mest betydande av dem var hertigen av
Mon-mouth, av whigs ifrågasatt till K:s efterträdare.
För naturvetenskaperna hyste K. ett stort
intresse, och det är han, som utfärdat
stiftelseurkunden till Royal society. — Biografi av O
Airy (1904). P-S.
3) K. Edvard Stuart (1720—88), kallad
den yngre pretendenten, äldste son till Jakob
Edvard Stuart och
Klementina Sobieski.
Uppfostrad i Rom,
sändes K.E. 1744 till
Paris för att med
fransk hjälp söka
återtaga sina fäders
tron. Då en engelsk
flotta ankom till
Kanalen, uppgåvo
fransmännen företaget,
men 1745 begav sig
K.E. ensam över till
Skottland, fast hans
anhängare där ansågo företaget utsiktslöst.
En del av högländarna ställde sig på hans
sida, och 18/» kunde han i Edinburgh
proklamera sin fader som konung. Han fick nu
löfte om fransk hjälp och inföll i nov. med
ung. 5,000 man i England men måste snart
återvända norrut. 18/4 1746 led K. E. det
avgörande nederlaget vid Culloden och irrade
därpå under 5 mån. omkr. i Skottland som
en flykting, på vars huvud satts ett pris av
30,000 p.st., men lyckades slutl. undkomma till
Frankrike. I freden i Aachen 1748 förband
sig detta land att utvisa honom. K. E. försvann
sedan för flera år, men uppehöll sig 1750 och
trol. 1754 i London, sysselsatt med kupplaner.
Sedermera förföll han till dryckenskap och
utsvävningar. Hans 1772 ingångna äktenskap
med prinsessan Louise av Stolberg blev
olyckligt och barnlöst och upplöstes 1784. Sina sista
år tillbragte K.E. sjuk och åldrad i Rom. PS.
Uppslagsbok. XIV. ___ 1249 ___
40
Artiklar, som icke återfinnas
E t r u r i e n. 1) K., konung (1799—1883), se
nedan Parma 1).
Flandern. 1) K., den danske, greve
(d. 1127), son till den danske kungen Knut den
helige och hans maka Edel av Flandern, fördes
efter faderns mord 1086 till sin moders
hemland, där han 1119 blev greve. K. regerade
strängt och fick samma död som fadern, i det
han 1127 dödades i en kyrka i Brygge.
Helgonrykten kommo i omlopp även om honom.
Bea-tificerad 1883. B.
Frankrike. 1) K. Martell (fra.
Charles Martel), frankisk rikshovmästare d.
741), son till Pippin II ”av Heristal”, vilken
han emot dennes vilja 714 efterträdde ss.
rikshovmästare (major domus), d.v.s. rikets eg.
styresman under en merovingisk skuggkonung.
När denne dog mot slutet av K:s regering,
tillsattes icke någon ny. K. förstod att göra sin
makt gällande i det frankiska rikets utmarker:
Akvitanien, Bayern och Friesland; härtill bidrog,
att dessa länder just nu utsattes för våldsamma
angrepp av araber, avarer och slaver. Hans
mest bekanta insats är den stora segern vid
Poitiers 732 över araberna, vilkas
framryck-ning härigenom stäcktes. Man tänkte sig förr,
att K. för striderna mot araberna nyskapade
en ryttarhär och fördenskull lade beslag på
kyrkogods i stor utsträckning för att avlöna
de beridna krigarna. Feodalväsendets (se d.o.)
utveckling skulle härigenom ha kraftigt
beordrats. Forskningen ställer sig numera något
kritisk till denna tankegång, särsk. när det
gäller nyskapandet av en ryttarhär. Att han
i stor utsträckning lade beslag på kyrkogods
är däremot säkert; detta kunde kyrkans män
aldrig förlåta kristendomens räddare undan
den muhammedanska faran. B.
2) K. den store (fra. Charlemagne),
frankisk och langobardisk konung, romersk
kejsare (747—814), son till Pippin den lille,
som han jämte brodern Karloman 768
efterträdde ss. frankisk kung. Hotande strider
mellan bröderna avbrötos genom Karlomans död
771; K. skyndade sätta sig i besittning av
dennes välde. Då Karlomans änka och barn flydde
till langobarderkungen Desiderius och denne
åtog sig deras sak, började K. krig med
honom. Det ändade med Desiderius’ fall, K.
erövrade n. Italien och antog 774 titeln
lango-bardernas kung. Mot olika håll förstod K.
utvidga sin makt. Mot araberna företogos flera
fälttåg, vilka ledde till upprättandet av den
”spanska marken”, omfattande Katalonien.
Från 772 låg K. i mångårig strid med saxarna,
vilka underkuvades och kristnades trots
tappert motstånd (jfr Vi dukind). Med
Danmark, där kung Godfred (se denne) gjorde
— 1250 —
under K, torde sökas under C.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
